Ingår i temat
Lärare som forskar
Läs senare

Den eviga frågan om relationen läraryrke och forskning

Den utveckling av forskning och forskarutbildning som nu sker skulle kunna ge ett bidrag till en lärarutbildning som förhåller sig kritisk och granskande till dagens skolutveckling, anser professor emeritus Daniel Kallós som här redovisar några tankar kring forskning och forskarutbildning för läraryrke och lärarutbildning efter fyrtio år i branschen.

16 feb 2004

Den 25 oktober 2000 fattade riksdagen beslut om ny lärarutbildning. En viktig och omstridd del av beslutet gällde forskning och forskarutbildning. Drygt tre år har gått. Det finns anledning att se framåt med viss optimism trots att olika aktörer försökt att försvåra genomförandet av besluten, som dessutom urholkats och vantolkats.

Forskning och forskarutbildning med anknytning till lärarutbildning och pedagogisk yrkesverksamhet saknade länge en egen plats vid universitet och högskolor. 1977 års beslut att överföra lärarutbildning till högskolan ledde inte till någon nämnvärd förändring. Om det över huvud taget fanns forskning och forskarutbildning så ägde denna främst rum vid de pedagogiska institutionerna vid universiteten och vid institutionerna för praktisk pedagogik vid lärarhögskolorna. Lärarutbildningen var inte heller behörighetsgivande för forskarutbildning. Ytterligare pedagogikstudier krävdes för att få påbörja en forskarutbildning, som ofta kom att innebära en resocialisering bort från lärarutbildarens, skollärarens eller förskollärarens yrkesverksamhet och in i pedagogikämnets förkvävande famn.

Vid universiteten saknades ett organ som samlat ansvarade för grundutbildning, forskning och forskarutbildning på lärarutbildningens område. Lärarutbildningarna ägde med andra ord inte sin egen forskning och forskarutbildning. Vid Umeå universitet inrättades en fakultetsnämnd med ett totalt (och då också ekonomiskt) ansvar för grundutbildning, forskning och forskarutbildning avseende lärarutbildning från och med april 2000. Formellt uppnådde lärarutbildningen vid universitetet härigenom en likvärdig ställning med andra till universitetet förlagda professionsutbildningar. Tjugotvå år hade då gått sedan all lärarutbildning i Umeå överförts till universitetet och lärarhögskolan lagts ned. Ändå tror många att lärarutbildningen i Sverige äger rum vid lärarhögskolor. Så är det alltså ej.

Införandet av den nya fakultetsnämnden innebar att nya och bättre möjligheter skapades att inom universitetets ram fortsätta integrationen av tidigare klassrespektive ämneslärarutbildningstraditioner. Lärarutbildningen kunde nu på allvar utvecklas i riktning mot en universitetsförlagd professionsutbildning. Umeå universitetsstyrelse beslöt också att forskning gällande lärarutbildning och pedagogisk yrkesverksamhet skulle vara ett av universitetets profilområden. Umeå universitetsstyrelses framsynta och väl underbyggda beslut blev något av en modell för de organisationsförslag, som riksdagen knappt ett år senare fattade beslut om. Dessvärre kom dessa beslut att motarbetas. Långt ifrån alla lärosäten önskade ge lärarutbildningen den starka ställning som Lärarutbildningskommittén (LUK) och riksdagen ville. Regeringen och Högskoleverket tycks i sin fortsatta behandling av ett så kallat särskilt organ med ansvar för lärarutbildning mera ha lyssnat på lärarutbildningens fiender än på riksdagens majoritet.

Jag vill påstå att det är självklart att alla institutioner, som medverkar i lärarutbildning, ska bedriva forskning (och forskarutbildning) med anknytning till sitt grundutbildningsuppdrag. Det är också rimligt att kurserna inom lärarutbildningen ska vara innehålls ligt anpassade just för syftet att förbereda för läraryrket. LUK pläderade för en sådan tingens ordning och riksdagens beslut pekade i denna riktning. I flera fall är trots detta de delar av lärarutbildningen, som avser att förbereda för undervisning i olika skolämnen, ej tillrättalagda efter skolans och läraryrkets behov. Den långt ifrån oproblematiska relationen mellan universitetsämne och skolämne har inte ens alltid uppmärksammats.

Som ett exempel kan nämnas att universitetsämnet matematik på många sätt är skilt från skolämnet matematik. Skolämnet har inte ens som huvuduppgift att förbereda för eventuella framtida universitetsstudier i matematik. Skolämnen och universitetsämnen må ha delvis samma rötter men de har utvecklats på olika sätt och relationerna dem emellan har förändrats. Hur och med vad universitetsämnet kan bidra till lärarutbildningen är en bjudande fråga, som inte är alldeles lätt att besvara. En omorientering sker nu och den lyhördhet för lärarutbildningens behov som faktiskt visas av många universitetsämnesinstitutioner är något att glädja sig åt. Även om enfaldens företrädare ännu ej tystnat.

Forskningen vid de universitetsämnesinstitutioner, som medverkar i lärarutbildningen, är ofta svagt utvecklad (och ibland obefintlig) just när det gäller lärarutbildningsuppdraget. Samtidigt är lektorerna i gymnasieskolan en yrkesgrupp i utdöende. Andelen och antalet forskarutbildade lärare i gymnasieskolan minskar stadigt. I Umeå har jag haft förmånen att medverka i uppbyggandet av en universitetsämnesinstitutionsförlagd forskarutbildning med direkt koppling till lärarutbildning och läraryrke. Denna forskarutbildning hör nu organisatoriskt till Fakultetsnämnden för lärarutbildning. På förslag av ämnesinstitutionerna har nämnden inrättat mer än tio nya forskarutbildningsämnen med i bred mening didaktisk inriktning, godkänt studieplanerna och tillsammans med externa finansiärer svarat för kostnaderna. Arbetet har varit framgångsrikt även om man kunnat önska sig en än snabbare utveckling. Forskningsmiljöer med inriktning mot lärarutbildning och pedagogisk yrkesverksamhet byggs nu upp vid flera universitetsämnesinstitutioner. Ett par forskningslektorat har inrättats, professurer kommer att tillsättas och doktorander har antagits. Skolkontakterna har fördjupats och lärarutbildningens ställning vid institutionerna har stärkts. Flera av de forskarstuderande är yrkesverksamma gymnasielärare.

Samarbetet mellan Fakultetsnämnden för lärarutbildning och fakultetsnämnderna inom främst naturvetenskap och humaniora har i Umeå kunnat utvecklas och fördjupas. Ett starkt personligt engagemang från naturvetarhåll bidrog inledningsvis verksamt till den positiva utvecklingen. Insikten att en institution kan ha uppdrag avseende grundutbildning och forskarutbildning från mer än en fakultetsnämnd har varit viktig och lärorik. En liknande utveckling sker nu på andra universitetsorter.

De institutioner inom lärarutbildningen som haft ett huvudansvar för praktik och metodik och för utbildningen av förskollärare, fritidspedagoger och grundskollärare i de tidiga årskurserna saknade oftast egen forskning och forskarutbildning. Tunga yrkesutbildande institutioner inom lärarutbildningen stod alltså helt enkelt utan egen forskning och forskarutbildning. Andelen forskarutbildade lärarutbildare var låg. Ville man forska så tvingades man vända sig till de pedagogiska institutionerna.

Redan införandet av en ny grundskollärarutbildning 1988/89 innebar att ett långsiktigt arbete för att bygga upp forskning vid de tidigare forskningssvaga institutionerna sköt fart. En första uppbyggnadsfas avslutades när Fakultetsnämnden för lärarutbildning i Umeå i april/maj 2000 fattade beslut att inrätta ett nytt forskarutbildningsämne, som gavs namnet pedagogiskt arbete, och som förlades till just de institutioner, som svarade för de grundutbildningsdelar jag ovan nämnt. Omvandlingen till institutioner med ansvar såväl för grundutbildning som för forskning och forskarutbildning kunde nu ske fullt ut. Kraven för tillträde i det nya ämnet var genomgången lärarutbildning som innefattat ett examensarbete om minst tio poäng samt minst två års läraryrkeserfarenhet. Den första professuren i pedagogiskt arbete fick en könsteoretisk inriktning. Flera professurer har följt och forskningslektorat och forskarassistenttjänster i pedagogiskt arbete har tillsatts. Drygt trettio helt finansierade doktorander har antagits och utplacerats vid de fem institutioner det här rör sig om. En nationell forskarskola inom området pedagogiskt arbete koordineras av fakultetsnämnden. Inom forskarskolan finns ytterligare ett drygt tjugotal doktorander, som är stationerade vid de åtta högskolor/universitet som samverkar inom forskarskolan.

Gränser mellan olika lärarutbildningstraditioner rivs och nya sammanhang och miljöer växer fram. Ett tidigare motstånd mot forskning och forskarutbildning, en steril diskussion om motsättningar mellan teori och praktik, ett testuggande om vem som äger didaktik, allmän didaktik eller utbildningsvetenskap har mer eller mindre dött av syrebrist. En tvärvetenskaplig samverkan mellan olika forskarutbildningsämnen växer fram inom de olika institutionella miljöerna.

Det är beklagligt att de pedagogiska institutionerna i så hög grad valt att motarbeta den utveckling jag skissartat antytt ovan och främst exemplifierat från Umeås horisont. Forskning med anknytning till lärarutbildning och pedagogisk yrkesverksamhet har en lång tradition vid de pedagogiska institutionerna. Den pedagogiska forskningens relation till läraryrke och lärarutbildning har sannerligen genom åren varit komplicerad och är fortfarande långt ifrån enkel, rätlinjig och självklar. Att forskningen inom pedagogik (och det tidigare existerande ämnet praktisk pedagogik) varit en otillräcklig vetenskaplig bas för lärarutbildning och läraryrke tycks mig självklart och odiskutabelt.

Det är med andra ord en viktig uppgift för de pedagogiska institutionerna i Sverige att nu utveckla och identifiera de verksamheter vid institutionerna som just har med lärarutbildning att göra. Och att institutionerna fördjupar sin samverkan med de nya fakultetsnämnderna (eller motsvarande) på lärarutbildningens område och inte motarbetar dem. Den progressiva uppgift pedagogikämnet skulle kunna fylla får inte fuskas bort.

Det viktiga är nu att snabbt utveckla möjligheter för forskning och forskarutbildning inom området lärarutbildning och pedagogisk yrkesverksamhet vid alla de institutioner som medverkar i lärarutbildningen. Ett samlat lokalt ansvar för en sådan utveckling måste ligga hos just en fakultetsnämnd som har ett exklusivt och fullständigt ansvar för lärarutbildningsfrågorna.

Riksdagen uttalade att lärosätena genom att omfördela befintliga medel skulle "bidra med betydligt mer omfattande medel från befintliga anslag för forskning och forskarutbildning" för att förstärka lärarutbildningens forskningsbas. En omfördelningsstrategi är naturligtvis inte optimal för att åstadkomma förändring. Men samtidigt är det betecknande att man varit utomordentligt passiv när det gällt att följa upp detta riksdagsbeslut. Självfallet behövs också fasta forskningsresurser för lärarutbildningen utöver vad som realistiskt kan uppnås genom omfördelning. De nya medel för forskning som tillfördes genom inrättandet av en Utbildningsvetenskaplig kommitté inom Vetenskapsrådet har dessvärre inte tillnärmelsevis fullt ut kommit att tillfalla området "lärarutbildning och pedagogisk yrkesverksamhet". Det är symtomatiskt att yrkesverksamma lärare inte finns representerade inom denna kommitté.

Det är en bjudande och brådskande uppgift för riksdagen att tillse att de medel man avsatt för forskning gällande "lärarutbildning och pedagogisk yrkesverksamhet" och som ska fördelas av den Utbildningsvetenskapliga kommittén verkligen förs till detta område. Här kan inte kommittén krypa bakom försök till egna skrivbordsomtolkningar av begreppet utbildningsvetenskap. Inga exegetiska studier kan legitimera att man inte följer sitt uppdrag. Kommitténs upptäckt av den nya delkategorin "praktiknära forskning" förefaller inte bara senkommen utan också något motsägelsefylld och dessutom missriktat onödig då ju kommitténs hela ansvarsområde är praktiknära.

Under hela mitt yrkesverksamma liv har frågor om relationen mellan läraryrke och forskning stötts och blötts. En övertro på forskningens möjligheter att förändra utbildningens mål och skolans praktik kompletterades så småningom av en stark tilltro till skolutvecklingens möjligheter. Det konstaterades att också lärare tänker och att de borde forska kring sin egen praktik. En regelstyrd skola skulle bli målstyrd. I dagsläget ska lärare i många länder lära sig att vara entreprenörer på en ny framväxande konkurrensutsatt skolmarknad. Dessutom behövs en ny och starkare skolledning för lärarna och mera betyg åt eleverna.

En viktig del av min egen yrkesverksamhet har gällt att kritiskt granska olika nya rörelser på utbildningens område. Flera av dessa rörelser har framträtt som progressiva men har vid en närmare granskning visat sig vara ljusblå eller chockrosa. Den forskning och forskarutbildning inom området lärarutbildning och pedagogisk yrkesverksamhet som nu växer fram skulle kunna ge ett bidrag till en lärarutbildning som förhåller sig kritisk och granskande till dagens skolutveckling och läraryrke.

Det är betydelsefullt att den forskarutbildning som nu växer fram i högre grad än tidigare riktar sig till yrkesverksamma lärare. En satsning på forskning och forskarutbildning kan inte ha lärarutbildningens egenintressen som huvudsyfte. Den måste på ett tydligare sätt relateras till yrkesverksamheten. Det gamla Skolverket fattade beslut om att delfinansiera doktorandtjänster med anknytning till lärarutbildningsområdet, vilka skulle samfinansieras av kommuner. I Umeå har härigenom sex doktorander kunnat knytas till den Nationella forskarskolan i pedagogiskt arbete. Alla är yrkesverksamma lärare. Den nya Skolutvecklingsmyndigheten har efter några piruetter övertagit finansieringsansvaret.

Antalet forskarutbildade lärare i den kommunala skolverksamheten måste öka. Den förnyelse av lärarutbildningens verksamhetsförlagda delar som nu sker skulle befrämjas av flera forskarutbildade inom kommunal skoladministration, förskola och skola. Men i dagsläget präglas agerandet främst av försök att minska kostnaderna. Utrymmet för framåtsyftande satsningar är litet när neddragningar är det mest flitigt använda ordet för att beskriva skola och barnomsorg. Den verksamhetsförlagda delen av lärarutbildning tycks till exempel av Kommunförbundet främst ses som en ekonomisk belastning.

En utveckling av nya samverkansformer mellan kommun och lärarutbildning är nödvändig. Hur kan nya former för samverkan mellan lärarutbildning och skola utvecklas? Hur kan en fördjupad samverkan mellan lärarutbildning och lärarfackliga organisationer komma till stånd?

Det är inte längre min uppgift att ens försöka skriva recepten för framtidens soppkök. Men jag kan nog inte avhålla mig från att fortsatt granska vad som händer i skola och lärarutbildning.

Litteratur

Kallós, Daniel (2002): Varför är det så svårt att förstå den utbildningsvetenskapliga kommitténs arbetsuppgifter? Tidskrift för lärarutbildning och forskning, nr 1-2, 2002, sid 131-145.

http://www.educ.umu.se/forskning/lof/2002.html#2002

Alla artiklar i temat Lärare som forskar (8)

ur Lärarförbundets Magasin