Läs senare

Daniel Kallós, den ”röde” professorn i Umeå: Låt gå för friskolor men inte med skattepengar

Utbildningspolitiken under hela 1900-talet har präglats av orealistiska föreställningar om skolans betydelse. Skolan kan inte skapa ett socialt och ekonomiskt rättfärdigt samhälle på egen hand. Det är naivt att tro att man kan utbilda bort klassklyftorna.
Det säger Daniel Kallós, professor i pedagogik vid Umeå universitet. Sedan ett par år tillbaka professor emeritus, men fortfarande med ett stort patos för skolan i ett vidare samhällsperspektiv.

Daniel Kallós är den förste som fått det av Lärarförbundet instiftade Fridtjuv Bergpriset. Det är på 50 000 kronor och utdelades vid Umeå universitets årshögtid den 30 oktober.
Han får priset för sitt mångåriga opinionsbildande arbete för att nationellt och internationellt öka förståelsen för behovet av forskning och forskarutbildning i nära anknytning till lärarutbildning och pedagogisk verksamhet. I motiveringen står det:
”Daniel Kallós har genom sitt arbete, som ingen annan före honom, bidragit till att stärka förutsättningarna för läraryrkets och lärarutbildningens forskningsanknytning. Hans arbete har haft stor utbildningspolitisk betydelse. Både nationellt och internationellt framhålls i dag den skoloch lärarutbildningsanknutna forskningen som ett angeläget forskningsområde av stor betydelse för det moderna kunskapssamhällets fortsatta utveckling.”

Det finns mycket han brinner för

Det är en mycket stolt och glad professor jag träffar i hans hem i Umeå. Som en händelse som ser ut som en tanke är adressen Skolgatan. När jag kommer ska han just avsluta ett möte vid köksbordet med en partikamrat.
Daniel Kallós sitter i föroch grundskolenämnden för (v). En viktig fråga som (v) har drivit här i Umeå har varit om skolan har rätt att ta ut avgifter för både det ena och det andra. Han har räknat ut att bara för hans enda dotter kostar det mer än 1000 kronor under ett läsår, för utflykter, badhus, museibesök, och så vidare. Det kanske han själv har råd med, men alla har inte det. I dag lever många familjer på marginalen. Har man tre barn i skolan blir det rätt stora extrakostnader varje termin.
Det gillar definitivt inte Daniel Kallós. Det finns mycket han inte gillar och mycket han brinner för. Hans djupa samhällsengagemang är påtagligt i allt han säger och även att det ligger långt till vänster.
Daniel Kallós är inget lätt intervjuobjekt. Jag har nog aldrig i hela mitt långa journalistliv mött en så engagerad och pratglad person. Man kan ha hur många förberedda frågor som helst, det spelar ingen roll för Daniel talar ändå mest om det som ligger honom varmast om hjärtat. Och han gör det med sådan emfas att det nästan tar musten ur en. Men roligt har man för han är mycket underhållande och en mästare i att uttrycka sig drastiskt. När jag lyssnar på bandinspelningen skrattar jag högt flera gånger för vi skriker faktiskt till varandra några gånger, när Daniel går i taket och jag försöker säga emot honom och få in en fråga.
Nåväl. På många frågor svarar han ändå snällt och intresserat.

Då var det dags att lämna landet

Jag är nyfiken på personen Daniel Kallós. Inte bara för att han är en spännande och temperamentsfull personlighet i den pedagogiska forskarvärlden. Utan också för att han framstår som den provocerande ”röde” professorn.
Varifrån har du fått ditt politiska engagemang?
Det blir en lång historia. Och spännande. Den börjar i barndomen.
Daniel Kallós är född 1937 i Uppsala och familjen flyttade ett par år senare till Stockholm. 1943 började han i första klass och året därpå blev familjen svenska medborgare och flyttade till Helsingborg.
– Då hade mina föräldrar bott i Sverige i tio år. Båda var läkare och hade flyttat hit av politiska skäl. Min far var ungrare och jude och min mor tyska. I slutet av 1920-talet, under Horthy-regimen, tvingades min far lämna Ungern, där han inte längre fick lov att praktisera sitt yrke, eftersom han var jude. Han lämnade Ungern för ”frihetens land på jorden”, Weimar-republikens Tyskland, där han träffade den kvinna som skulle bli min mor och som också var läkare. Dom gifte sig 1932 och året därpå, när Hitler utses till rikskansler, kände min far att det var dags att lämna landet. Först blev det Schweiz, där mina föräldrar fick arbete på en tuberkulosklinik, men från Schweiz blir de utvisade ett år senare som icke önskvärda.
Så kom de till Sverige i skuggan av andra världskriget och nazismens framfart. Här var de också motarbetade och förvägrades i tio års tid att utöva det yrke som de var utbildade för.

Min far hade hjärtat till vänster

– Min far tog också aktivt politisk ställning i några viktiga frågor, till exempel för den allmänna sjukförsäkringen. Han hade hjärtat till vänster, som på den tiden betydde att han var socialdemokrat, vilket renderade honom vissa problem. Om Uppsala var högerorienterat vid den här tiden så var också Helsingborg det i hög grad.
De första åren i Helsingborg präglades av nazistiska och fascistiska strömningar.
– Nedanför mitt fönster låg Helsingborgs färjeläge och där passerade de så kallade permittenttågen från Norge fortfarande 1944. Jag såg hur Helsingborgsdamerna ur den ”bruna” delen av societeten var där med blommor och choklad åt dom ”tappra” tyska soldaterna.
(Nu härmar Daniel mycket målande dessa Helsingborgsdamer.)
– När de här tågen kom så fanns det flera familjer som hängde ut hakkorsfanor. Medan vi, i min familj, i stället hängde ut de allierades flaggor.
– Så, fortsätter Daniel, för att anknyta till din fråga om mitt politiska engagemang, så kan jag bara säga att det är oerhört svårt att inte bli politiskt medveten när man har vuxit upp i ett sådant hem som jag har gjort. Mitt politiska engagemang och mitt liv har helt enkelt styrts och påverkats av de orättvisor som jag kände att mina föräldrar var utsatta för. Därför har jag alltid haft hjärtat åt vänster.
Från Helsingborg och 1955, då Daniel Kallós tog studenten, förflyttar vi oss till Lund, och universitetet där.
Även i Lund fanns vid den här tiden, så sent som 1955, rester av nazistiska och fascistiska strömningar.
– Så vid ett visst givet tillfälle går jag in i Sveriges kommunistiska parti, berättar Daniel.
Det underliga är att det händer just vid tiden för Sovjets invasion i Ungern 1956, i ett Ungern där hans egen far tvingades fly från sitt hemland.
Men så här gick det till: Studentkåren vid Lunds universitet skulle rösta om att fördöma Sovjets invasion i Ungern. Det såg ut att bli enhälligt och det var det man ville till varje pris. Men så blev det inte. Två röstade emot. Den ene var en övertygad kommunist med arbetarbakgrund. Den andre var Daniel.
Jag hänger inte riktigt med, måste jag tillstå. Hur kunde du låta bli att protestera mot Sovjets invasion i Ungern, din egen fars hemland? Som han hade tvingats att fly ifrån?
Men Daniels förklaring är enkel, för honom. Så här låg det till:
– Jo, för att jag hos dessa fackelbärande studenter såg någonting annat. Jag såg andra fackeltåg och kände att detta inte alls handlade om en omtanke om det ungerska folket. I dessa skränande människors ansikte såg jag någonting annat, och det skrämde mig.

Så då fick det bli pedagogik

Studierna i Lund blev till att börja med något splittrade. Lite nordiska språk – ”tänkte kanske bli lärare, men det var så hopplöst så jag bytte och läste sociologi” – sedan blev det psykologi och genetik och av det blev det en fil kand.
– Jag började läsa medicin också, för min far ville att jag skulle bli läkare. Men det var ju fullkomligt själsdödande. Så jag slutade med medicinstudierna redan första terminen.
Så då fick det bli pedagogik, och på den vägen fortsatte det, för att göra en lång studiekarriär kort.
Yrkeskarriären handlade till en början om att undervisa i pedagogik. Det var under en mycket expansiv tid för universiteten och man reformerade universitetsundervisningen på olika sätt. Blivande lärare med akademiska betyg i skilda ämnen skulle ha en obligatorisk kurs i pedagogik och det var många studerande som gick den vägen vid den här tiden.
– Jag arbetade mycket med att bygga upp kurser för blivande lärare inom universitetets ram, till exempel i inlärningspsykologi.
Så gick det på och Daniel Kallós blev professor i pedagogik och en internationellt erkänd forskare.
– Här hemma kände jag mig ofta motarbetad och hade svårt att komma in i den svenska forskningsvärlden för att jag var marxist. Så jag tänkte att jag skiter i Sverige och sökte mig utomlands och blev känd där. Och så kom jag tillbaka till Sverige utifrån.
Hans CV är imponerande och det som slår en är hur oerhört produktiv han har varit som författare till mängder av forskningsrapporter, böcker och artiklar i pedagogiska skrifter.

Tror inte på skolan som förändringskraft

Daniel Kallós skrev i det allra första numret av Pedagogiska magasinet, nr 1/96, med temat ”På tröskeln till ett nytt sekel”, bland annat så här:
”Visionen av den goda skolan dit barnen går med glädje hänger naturligtvis samman med visionen om det goda gemensamma samhället. Ett samhälle som inte   – likt det svenska   – har kapitulerat för de så kallade marknadskrafterna.”
Och vidare:
”Utbildningspolitiken har under hela detta sekel präglats av helt orealistiska föreställningar om skolans betydelse, som ett instrument för att skapa ett socialt och ekonomiskt rättfärdigt samhälle. Klassamhället kan inte utbildas bort.”
Du tror alltså inte på skolan som en förändringskraft i samhället?
– Nej det gör jag inte. Men det innebär inte att jag tror att skolan saknar betydelse. Skolans stora betydelse är och har alltid varit att skolan kultiverar de existerande normerna och värderingarna i samhället. Den fokuserar inte de nya.
– Om vi ska komma vidare i förändringsarbetet så är det avgörande hur maktförhållandena ser ut i samhället och på utbildningspolitikens område. Det är där vi måste börja. Vi har under ett antal år nu haft en utbildningsminister som faktiskt har kapitulerat på varenda punkt. Som inte har yttrat en enda progressiv tanke på utbildningsområdet. Du kan se en serie katastrofala beslut inom svensk utbildningspolitik som har inneburit att det i dag finns mycket få skäl som motiverar att vi har en skolplikt för alla barn i nio år.
Hit hör det stora systemskiftet med marknadstänkandet på skolområdet, den stora valfrihetsrevolutionen med den snabba ökningen av fristående skolor, till exempel.
– Jag tycker egentligen att man borde förbjuda allt som heter friskolor. Men så har jag insett att den positionen är orimlig i dagens läge. Nu tänker jag i stället så här:
– Om det nu finns ett antal föräldrar, och dom har funnits hela tiden, som vill ta sina barn ut ur den obligatoriska, allmänna, gemensamma, skattefinansierade skolan, och sätta dem i privata skolor, så låt dem då göra det. Men inte med ett öre ska vi betala detta med skattemedel.
– Vad vi borde diskutera mycket mera är den grundläggande frågan: Ska vi ha en gemensam skola för alla? Då blir det politiska svaret: ja. Ska den vara obligatorisk och skattefinansierad? Då blir också det politiska svaret: ja. Om det sedan finns dom som vill ha något annat, så varsågoda, men vi betalar inte ett öre för detta. Det är här som utbildningspolitiken har kapitulerat.
– Jag menar att fristående skolor, i Sverige, i Storbritannien och på en massa andra håll i världen, är till skada för det allmänna skolsystemet. Jag kan inte se några som helst fördelar med det

De oskrivna böckerna om svensk utbildningspolitik

1986 utnämndes Daniel Kallós till professor i pedagogik vid Umeå universitet.
– På ett sätt blev Umeåtiden inte riktigt vad jag hade hoppats på. Min egen forskning i pedagogik fick stå tillbaka för jag blev alltmer engagerad i lärarutbildningen.
Det är ju också för det arbetet han har fått Fridtjuv Bergpriset. Nu har han även utnämnts till hedersdoktor vid fakulteten för lärarutbildningen vid Umeå universitet.
”Under hans dynamiska ledning har lärarutbildningen i Umeå utvecklats starkt och intar nu en ledande position i landet. I arbetet med den förnyade lärarutbildning som startade hösten 2001 drev han särskilt frågan om lärarutbildningens forskningsanknytning. Konkret fick detta bland annat till resultat att forskarutbildningsämnet Pedagogiskt arbete inrättades som ett nytt karaktärsämne för forskningen och forskarutbildningen på lärarutbildningens och den pedagogiska yrkesverksamhetens område. Drygt 40 doktorander är i dag antagna i ämnet Pedagogiskt arbete vid Umeå universitet.
Värdet av Daniel Kallós insatser för att på olika plan stärka lärarutbildningens status och ställning är stort och kan knappast överskattas.”
Så heter det bland annat i motiveringen till hedersdoktorsutnämningen.
Och även om allt inte blev som han tänkt sig i Umeå med den egna forskningen i pedagogik, så kan Daniel Kallós ändå känna sig nöjd med sin gärning där.
För att åter anknyta till den där artikeln som Daniel Kallós skrev i det första numret av Pedagogiska magasinet, när vi stod på tröskeln till ett nytt sekel. Där står det:
”Kanske skulle jag under de år som återstår av detta sekel ägna mig åt att tillsammans med andra skriva de ännu oskrivna böckerna om svensk utbildningspolitik?”
Jag hoppas han får tid med det nu. För det kan säkert bli en spännande läsning.

LENA FEJAN LJUNGHILL

ur Lärarförbundets Magasin