Ingår i temat
Framtidens lärare
Läs senare

Det sa ”PLING” och sen var ingenting sig likt 

”Min uppgift som lärare är att se till att pojkar och flickor får samma förutsättningar. Vi lever i en svensk manlig norm och jag vill få bort de sociala konstruktionerna.” 

16 Feb 2005

 Hon vill förändra samhällsutvecklingen och tänkte bli journalist. Men så en dag ringde högstadieläraren från hennes gamla skola i Tumba utanför Stockholm och sa: ”Nour, kom hit och vikariera hos oss!” 

  – Det var tur att jag gjorde det, säger hon. 

Där, på den lite slitna skolan med många invandrare och skoltrötta högstadieungdomar, sa det nämligen ”pling” och hon visste att det var detta hon skulle hålla på med och ingenting annat. Ögonen strålar när hon berättar hur hon kände sig viktig och att hon kunde bidra med både kunskaper och en trygg relation. 

  – Jag lyssnade mycket, säger hon. 

Jag satt ner efter lektionen och bara lyssnade på dem. ”Berätta, varför orkar du inte?” Och vet du (hon böjer sig fram och spänner ögonen i mig), vet du, jag har fått reda på att en av dem har höjt sina betyg och fått två VG! Jag vet att det inte är min förtjänst, men jag kanske har inspirerat lite grand. 

Och denna späda 21-åriga tjej burrar upp sig som en stolt hönsmamma. 

Vi träffas på ett kafé på Södermalm i Stockholm. Det är trångt och lokalen fylls med fler och fler ungdomar. Ljudnivån stiger och röken tätnar. 

Nour Alkamil tar några klunkar av sin caffè latte och berättar hur vikariatet blev ett vägskäl. Hon som ville förändra världen kände att den utvecklingen måste starta redan i skolan. Hon sökte till Södertörns högskola och började i höstas på den interkulturella lärarutbildningen. Ämnet är SO, med inriktning mot grundskolans senare år. 

  – Jag är politiskt intresserad, säger hon medan hon försiktigt balanserar en bit kladdkaka på skeden. Jag är mycket medveten om genus, klass och etnicitet och jag känner att de här tre aspekterna spelar en jättestor roll även i skolan, eftersom skolan speglar samhället. 

Skolan behövs för att fostra bra samhällsmedborgare, men eftersom vi bor i ett mångkulturellt Sverige med invandrare från många kulturer är det dumt att utgå från en norm, ett sätt att lära ut, menar hon. Det skapar ett samhälle med stora klasskillnader, där vissa grupper med dåliga förutsättningar hamnar i botten. Hon ser sig själv som en representant för denna grupp. ”Jag är kvinna, jag kommer från en förort och jag är invandrare, född i Kuwait.” 

Vad tycker hon om dagens skola? Vad är bra och vad är dåligt? 

  – Jag kommer ihåg min SO-lärare, säger hon. Han var en sån där riktig eldsjäl. Att jag har en god analysförmåga och att jag kan reflektera och tänka kritiskt är delvis på grund av honom. 

Hon berättar med värme och stor inlevelse hur han tog sig tid att lyssna när hon gick i nian och var så skoltrött. Hur han stöttade henne när det var som värst. Hur skönt det var att ha en vuxen som hon kunde berätta saker för, gråta hos. 

  – Kolla, jag kommer ihåg relationen, engagemanget, säger hon. Det var jättebra. Och vi fick diskutera mycket. Jag älskar att diskutera. Det var mycket att tänka själv, skriva egna arbeten. Såna grejor var bra. Och så var det för de flesta lärarna på den skolan. 

Det som var mindre bra överlag var genusmedvetenheten. När hon så småningom blir färdig lärare vill hon arbeta så att hon kan nå alla elever, oavsett varifrån de kommer eller vilket kön de har. 

  – Min uppgift som lärare är att se till att pojkar och flickor får samma förutsättningar. Jag vill inte gulla med tjejerna eller vara lite hårdare mot pojkarna. Vi lever i en svensk manlig norm och jag vill få bort de här sociala konstruktionerna, de egenskaper som vi har tillskrivits och som samhället förutsätter, säger hon. 

Nour vill lära sina elever att tänka samhällskritiskt. De ska få bilda sig sin uppfattning själva. Hon kommer inte att säga att ”det här ska du tycka”, utan vill ge olika bilder: det här är vad vi har och det här är hur det kan se ut. Att bilda sig en egen uppfattning och tänka kritiskt är det viktigaste. 

Eleverna är i skolan för att lära sig olika ämnen, så den grund hon kommer att utgå från är ämnet, SO – och för att kunna ge kunskap måste läraren nå eleverna. Hon lägger stor vikt vid den sociala relationen med eleverna. Kommunikationen och tryggheten är viktiga. 

  – Jag tycker att ämneskunskaper och bra relationer med eleverna går hand i hand, säger hon. Det ena kan inte vara utan det andra. 

Plopp. Här trillar bandspelarens mikrofon ner i Nours grädde och en liten kalabalik uppstår medan vi skrattar, torkar av och försöker skapa lite mer plats på det trånga bordet. Ynglingarna vid grannbordet fnissar till. En mobiltelefon spelar upp sin melodi och sorlet är nästan öronbedövande. 

När vi återupptar samtalet har vi helt plötsligt – hur gick det till? – kommit in på ungdomskulturen och hur viktigt det är att känna till den som lärare, för att få ytterligare en ingång i undervisningen. Nour är ung, så i dag ligger hennes egna intressen inte så långt från högstadieungdomarnas egna. Men glappet kommer givetvis att bli större och större. 

  – Jag behöver inte göra samma saker och jag behöver inte lyssna på deras musik, men jag ska i alla fall veta att den finns, säger hon. 

Men när du är sextioårsåldern, Nour, kommer du att arbeta som lärare då? 

   – Ja. Jag värdesätter det här yrket så mycket. Jag ser det som lika viktigt som läkaryrket, om inte viktigare. 

Jag ser att jag har en viktig uppgift: jag ska se till att vi får ett jämlikt och jämställt samhälle – och det börjar i skolan.

Alla artiklar i temat Framtidens lärare (10)

ur Lärarförbundets Magasin