Läs senare

Den positiva antirasisten

Den som vill förändra världen kan inte bara vara anti. Det gäller att också vara för någonting, tycker Daniel Poohl, vd på stiftelsen Expo och chefredaktör för tidningen med samma namn.

21 nov 2014

Han växte upp i ett lägenhetsområde i en liten håla. Ensamstående mamma, frånvarande pappa. Inga diskussioner om människors lika värde. Inte konstigt då, att grabben blev – antirasist. Eller? Daniel Poohl själv tror att många hade gissat att en kille med den bakgrunden tvärtom lika väl hade kunnat dras till främlingsfientliga kretsar. Han stör sig på de där enkla förklaringsmodellerna som så lättvindligt används för att förklara varför vi människor blir som vi blir – eller kanske framför allt varför andra blev som de blev. Som om det inte funnes en massa olika saker som formar oss. Brinnande fotbollsintresse, till exempel.
Jag träffar honom i Expos lokaler i ett kontorsområde i en Stockholmsnärförort. Adressen framgår inte av Expos hemsida, och ingen av skyltarna utanför byggnaden visar att organisationen har sitt säte här. Bara en liten lapp vid hissen avslöjar vilken våning man ska välja.

– Fast numera är det nog känt ändå var vi håller hus, så vi skulle nog lika gärna kunna ha en skylt, säger Daniel Poohl, samtidigt som han medger att viss försiktighet är nödvändig för en organisation som Expo.

Expo startades 1995 av bland andra journalisten och författaren Stieg Larsson. Organisationen har gett sig själv i uppgift att ”kartlägga, granska och informera om högerextrema och rasistiska tendenser i samhället” och gör detta genom att ge ut tidningen Expo, göra research och rapportera om intolerans, samt utbilda, bland annat i skolor.

Daniel Poohl har arbetat här sedan 2001, ideellt i fem år och som anställd sedan 2006. Han visar mig in i ett litet sammanträdesrum vägg i vägg med det kontorslandskap där han och de 18 andra personer som arbetar på Expo har sina skrivbord.

Daniel Poohl var elva år när han fick veta att det skulle komma flyktingar från det splittrade Jugoslavien till det lilla samhället Åsensbruk i Dalsland, där han bodde.

Han tänkte två saker: Jugoslaver är bra på fotboll och om det kommer fler människor kommer det fler tjejer. Så han blev glad.

– Jag visste ju att fotbollen fanns i hela världen, och då föreställde jag mig att jag hade något gemensamt med de här människorna.

I sin självbiografiska roman Som om vi hade glömt beskriver han det första mötet med en av de nyanlända. Han och hans bror var ute på gården och spelade fotboll då en ungefär jämngammal kille, Mentor, kom ut ur porten bredvid. Han såg intresserat på, och de bjöd in honom i spelet.

Vi sköt hörnor och straffar, dribblade och nickade och sa inte så mycket till varandra. Bara korta enkla instruktioner till Mentor. ”Så, nu är det in tur”, ”du kan lägga bollen närmare om du vill”. Han svarade ivrigt ”ja” och ”okej” till allt vi sa, mån om att göra rätt. Jag kommenterade det inte ens. Inga skrik om mina snygga räddningar eller Davids nedtagningar och skott.

Vi hade fått en ny person att spela fotboll med på gården. Vårt sätt att säga välkommen var att spela på hans villkor.

Samtidigt fanns det skolkamrater med samma slags bakgrund som Daniel vilkas ”välkomnande” bestod i rasistiska uttalanden och ren mobbning.

Från sin uppväxt minns inte Daniel Poohl några samtal om alla människors lika värde, inga familjemiddagar med diskussioner om samhället.

– Vi slängde i oss maten så fort vi kunde för att hinna ut och spela fotboll. Jag var väldigt fri som barn, fick göra vad jag ville och kommer inte ihåg en enda moralpredikan om vad som är rätt och fel.

Å andra sidan minns han inte heller några nedvärderande ord om andra människor hos personer i sin närhet. Hans farmors människosyn kan också ha spelat roll för hans sätt att se på världen.

– Hon hade en alla-är-välkomna-attityd. Inte så att vi talade i de termerna, utan genom att man kände att runt det bordet fanns det plats för alla.

Och i slutändan, tänker Daniel Poohl, är det ju inte vad vuxna säger till barn som spelar roll, utan vad vi gör.

– Jag har småbarn själv och det märks ju att de påverkas jättemycket av hur det är i förskolan. Vad man anser är rätt och fel, hur man beter sig mot varandra, hur en bra kompis är och så vidare. Det behövs utarbetade strukturer för hur man ska jobba, vem som är i vilken barngrupp, hur lekarna ser ut.

Att skriva en självbiografisk roman redan då man är strax över 30 låter kaxigt. Men det var inte i första hand sig själv han ville skriva om utan om en tid, början av 90-talet, då den stora flyktingvågen från Balkan kom till Sverige – och i dess efterföljd bränder i flyktingförläggningar, Ny demokrati, lasermannen, Ultima Thule. Han insåg att hans egna erfarenheter var en bra utgångspunkt för en sådan berättelse. Boken slutar med att Åsensbruk, precis som andra samhällen, några år efter flyktingvågen återgick till sitt gamla, vanliga liv. En del av flyktingarna blev utvisade, några gick under jord, andra fick uppehållstillstånd och flyttade. Lasermannen blev satt i fängelse, Ny demokrati lades ner, och attackerna mot flyktingförläggningar avtog. Och så var allt frid och fröjd igen. I alla fall ville många av oss tro det. Daniel Poohl ger inga svar på hur vi i stället kunde eller borde ha agerat, men bokens titel, Som om vi hade glömt, antyder att det är just glömma vi inte får.

Daniel Poohl var bara 20 år då han fick anställning på Expo, efter att ha fått sin journalistiska skolning på Värnpliktsnytt. Han gjorde sig snart känd genom att infiltrera det då nybildade partiet Nationaldemokraterna. Efter att i två månader ha deltagit i möten fick han göra en propagandafilm för partiet. Men han smygfilmade också och alla filmer kopierades av Expo och visades i stället i tv-programmet Folkhemmet. Sedan dess är han, precis som själva Expo, då och då utsatt för hot. Han säger att han lärt sig skilja på vad han bara bör strunta i och vad som bör tas på allvar.

– I vissa sammanhang är det väldigt obehagligt, men mest är det en massa skit. Det låter kanske drygt, men man vänjer sig.

Detta säger han i sin egenskap av journalist som valt att utsätta sig för risken och som dessutom är vit, heterosexuell och man, poängterar han.

– Det är klart att människor som inte är vana att bli utsatta blir rädda om de blir angripna eller hotade. Tillhör man dessutom en minoritet tar det förstås ännu hårdare. På mig finns inga sådana angreppspunkter. Dessutom har vi ju varandra här på Expo.

Expos huvudsyfte är antirasism och kamp mot intolerans. Men om man vill förändra världen räcker det inte att vara anti. Den antirasistiska rörelsen måste också visa vad den är för, menar Daniel Poohl. Därför skrev han och hans kollega Alex Bengtsson häromåret den lilla boken Positiv antirasism, i vilken de presenterar sina idéer om hur de anser att vi kan uppnå ett samhälle utan rasism, genom samexistens, tolerans, respekt. Positiv antirasism handlar också om att vara med och sätta dagordningen.

– I stället för att sitta tysta och vänta kanske vi ska börja prata först. Då kan man slippa det där med att ”ta diskussionen”.

Men om man inte törs, då? Om man vare sig vågar prata först eller säga emot då någon uttrycker rasistiska åsikter?

– Om inte annat kan man säga något typ: ”Jag skulle uppskatta om jag slapp höra det där, för jag tar illa vid mig.” Och så tror jag man ska vara medveten om att fler än man tror håller med en.

Det är bland annat sådant som Expos personal talar om då de utbildar skolor i antirasism. De träffar elever, men ännu hellre lärare, eftersom de tror att det ger större resultat på sikt. Det handlar om att stötta lärare i hur de kan agera då de ställs inför frågor som rör rasism. De får lära sig att identifiera vilka elever som deltar i kränkningar och hur dessa kan tränas i empatiskt tänkande och handlande, men också hur de kan arbeta källkritiskt, problematisera vanliga påståenden och bemöta fördomar, vilka åtgärder som fungerar och vilka som har motsatt effekt och hur skolor kan hantera besök från intoleranta och rasistiska partier.

– Även om vi inte når alla lärare direkt är jag helt övertygad om att om några av dem visar att det går att förändra följer andra efter.

Hur kunde det hända? Ja, många svenskar har uttryckt chock och förtvivlan över Sverigedemokraternas framgång i valet i september. Men Daniel Poohl var inte alls förvånad.

– Jag var mentalt inställd på 15 procent.

Att partiet fick så stor andel röster anser han bland annat beror på att de politiska skiljelinjer som faktiskt finns, när det gäller till exempel integrationspolitik, blivit otydliga genom de andra partiernas strävan att upprätthålla rågången mot SD.

– Det finns en vanföreställning om att alla partier utom SD tycker precis likadant när det gäller integrations- och flyktingpolitik. Men så är det inte. Under åtta års borgerligt styre har det fungerat på ett helt annat sätt än innan dess. Till exempel har svenska staten bedrivit den mest intensiva jakten på papperslösa flyktingar på väldigt länge.

– Och så har man låtit det framstå som att vi i Sverige har tagit ett beslut om att vi ska ha så mycket invandring som möjligt, men så är det ju inte alls.

Att flyktingmottagandet ökat de senaste åren beror helt enkelt till stor del på inbördeskriget i Syrien, vilket innebär att fler människor har giltiga skäl att tas emot som flyktingar, påpekar han.

– Det är ju hur världen mår som påverkar hur många vi tar emot. Så om man vill minska på invandringen borde man börja prata om vilka rättigheter man tycker är giltiga.

Han nämner ett uttalande av en moderat kommunpolitiker som gick ut på att vi inte kan ta emot alla världens fattiga, och säger med förtrytsam röst:

– Nej, såklart inte. För fattig är inte ett giltigt skäl för att komma till Sverige som flykting. Och om han syftade på människor som tigger får han ju argumentera för varför vi ska ha en apartheidliknande EU-lagstiftning, där bara vissa av oss ska omfattas av öppenheten.

Att Sverigedemokraterna faktiskt backade i skolvalet, om än marginellt, är spännande, tycker han.

– Det kan bero på att SD:s ungdomsförbund är dåligt, men också på att den yngre generationen faktiskt är vanare vid det mångkulturella samhället.

Samtidigt som det märks att Daniel Poohl har pratat om de här sakerna förr, inte bara en utan många gånger, är hans engagemang tydligt. Tappar han inte sugen och orken ibland?

– Nej, säger han omedelbart.

Men sedan blir han tyst en lång stund, innan han fortsätter.

– Visst kan jag känna att det är många svårhanterliga frågor och undra hur vi ska kunna göra något åt dem när inte ens världens ledare klarar det. Men då åker jag hem och spelar ett fotbollsspel på datorn eller leker med barnen ett tag. Jag är bra på att stänga av och låtsas att världen inte finns.

– Och uppgiven blir jag inte!

Daniel Poohl

Ålder: 33 år.
Gör: Chefredaktör på tidningen Expo och vd för stiftelsen med samma namn.
Familj: Sambo och två småbarn.
Bor: I Stockholm.
Böcker: Ut ur skuggan — en kritisk granskning av Sverigedemokraterna (tillsammans med Mikael Ekman), Positiv antirasism (tillsammans med Alex Bengtsson), Som om vi hade glömt.
Om jag fick göra en tidsresa: "Då hade jag valt första halvan av 1900-talet, eftersom det hände så mycket i den här delen av världen då, som format oss. Det hade varit spännande att få uppleva en tid med konkreta idéer och stora tankar om vart samhället skulle. Jag hade också gärna suttit och hört på diskussionerna hos Tisdagsklubben, den hemliga antinazistiska sammanslutning som bildades i Stockholm 1940, som höll möten varje tisdag fram till krigsslutet. Det vore spännande att sitta vid ett bord med ett så tydligt motstånd mot nazismen, samtidigt som de politiska skillnaderna i övrigt var stora. Hur resonerade de, hur kände de, vilka var deras strategier?"
Om egna fördomar: "Jag rannsakar mig själv hela tiden. När man jobbar här blir man väldigt bra på att upptäcka när man tänker stereotypt och då ställer jag mig alltid frågan varför."

ur Lärarförbundets Magasin