Läs senare

De felaktiga svarens försvarare

Pedagog på piedestalBarn lär sig bäst genom att själva pröva sig fram med inspiration av en lärare. Det var den schweiziske pedagogen Jean Piagets grundtanke – som först gjorde honom inflytelserik och sedan kontroversiell.

23 Nov 2018
Illustration: Pia Koskela

Hur blir lärande effektivt? Den frågan ställer Jean Piaget i sin forskning, och han besvarar den genom att beskriva hur barn når störst och djupast kunskap när de själva letar sig fram, hittar beståndsdelar, fogar ihop dem, provar dem, river ner och bygger upp igen tills de har ett stabilt kunskapsbygge. Detta sätt att lära är enligt Piaget väsensskilt från de flesta vuxnas, men det har likheter med forskarens – ifrågasättande, sökande, nyfiket. Därför ska barns tänkande respekteras, menar han.

Piagets teorier blev inflytelserika och går igen i flera svenska läroplaner, men de har också blivit kontroversiella. Piaget har hamnat i skottlinjen när debattörer menar att denna så kallade konstruktivistiska pedagogik har urholkat skolans och lärarnas auktoritet.

Jean Piaget föddes 1896 i Neuchâtel i Schweiz. Hans mor var närmast ortodox protestant och dessutom psykiskt instabil, medan fadern, professor i medeltidslitteratur, predikade förnuft och naturvetenskap. I det spänningsfältet attraherades Jean Piaget mest av vetenskapen. Sitt första verk, en studie av en albinosparv som han observerade i en park, skrev han vid tio års ålder och redan under tonåren publicerade han ett tjugotal uppsatser inom ämnet malakologi, blötdjursstudier.

Jean Piaget

Den schweiziske pedagogen Jean Piaget (1896–1980) fick stort inflytande över västerländsk skola under andra halvan av 1900-talet. Hans utvecklingsteori, som han först presenterade 1947, utgick från att barn under sin utveckling går igenom fyra faser från konkret till abstrakt medvetande. Teorin kom att ingå i det ämne som Piaget etablerade på 50-talet under beteckningen genetisk epistemologi. En av grundtankarna är att komplext logiskt tänkande inte kan forceras, men däremot underlättas av exempelvis en lärare som arrangerar erfarenheter åt eleverna.

Ett alltför enkelspårigt intresse, tyckte hans gudfar och satte Henri Bergsons Evolution Créatrice i händerna på pojken. Läsningen löste upp en knut inom den unge Jean genom att visa att det var möjligt att förena religion och vetenskap.

Boken öppnade också Piagets ögon för filosofin. Han läste Kant, Comte, Durkheim och William James och antecknade frenetiskt. Samtidigt presterade han på topp i skolan, vilket slutade i en form av utmattningsdepression. Han tvingades vila upp sig under ett år i Alperna, där han skrev sin första bok, en filosofisk prosadikt om första världskriget med hopp om en förening mellan vetenskap, socialism och kristendom.

När han återupptog sina studier var han först trogen blötdjuren – han doktorerade på sötvattensmusslor – men han lockades av att kunna tillämpa biologin på ämnet kunskapsteori.

Chansen öppnade sig tack vare en tjänst vid Sorbonne i Paris, där han fick i uppdrag att standardisera nyligen utvecklade intelligenstest för barn. Barnens korrekta svar intresserade honom mindre än deras felaktiga. De följde en egen logik, gemensam för de flesta barn i samma ålder men helt annorlunda än det vuxna medvetandets, insåg han.

Fröet såddes till det som skulle bli hans stora intresse: människans förmåga att spontant men logiskt organisera sina tankar och handlingar.

Piaget återvände till Schweiz och Rousseau-institutet i Genève, där han studerade bland annat barns tal. Han gifte sig och fick så småningom tre nya studieobjekt: två döttrar och en son. Under 1930- och 40-talen studerade han deras och andra barns uppfattningar om antal, hastighet, rörelse, tid, sannolikhet och logik.

Piaget läste Rousseau, Pestalozzi, Fröbel och Montessori; han plockade till sig mycket men förkastade annat – Rousseau underskattade till exempel vikten av samarbete och Montessori fäste för stor vikt vid sinnesintryck, menade han.

Piagets stora teoribygge, som han utvecklade under många år, kallade han genetisk epistemologi, vilket betyder ungefär ursprungsorienterad kunskapsteori. Det väver samman ett antal ämnen – filosofi, psykologi, genetik, matematik, biologi, evolutionsteori, sociologi och vetenskapshistoria – och innehåller en rad delteorier.

Mest känd är kanske hans utvecklingsteori, en beskrivning av barnets intellektuella utveckling från födseln till 15-årsåldern. Utvecklingen delas i fyra faser, från spädbarns sensorisk-motoriska utforskande av gränserna mellan dem själva och omvärlden till unga vuxnas abstrakta tänkande och förmåga att lösa problem utan koppling till det egna jaget. Ordningen är fast, men inte takten – samma fas kan pågå i två år hos ett barn och i fem hos ett annat.

Illustration: Pia Koskela

Piaget intresserar sig för hur barn ser på objekt som delvis förändras och delvis förblir desamma – kulor som läggs i rader med olika avstånd, vatten som hälls mellan flaskor av olika form. Ett klassiskt experiment, som ringar in barns förmåga att tänka komplext, visar att för ett yngre barn är det logiskt att en högre flaska alltid rymmer mer än en lägre, medan barn som uppnått en senare logisk fas kan förstå att flaskans bredd har betydelse.

En annan beståndsdel i den genetiska epistemologin är de former av lärande som Piaget identifierade: assimilation och ackommodation. Assimilation innebär att ny information integreras bland de erfarenheter, tankar eller minnen vi har i vårt medvetande. Det nya blir en byggsten i vår samlade kunskap om världen, vilket vi upplever som tillfredsställande.

Ackommodation är mer krävande. Det är en process som träder i kraft när vi tar del av information eller intryck som inte stämmer med våra tidigare erfarenheter. Då måste vi anpassa våra kunskapsstrukturer efter det nya. Det kan väcka motstånd, till och med direkta känslor av obehag, men vi måste ta oss igenom det för att utvecklas intellektuellt.

De båda formerna av lärande är ömsesidigt förstärkande, så att helheten – vår samlade kunskap – hela tiden växer till nya och högre nivåer i en spiralrörelse som balanseras av ett jämviktsläge, ett ekvilibrium. Denna process kallar Piaget dialektisk konstruktivism.

Några nycklar till Piagets visioner om skolan finns i den lilla volymen Framtidens skola, som bygger på ett par rapporter han skrev på uppdrag av Unesco, FN:s utbildningsorgan. Boken utgår till stor del från FN-deklarationen om de mänskliga rättigheterna och särskilt artikel 26, som handlar om rätten till undervisning.

I andra sammanhang fick Piaget kritik för sin höga abstraktionsnivå och sitt svårgenomträngliga språk, men Framtidens skola är konkret skriven. Och argumenterande. Han skriver till exempel att det inte räcker att undervisning ska vara kostnadsfri, som det heter i deklarationen, utan att det också måste ordnas gratis skolskjuts, måltider och läromedel.

Piaget skissar upp den skolkris som var aktuell i slutet av 60-talet: förlängd skoltid och ökad jämlikhet ledde till fler elever och därmed till lärarbrist. För att locka en ny generation lärare krävdes modernisering – undervisningen skulle bygga på aktiva metoder och elevens spontana utforskande där ”varje ny sanning som ska läras in återupptäcks eller åtminstone rekonstrueras av eleven i stället för att bara förmedlas till honom/henne”.

Förutseende lyfter Piaget fram farhågorna om att lärarens auktoritet ska urholkas när barn konstruerar sin egen kunskap. Han skriver att ”läraren förblir oumbärlig som inspiratör för att skapa situationer där barnet kan utforska”. Lärarens roll är hela tiden att vägleda och stimulera eleven att pröva sig fram, våga gå omvägar och på så sätt nå verklig intellektuell självständighet. ”Målet är att själv erövra sanningen”, betonar Piaget.

Han är kritisk till klassiska former av examinationer, som han menar snarare mäter elevernas minne än deras förmåga att själva leta sig fram till lösningar. Felaktiga svar bör utforskas i stället för att markeras med en bock i kanten, allt för att gynna barns självkänsla och därmed deras lärande. För att kartlägga vad eleverna verkligen kan föreslår han psykologiska tester eller analys av deras skolarbete. Åtminstone det senare görs i dag genom formativ bedömning.

Man kan spåra Piaget också på andra håll i svensk skola i dag. Han förespråkade tvärvetenskaplig undervisning, något som syns när lärare i olika ämnen samarbetar inom ett tema. Han talade sig varm för grupparbeten i stället för konkurrens och det är naturligtvis i dag en etablerad arbetsform. Och inom matematiken kan man ana Piaget bakom mängdlärans kategorisering och bakom den pedagogik som menar att tankeprocessen, inte svaret, är det centrala.

Piaget skrev att ”ju bättre undervisningsmetoderna är, desto svårare blir läraryrket” och menade att modern pedagogik kräver en ”elitnivå av sina utövare både i fråga om kunskap om eleverna och i själva läroämnet och en verklig hängivenhet i själva yrket”. Följaktligen borde lärarutbildningen reformeras – fakulteterna skulle ersättas av tvärvetenskapliga enheter, samarbetet mellan undervisning och forskning utvecklas och gruppforskning prioriteras. En del av dessa visioner har förverkligats i Sverige, något som har kritiserats.

Piagets rön har under årens lopp stundtals missbrukats. Bland annat har de använts för att skapa standardiserade utvecklingstest för små barn, något som går stick i stäv med Piagets övertygelse att barns normala utveckling kan gå framåt i mycket olika takt.

Men Piaget har inte bara blivit missförstådd utan också mer rättmätigt kritiserad, både för sina forskningsmetoder och sina rön. Hans utstuderat kvalitativa metoder kunde gränsa till det anekdotiska och ovetenskapliga och hans slutsatser har ibland motsagts av andra inflytelserika pedagoger. Ett exempel på det senare gäller de fyra utvecklingsfaserna, där barn enligt Piaget inte kan tillgodogöra sig kunskaper eller utveckla färdigheter som ligger bortom den fas där de befinner sig. Det synsättet kolliderade med den ryske pedagogen Vygotskijs teori om den nära utvecklingszonen, som sade att barn för att utvecklas måste konfronteras med uppgifter som ligger strax bortom det de redan behärskar. Mycket tyder idag på att Vygotskijs synsätt här är mer konstruktivt för barns lärande.

Det är intressant att se hur Piagets vetenskapliga börsvärde har fluktuerat. Under 50-talet fick han till exempel kritik för sitt antibehavioristiska förhållningssätt. Den kritiken nyanserades sedan i takt med att psykologin utvecklades mer mot studiet av dynamiska inre processer. Psykologin ansågs då ha kommit i kapp Piaget, men nu har det svängt igen, i och med det stora intresset för hjärnans biokemi och belöningssystem. Piaget och hans pedagogik kritiseras nu mer än kanske någonsin tidigare.

Piagets följarskaror bland pedagoger lyfter fram att hans pedagogik gör elevernas nyfikenhet till en drivkraft i lärandet. Och det är där hans betydelse ligger: i hans förtroende för att barn utvecklas bäst genom att utnyttja sina egna erfarenheter.

Att läsa

Margaret Boden, Piaget, Harvester Press 1979

Jean Piaget, Barnets själsliga utveckling, Liber 1968

Jean Piaget, Framtidens skola, Forum 1976

Brian Rotman Jean Piaget: Psychologist of the Real, Harvester Press 1977

ur Lärarförbundets Magasin