Ingår i temat
Lärares yrkesetik
Läs senare

Den 2:a chansen

Varför ligger skoltiden kvar som ett töcken av leda och tristess i minnets gömda vrår hos Peggy, Attila och Magdalena? Vad var det som gick snett?

22 maj 2003

Äntligen! Det är första skoldagen och mamma är med och håller i handen. Flaggan fladdrar muntert i vinden och andra föräldrar och barn har redan samlats. Snart är det dags att gå till det egna klassrummet. Året är 1960 och Peggy är både nyfiken och stolt. "Nu får jag äntligen börja i skolan", tänker hon.

Året är 1974 och Attila tycker att det är jätteroligt. "Nu känner jag mig stor", tänker han. "Och nu kommer jag att få nya kompisar."

Året är 1991 och Magdalena tänker lyckligt: "Åh, så spännande …"

Nu har det blivit 2003 och alla tre har fått perspektiv på sin tid i grundskolan. Peggy Löfgren, 49 år, konstaterar lakoniskt att nyfikenheten och stoltheten snabbt gick över när hon väl hade börjat i skolan.

  – Jag hatade skolan, säger Attila Cevik, 36 år. Magdalena Larsson, 19 år, berättar hur den lyckliga känslan den där första skoldagen ganska snart gick över och hur fel allt blev.

Hur kunde dessa glada och stolta barn så snabbt förvandlas till tröstlösa vandrare i ett träsk av ideliga misslyckanden och tillkortakommanden?

Peggy Löfgren: "Jag var blyg. Jag vågade inte prata. Jag minns när man sa fel och alla skrattade. Det gör ju att man säger ingenting. Den känslan har jag haft med mig hela livet."

Peggy passade inte in i skolan. Hon var tillbakadragen. Frågade ingen så sa hon heller ingenting, även om hon visste svaret. När hon trettio år senare minns den lilla tysta flickan så säger hon stilla att hon önskar att åtminstone någon hade pratat med henne och lyssnat på henne. Kanske "pushat" lite i rätt riktning.

  – Jag gick ju genom hela skolan utan att någon egentligen brydde sig.

Det började redan i första klass och självkänslan dalade alltmer för varje år som gick. Lusten att lära försvann. Betygen blev allt sämre. Det sista året i högstadiet gjorde hon i stort sett ingenting. Hon gick dit ("jag har aldrig varit en sån där som skolkat eller så"), men det var mest för kompisarnas skull. Ingen i skolan sa någonting och hon blev aldrig tillfrågad heller.

  – Jag syntes nog inte, säger hon själv. Det mesta i skolan upplevde hon som tvång. Det var många pekpinnar och måsten. Matematiken förstod hon inte. Svenskan var mest grammatik. Det enda som var roligt var gymnastik, för det var hon duktig i, och biologi, för natur och djur har hon alltid varit intresserad av.

Så kom den efterlängtade dagen då nian var slut. Betygen var dåliga, bara ettor och tvåor, men aldrig, aldrig att hon skulle sätta sig på skolbänken igen. Det var inte heller nödvändigt. På den tiden började många arbeta efter nian och företagen utbildade ofta med interna kurser.

  – Jag behövde inte gymnasiet och jag hade ingen lust heller. Jag var skoltrött.

Attila Cevik: "Jag kände mig dum. Varför fattade alla mina klasskompisar, men inte jag? De sa att jag inte var mogen än och så fick jag gå om tredje klass. Jag har dyslexi, men det upptäckte aldrig skolan."

För Attila blev det fel redan från första klass. Det var alla dessa bokstäver som vägrade att låta sig tämjas och ingen som förstod varför. I fyran fick han gå ifrån klassen för att ha svenska och matte i specialklass. När han tänker tillbaka på skoltiden blir han upprörd. Det kändes som om de bollade med honom fram och tillbaka. Det kändes kränkande.

  – Det är så jäkla viktigt att man som lärare är lyhörd redan från första klass, säger han. Det är där du lägger grundstenen till människan.

Men ingen förstod Attilas problem så det blev obs-klass i högstadiet och mycket skolk från det svåra och obegripliga, från engelskan, matten och svenskan. Självförtroendet var i botten. Skolan hade lika gärna kunnat vara för hans del – om det inte hade varit för träslöjden, syslöjden, hemkunskapen och idrotten. Han älskade dem allihop. De praktiska ämnena var han duktig i och där blev han sedd och bekräftad av lärarna.

Trots den svåra dyslexin lyckades han med konststycket att traggla sig igenom grundskolan och sedan också gymnasiets fordonstekniska linje – utan att egentligen kunna läsa, utan att kunna alfabetet och med multiplikationstabellen som en ouppnåelig fixstjärna. Han tog sig igenom den praktiska biten med bilar och motorer och han gjorde det bra.
  – Men allmänbildningen var inte så bra, för jag läste ju aldrig böcker.

Magdalena Larsson: "Det funkade inte för mig i skolan. Det gängade ur redan från början. Jag hängde inte med i det höga tempot och jag blev mobbad från ettan till sexan."

Redan från ettan kände Magdalena att hon inte hann lära sig så fort som läraren ville att man skulle göra. Hon halkade efter och det kändes som om hon var fast i ett ekorrhjul. Hon sprang runt, runt och förstod ingenting. Och ingen vuxen såg någonsin mobbningen, att det var henne de var på, sa fula saker till, kommenterade, knuffade, la krokben för.

  – Det gör kanske inte ont när man ramlar, men det gör ont här inne, säger hon och lägger handen på hjärtat.

På högstadiet fick hon börja i en mindre klass, medan alla andra gick i vanliga klasser och klarade av det hon inte klarade av. Det kändes jobbigt. Det enda som var roligt var bild. Hon är duktig på att rita. Allt annat kändes svårt. Engelskan var värdelös och matten var jättebesvärlig. Hon hängde inte med längre. Klarade inte av de uppgifter lärarna gav. Hon skolkade mer och mer.

  – Jag ville inte sitta där en hel dag och känna att jag inte förstod. Det kändes som om lärarna var där bara för att lära ut. De hann inte med alla eleverna i klassen. De såg inte eleverna som människor. Ingen kunde känna med henne, ingen kunde förstå att hon hade det jobbigt. Högstadiet upplevde hon som hårt, "inte en värdig miljö för människor".

I åttan gav hon upp.

  – Det var ingen som förstod mig, jag fick inte den hjälp jag behövde. Och till slut kände jag att: "nej, nu skiter jag i det här."

Vändpunkten.
Peggy, Attila och Magdalena slutade alla skolan med känslan av "aldrig mer".

Peggy började jobba direkt efter nian. Började med att arkivera papper, men fick gå kurser, bytte jobb och blev så småningom ansvarig för datahanteringen. Så blev längtan efter djur och natur för stor. Hon köpte hundar, flyttade till landet och började jobba på bensinmack på nätterna. Tills den dag hon "gick i väggen" och blev långtidssjukskriven.

Rehabiliteringen kom aldrig igång och hon kände att hon inte kunde gå tillbaka till sitt gamla jobb. Krav: minst gymnasiekompetens, stod det i alla platsannonser. Goda råd var dyra, men så damp det ner ett reklamblad i brevlådan …

Attila blev bilmekaniker. Han kunde fortfarande inte läsa, men lyckades dölja sitt handikapp hjälpligt gentemot arbetskamraterna: "Hördu, vad var det nu med den här bilen? Vad var det de skrev om den?" Och inte kunde han följa med på bio och se engelska filmer heller för de där eländiga textremsornas skull.

Så skedde något omvälvande. Vid 28 års ålder blev han pappa till Sebastian. Då insåg han att det inte höll längre. "Här har jag fått barn och jag kan inte ens alfabetet. Jag måste försöka hitta en väg …"

Magdalena, som hoppat av i åttan, hade några ströjobb. Så bestämde hon sig för att börja plugga igen, den här gången på individuella programmet. Men det ville sig inte riktigt. Den varvade praktiken och teorin blev till slut praktik på heltid, i stallet. Där kände hon sig trygg. "Hästar är mitt liv."

Men skolan släppte aldrig taget riktigt. Även om hon jobbade heltid och skolan "gick henne på nerverna" så träffade hon studievägledaren regelbundet, men det var hon själv som fick bestämma. Och slutligen kom ett erbjudande hon inte kunde motstå …

Peggy: "När jag läste det där reklambladet så blev jag faktiskt sugen på att börja plugga. Varför skulle jag inte kunna göra det, tänkte jag." Reklambladet kom från Åsa folkhögskola i Katrineholm och att hon började där har Peggy aldrig ångrat. Här syns hon. Lärarna lyssnar på henne, uppmuntrar och driver på.

  – Det var väl lite det jag behövde när jag var liten, säger hon.

Nu är hon inte längre den tysta och snälla flickan. Full av självförtroende vågar hon till och med prata på engelskan, trots att det är en ganska stor grupp. Hur lätt är det inte att göra fel där, men inte är det någon som skrattar inte.

När hon talar om sin tidigare skoltid handlar det mycket om tvång och likformighet. Nu använder hon ord som "kul" och "intressant" om det mesta. Matten också?

  – Nej, nja. Hon drar på det och börjar skratta. Nej, jag tycker inte att det är kul, men vi har ju vår lärare och han är så himla bra, så därför är det kul.

Matten har hon jättesvårt för, men hon får lov att inte fatta och han förklarar tills hon förstår. Om hon hävdar att det här har hon klarat sig utan i hela livet så säger han: "men tänk om du ärver och ska fördela pengarna då?" Då blir det plötsligt något annat än bara en massa siffror.

  – Jag tror att det stärker självförtroendet att gå på folkhögskola, säger Peggy. Man får hela tiden höra att man klarar det och det gör jag ju. Det här andra året har varit helt underbart. Jag har fixat allt!

Attila: "Jag träffade en kompis som sa att han var dyslektiker. Då var jag lite lyhörd och frågade honom vilken skola han gick på."

På darrande ben följde Attila med kompisen till Komvux i Göteborg – och där gav man sig inte. Olika studietekniker testades, det tog lite tid, och äntligen hittade man den rätta. Attila lär sig med öronen. All kurslitteratur, från den högstadieförberedande till högstadiet och gymnasiet lästes i fortsättningen in på band.

Helt plötsligt kunde han följa med. Han var inte dum, tvärtom förstod han och tillgodogjorde sig för första gången den undervisning han fick. Snart "läste" han sin första skönlitterära bok, Broarna i Madison County, och tittade på filmen efteråt. Det var en fantastisk upplevelse som har satt sina spår. I dag läser han mycket – på band.

Han började också förstå siffrornas innebörd. Han förstod varför och hur man ska använda matten. Om man till exempel ska måla om ett rum och vill veta hur mycket färg som går åt, ja då tar man ju bara ett mått där och ett där (han måttar med armarna).

  – Mmm, det är ju roligt, det är logiskt tänkande. Varför kunde inte den traditionella skolan göra matten rolig?
Multiplikationstabellen satt helt plötsligt. Engelskan började falla på plats när väl den svenska grammatiken kunde pluggas in via öronen. Attila rätade på ryggen och känner sig i dag som en helt ny människa.

  – Jag ser hur roligt det är att läsa och plugga, att tillgodogöra sig kunskap. Jag är inte rädd för skolan i dag.

Magdalena: "Jag visste ju någonstans att jag måste tillbaka och så fick jag erbjudande om en ny skola som låg lite avsides, med färre elever."

Det som kunde locka Magdalena från stallet till skolan, det var när Uven-gymnasiet i Uppsala erbjöd plats på den nyöppnade filialen Villa Lugnet. Där kunde hon gå två dagar i veckan och praktisera i stallet resten av tiden. Det är färre elever i klassen, bara tre, fyra stycken.

Sakta men säkert började hon hänga med på lektionerna. Och om hon inte förstår tar läraren tag i problemet direkt, inte som tidigare då hon kunde få höra: "Vi tar det sen, jag måste gå till nästa elev".

  – Det är en trygghet för mig att komma till skolan och bli lärd på det sätt jag vill bli lärd och i min takt, säger hon.
Att hon hela tiden kan varva skola och praktik tycker hon är kanonbra. Det är bra att komma ut i verkligheten och se att det inte alltid är så roligt att jobba. Nu när hon jobbar i stallet så måste hon gå upp klockan sex på morgnarna, för djuren väntar på henne och vill ha mat. I det perspektivet kan till och med skolan verka lockande.

Sakta men säkert har självtilliten stärkts och lusten att plugga kommit tillbaka. Svenskan fungerar bra. Matten och engelskan är svårare, men börjar rulla på ganska bra de också eftersom som hon känner sig så motiverad.

  – Jag tror att ingen mer än jag själv kan se till att det blir skola av för min del. Man har sitt eget ansvar. Vill man inte så finns det ingen som kan säga åt mig att jag måste gå i skolan, för man ser det inte.

Vad händer sen?
Peggy har till sommaren läst in sin gymnasiekompetens och funderar på att plugga vidare till djursjukvårdare. Fast då måste hon flytta, så kanske hon i stället söker något av de jobb som utannonseras, där det krävs gymnasiekompetens. Hon får se.

Attila tog igen högstadiet och gymnasiet under sex år på komvux. Sen blev det fritidsledarlinjen på Göteborgs folkhögskola. Till sommaren är han klar och har till och med fått fast tjänst. Nu vill han jobba med ungdomar som har problem, kanske samma som han själv.

Magdalena är också hon färdig i sommar. Sen blir det antingen folkhögskola eller komvux. Kanske blir det någon omvårdnadsutbildning, för hon skulle kunna tänka sig att jobba med gamla människor. Stallet och hästarna kommer hon att ägna sig åt på sin fritid.

Alla artiklar i temat Lärares yrkesetik (15)

ur Lärarförbundets Magasin