Ingår i temat
Lärares yrkesetik
Läs senare

”Den etiska diskussionen är en het potatis”

Den yrkesetiska diskussionen inom svenska kyrkan kan handla om allt från större dramatiska händelser till de samvetskonflikter som prästerna kan konfronteras med i sin dagliga praktik. Det viktiga är att det pågår ständiga och öppna diskussioner.

17 Nov 2002

Myten om prästers godhet är det första man måste sticka hål på. Vi är naturligtvis inte bara goda. Här kan man tänka på åldringsvården också och samhällets föreställningar om dem som arbetar med gamla. Där finns det också en gammal myt om godhet.

  – Men just när det gäller präster får tanken om godhet ytterligare en förstärkning. Det är inte bara det att folk av tradition räknar med att vi är goda. Vi representerar också Gud och det kan ge präster en förstärkt roll så att de nästan svävar över marken i många människors ögon. Och för präster kan det innebära en frestelse att försöka leva upp till de projektioner man får av omgivningen. Men det är naturligtvis dömt att misslyckas.

Sven Milltoft och Margareta Stiernstedt är båda präster och verksamma på stiftskansliet i Stockholms stift. Ända in på artonhundratalet var skolundervisning ett uppdrag inom kyrkan, präster var också lärare. Och under samtalets gång blir det uppenbart att det finns vissa paralleller mellan samhällets traditionstyngda bild av prästen respektive läraren. Den har handlat om status, kunskap och makt.

  – Vi har en blåögdhet när det gäller myndighetspersoner, säger Sven Milltoft. Den svenska ämbetsmannakulturen har vuxit fram under flera hundra år. Inom den hyllas principen om objektivitet och neutralitet, alltså att statens representanter inte tar personlig eller annan otillbörlig hänsyn i sitt arbete. Men samtidigt kan man ana att så där bra kan det faktiskt inte vara. I alla andra nationer ser vi skandaler som rör både det ena och det andra. Den sortens maktmissbruk måste finnas här också.

Sven Milltoft nämner det som avslöjades inom den katolska kyrkan i USA häromåret. Ett flertal katolska präster hade under lång tid missbrukat sin ställning och sexuellt utnyttjat unga pojkar som besökt kyrkan.

  – Det där gjorde också oss i svenska kyrkan omskakade. Vi har vetat om att det har förekommit både i katolska kyrkan och i vår kyrka. Men det var väl ingen som trodde att det kunde handla om den omfattningen som man fann i USA.

Den yrkesetiska diskussionen inom svenska kyrkan rör både mer dramatiska händelser, som ibland ger stora rubriker, och all den vardagliga praktik som präster utövar bland sina församlingsmedlemmar. Margareta Stiernstedt märker i sitt arbete hur till exempel en begravning kan leda till att präster hamnar i en samvetskonflikt.

  – Det kan komma anhöriga som önskar svenska kyrkans begravningsordning, trots att den döde inte var troende och inte är medlem i kyrkan. Det ställer prästen inför två problem. Det är vår uppgift att ta hand om och respektera de anhöriga. Samtidigt handlar det om att visa respekt för den döde och hans val.

En del präster tycker också att det är svårt att hålla kyrklig vigsel för människor som inte är troende. De kan uppleva att de är de enda närvarande som tror på vigselaktens text och snarare får rollen som en sorts ceremonimästare. Margareta Stiernstedt konstaterar att konflikten driven till sin spets handlar om huruvida präster ska fortsätta medverka i den sortens kyrkohandlingar.

  – Som det nu är löser präster ofta den här sortens samvetskonflikter inom sig själva, säger hon. Och vi som står utanför vet inte mycket om hur deras "lösningar" ser ut. De flesta förtränger problemet, de försöker stå ut med situationen sådan den är. Och det leder till en allmän frustration inom prästkåren. Kyrkan för inte samtal om den här sortens samvetsproblem. Vi borde diskutera dem mer öppet, både vad de olösta problemen gör med oss präster och vad som sker med kyrkan när vi fortsätter på det här sättet.

Prästers tystnadsplikt skiljer sig från den så kallade stränga tystnadsplikt som praktiseras inom sjukvård och socialtjänst. Präster har absolut tystnadsplikt när det gäller enskilt själavårdssamtal och bikt.

  – Man behöver ofta kollegers hjälp och handledning för att utvecklas som själavårdare, säger Sven Milltoft. Därför är det i praktiken möjligt att ta upp en församlingsmedlems problem utan att personen kan identifieras. Men den absoluta tystnadsplikten har en särställning. Jag ser den som en gåva att förvalta för oss präster, men den kan också vara en tyngd.

Margareta Stiernstedt fortsätter:

  – Därför är det viktigt att både prästen och den vi talar med alltid är klara över vad det är för en sorts samtal vi för, om vi ser det som ett själavårdande samtal.

Varje präst ska vägledas av prästlöftena, som ses som det allt övergripande regelverket. Där finns till exempel löftet: "För en präst ska tro, lära och liv vara ett", ett omfattande krav som många präster bearbetar under hela livet. Men det praktiska arbetet i en församling kräver också mer konkret vägledning och numera finns det en diskussion inom kyrkan om behovet av mer allmänna yrkesetiska regler.

  – Den etiska diskussionen är en het potatis på många sätt, säger Sven Milltoft.

När biskopsmötet nyligen föreslog en så kallad Codex Ethicus (etiska regler) godtogs den inte av de fackliga organisationerna, eftersom de ansågs alltför detaljerade. Nu arbetar Stockholms stift fram en lokal Codex Ethicus som kommer att handla mindre om att formulera regler och mer om att problematisera de etiska frågor som präster och diakoner möter.

  – Det handlar alltså snarare om att få igång ett samtal än att ge pekpinneråd, säger han. Jag tror att det är viktigt. Annars hamnar vi i en auktoritär styrning, alltså att det finns någon annan inom kyrkan som vet bättre än prästerna själva. Samtal om de här frågorna kan ju aldrig vara farliga, däremot är det farligt att inte tala om dem. Präster är människor, vi har både goda och dåliga sidor.

Margareta Stiernstedt fortsätter:

  – Man behöver också fundera över av vilka skäl man går in i ett yrke, vad har vi för drivkraft? Det gäller präster, socialarbetare, lärare och många andra yrken. Om vi ställer oss den frågan kommer våra egna behov fram. Det här kan jag se som ett etiskt dilemma som vi behöver arbeta med varje dag. Alltså, för vems skull gör jag det här? Ställer vi oss den sortens frågor regelbundet kan det hindra oss från att gå i många moraliska fällor.

På stiftskansliet i Gamla Stan i Stockholm har det dagliga arbetet som rör yrkesetik rötter i en flertusenårig tradition. Ordet biskop, dess ursprungliga form är episkopos, betyder till exempel tillsyningsman. Ett av biskopens uppdrag är fortfarande att vara "själavårdarnas själavårdare". Det formulerades redan i urkyrkan och visar hur uppmärksamheten på samvetskonflikter är en stark tradition inom kyrkan. Och möjligen bidrar det till en skärpt lyhördhet för yrkesetiska frågor, med kopplingar både till utbildningens innehåll och prästers professionella språk.

De anmälningar mot stiftets präster som kommer till varje stiftskansli kan ta upp allt från maktmissbruk, bristande respekt för församlingsmedlemmar och bristande respekt för den officiella tron. Några kan kritisera en prästs sätt att leva. Andra kan handla om att präster vill driva egen verksamhet parallellt med uppdraget som präst. Någon har blivit känd som "mineraldoktor", någon annan har startat egen firma i livsfrågor.

När det handlar om yrkesetik och allvarliga brister i etisk medvetenhet och praktik kan en präst avsättas från sin tjänst, i mer ovanliga fall kan en präst också fråntas rätten att utöva sitt ämbete. Alltså en sorts deslegitimering.

Prästutbildningen har förändrats en hel del under de senaste femton åren. Det beror framför allt på att det svenska samhälle ur vilket prästerna rekryteras ser annorlunda ut. Numera är det till exempel inte alls ovanligt att den som söker sig till prästyrket inte tidigare varit aktivt kristen. Utbildningen måste därför kunna möta studenter som fortfarande söker sig fram i trosfrågor.

  – För de blivande präster som antagits av Stockholms stift ordnas ytterligare kurser som hjälper dem att reflektera över om de vill gå in i den ideologiska gemenskap som kyrkan utgör, säger Sven Milltoft. Vad det ställer för krav på dem och vilken roll de kommer att få. Vi råder dem också att ha en själavårdare under utbildningen, för att bearbeta den stora frågan om hur "tro, lära och liv" ska kunna bli ett.

Det professionella språket kan vara ett verktyg för ökad förståelse av arbetslivets erfarenheter. Under senare år har lärares professionella språk lagts under luppen. Forskare har funnit att många lärare har ett påfallande outvecklat professionellt språk. Det innebär att de kan får svårigheter att tolka, analysera och samtala om sina erfarenheter. Det försvårar också tolkningen av arbetets samvetskonflikter. Sven Milltoft är förutom präst också utbildad lärare.

  – Jag tror att prästkåren har haft ett försprång när det gäller att utveckla ett professionellt språk, säger han. Det ligger ju egentligen i prästers identitet att vara uppmärksamma på de psykologiska aspekterna i arbetet, som till exempel själavården. Men det har också inneburit att det gamla själavårdande samtalet har tagits över av ett mer psykologiserande språk. Och det är på gott och ont. Det har gjort att kyrkans själavårdande tradition på något sätt har hamnat i bakvattnet.

Margareta Stiernstedt fortsätter:

  – Nu arbetar vi hårt för att återupprätta den gamla klassiska själavårdstraditionen och dess språk. Numera finns det präster som säger att de knappt vågar leda själavårdande samtal, eftersom de saknar psykologisk utbildning. Och då har den psykologiska övertonen blivit alltför dominerande. Vi lyfter i stället fram gamla, klassiska ord som omvändelse, helgelse, försoning. Vad betyder de egentligen? De står naturligtvis för någonting som också beskrivs i det psykologiska språket. Nu handlar det alltså om att försöka få de två professionella språken att gå ihop.

Trots kyrkans starka traditioner har prästers arbetsområde förändrats mycket under de senaste hundra åren. Tidigare var den kristna tron en lära som församlingen skulle förstå och acceptera. Numera strävar många inom kyrkan snarare efter att utgå från de människor de möter, deras behov och situation. Den här förändringen handlar också om en förändrad syn på kunskap och där finns det tydliga paralleller till skolans värld.

Snarare än att som förr bara förmedla läran hjälper prästen som pedagog numera eleven att införliva den nya kunskapen med tidigare erfarenheter. Och det här, påpekar Sven Milltoft, ställer högre krav på pedagogen på många olika sätt, bland annat därför att det kan uppstå fler moraliska dilemman.

  – Gränserna mellan till exempel präst och konfirmand är ju inte längre lika tydliga. Den önskade öppenheten kan också medföra att båda blir mer sårbara. Vi vet ju att det till exempel ibland uppstår vänskap och förälskelser mellan präster och konfirmander, samma sak händer ju också ibland i skolan. Det finns en ganska stor konsensus i dag om den här nya kunskapssynens värde, både i kyrkan och skolan, men jag tror ändå att det finns en stor omedvetenhet om vad den medför för etiska utmaningar. Det väsentliga nu är att vi borde kunna tala om det här på ett mer medvetet plan.

  – Det här handlar verkligen om makt och frihet, konstaterar Margareta Stiernstedt, och just när det gäller en relation mellan konfirmand och präst finns ju inte den frihet som bör finnas när en människa inleder en relation. Den finns inte heller i en själavårdsrelation. Därför är det viktigt att det pågår ständiga och öppna diskussioner och att det finns en tågordning för vad som är tillåtet och möjligt.

Alla artiklar i temat Lärares yrkesetik (15)

ur Lärarförbundets Magasin