Läs senare

Dags för didaktiken att bli egen vetenskap

InpassetFysiker, läkare och ekonomer har det – men inte lärarna. Om lärares röster ska tas på allvar behöver lärarprofessionen en egen vetenskap, med ett professionellt yrkesspråk.

08 Maj 2018
Illustration: Helena Davidsson Neppelberg

Behöver lärare en egen vetenskap? Vetenskaper förvaltar och utvecklar inte bara kunskap om världen, utan också den kunskap som behövs för en viss grupp yrkesutövare. Därför är det självklart att fysiker behöver vetenskapen fysik, ekonomer vetenskapen ekonomi och att läkare behöver vetenskapen medicin. Dessa vetenskaper omfattar vad fysiker, ekonomer eller läkare vet. Om man vill bli fysiker, ekonom eller läkare, måste man lära sig och ta del av den kunskap som deras vetenskaper omfattar.

Lärare talar om undervisningen på samma sätt som elever, föräldrar eller andra lekmän.

Vi vill argumentera för att även lärare måste inse att de vet någonting som är utmärkande och gemensamt för lärarprofessionen, det som vi kan kalla didaktik. Detta vetande behöver samlas och utvecklas och upplevas som värdefullt i lärarutbildningen liksom i arbetet på skolorna. Didaktik behövs naturligtvis för att göra undervisningen bättre, men dessutom behövs den för att systematisera och begreppsliggöra allt som enskilda lärare faktiskt redan vet och gör framgångsrikt, men som de saknar en vetenskap för att dela och utveckla tillsammans.

När fysiker, ekonomer eller medicinare talar med varandra och använder sina respektive språkbruks begrepp, är det svårt för dem som inte är specialister att hänga med. Konstigt nog utmärks inte lärarnas egen profession av ett specialiserat språkbruk. Läraryrket är inte fullt professionellt, i och med att själva yrkesutövningen, utöver de begrepp som ges av de olika skolämnena, till exempel fysik, ekonomi och biologi, i stort sett är utan begreppsapparat. När lärare talar om undervisning, talar de som folk gör mest. Det finns inget särskilt språkbruk som visar att lärares kunskaper vilar på en gemensam vetenskaplig grund, att de har en gedigen professionsutbildning eller att lärare vet bäst i frågor om undervisning. Lärare talar om undervisningen på samma sätt som elever, föräldrar eller andra lekmän: som lätt eller svår, rolig eller tråkig, styrd eller fri. Avsaknaden av en lärares vetenskap och tillhörande begrepp är sannolikt en väsentlig anledning till att man inte kan skilja lärares röster från alla andra som tycks veta bäst om skolans undervisning.

Per-Olof Wickman är professor i didaktik med inriktning mot naturvetenskap vid Stockholms universitet. Han är också föreståndare för Stockholms universitets ämnesdidaktiska forskarskola för lärare i samarbete med skolhuvudmän i Stockholmsregionen. 

Björn Kindenberg är lärare och licentiand i språkdidaktik med inriktning mot flerspråkiga elevers lärande i grundskolans SO-ämnen.

Utan vetenskaplig grund blir en vanlig uppfattning att lärares kunnande inte handlar om annat än begåvning, ämneskunskaper och övning. Tyvärr är det även många lärare som instämmer i detta. Men om andra yrkesgrupper kan utveckla sådan kunskap i sina utbildningar, varför skulle inte lärare kunna det?

Det finns en mängd vetenskaper förutom didaktik – till exempel neurovetenskaper, psykologi, sociologi och pedagogik – som har anspråk på att beröra kunskaper som lärare behöver förutom sina ämneskunskaper. Pedagogik intar här en central roll, i lärarutbildningen, i folks medvetande och inte minst bland politiker och tjänstemän. Men pedagogiken förmår inte fylla lärarprofessionens behov av en egen vetenskap. Från och med slutet av 1900-talet har didaktiken vuxit sig allt starkare vid lärarutbildningarna som lärarnas egen professionsvetenskap och som en från pedagogiken oberoende vetenskap.

Forskningsrön i pedagogik, i de fall didaktiska frågor berörs, handlar i regel om lärandet, hur människan lär; rön som didaktiker, lärarutbildare och lärare sedan är tänkta att tillämpa. Detta är förenat med en idé om att forskning om hur elever lär, oberoende av vad de lär sig, är den teoretiska grunden för hur man som lärare ska undervisa i olika ämnen. Hjärnans mekanismer, språkets logik eller principer för kommunikation antas se likadana ut oberoende av undervisningsinnehållet. Enligt detta synsätt är forskning om lärande grundforskning i utbildningsvetenskap, medan forskning i didaktik, om hur undervisning kan bedrivas framgångsrikt, uppfattas som tillämpad pedagogisk forskning.

Denna akademiska placering av didaktiken under andra discipliner bidrar till förvirring och okunskap om vad didaktik är. Pedagogiken har aldrig haft ambitionen att vara lärares professionsvetenskap eller att omfatta vad lärare vet. Idén om att lärandeteorier på ett oproblematiskt sätt kan omsättas i praktik är ihålig, något som blir uppenbart för de flesta lärarstudenter under utbildningen. Lärandeteorier blir ideal som inte finns i verkligheten. Lärarnas undervisning blir per definition misslyckad i relation till idealen. Den pedagogiska utbildningen blir en drömfabrik, där allt är perfekt i forskningen, men inte i skolan. Lärarstudenternas ständiga fråga blir därför: Men hur gör man då?

Didaktik som vetenskaplig disciplin kan bli ett sätt att möta denna fråga. Det behövs didaktisk forskning som skapar teorier som är användbara för lärare, precis som ekonomiska teorier måste vara användbara för ekonomer. Mycket av detta kan didaktisk forskning skapa genom att studera, systematisera och begreppsliggöra vad som kännetecknar fruktbara möten mellan lärare, elever och specifika undervisningsinnehåll.

Illustration: Helena Davidsson Neppelberg

Det är två centrala drag hos didaktik som utmärker den som vetenskaplig disciplin och som samtidigt skiljer den från pedagogik. Det ena kännetecknet är det som vi berört ovan, att didaktik är lärares professionsvetenskap och inte en allmän akademisk vetenskap bland många andra. Didaktiken har ett lärarperspektiv på kunskap. Kunskapen som produceras ska vara användbar för lärare och ska handla om planering, genomförande och utvärdering av ett givet undervisningsinnehåll med elevens bästa för ögonen.

Det andra kännetecknet för didaktik är att den alltid behandlar ett innehåll, det vill säga ett ämne som eleverna lär sig i undervisningen. Andra utbildningsvetenskapliga discipliner, som pedagogiken, kan uttala sig om lärande generellt, men har svårt att säga något om till exempel val av innehåll för en lektion i historia i årskurs åtta. Lärares professionsutövning kräver alltid beslut om vilket innehåll som ska undervisas och läras. Didaktik är därför alltid ämnesdidaktik.

Innehåll finns beskrivet i läroplaner och kursplaner. Men läraren är en person som aktivt väljer ut och transformerar detta innehåll, i en form av förhandling med samhälle och föräldrar, men framför allt tillsammans med eleverna. En sådan transformation kräver kunskaper om innehållet långt utöver det som läraren lärt sig på lärarutbildningens ämneskurser. Inte minst krävs kunskaper om de mer vardagliga sidorna av innehållet, om ämnesinnehållets olika beröringspunkter med elevernas vardag.

Det finns ingen undervisning där innehållet är helt och hållet givet av universitetskursen eller kursplanen och där läraren bara har att fatta beslut om lämpliga metoder och arbetssätt för att leverera detta färdiga innehåll. Läraren måste alltid ta ställning till vilket innehåll som är lämpligt för en viss grupp elever. Läraren är expert på den interaktion som uppstår mellan läraren själv, eleverna och innehållet. Didaktiken kan här, genom ett begreppsliggörande av denna interaktion, hjälpa lärare att ännu bättre ta ställning till vilket innehåll undervisningen ska ta upp och vad det betyder att eleverna ”lärt sig”.

Liksom andra vetenskaper kan inte didaktiken vara samlad i en enda kropp av kunskap. Olika lärare kan olika saker. Vissa av dessa saker behöver inte alla lärare kunna. I professionsvetenskaper bör specialiseringar i forskningen spegla specialiseringar i yrkesutövningen. Ämnesdidaktiska specialiseringar bör därför ses som en form av specialisering inom professionsdisciplinen didaktik. Historiedidaktik, slöjddidaktik, samhällskunskapsdidaktik och matematikdidaktik blir då exempel på olika sådana specialiseringar, men de olika frågor som formuleras inom respektive inriktning kommer alltid att formuleras i relation till ett specifikt undervisningsinnehåll. Säkert behövs också specialiseringar mot olika grupper av elever liksom mot innehåll som inte på ett enkelt sätt faller inom de enskilda skolämnena.

Själva fältet didaktik med dess olika specialiseringar håller sakta men säkert på att byggas upp. I detta uppbyggande skede är det viktigt att lärare involveras, ja rentav att de utgör en yrkesmässig helhet med forskare i didaktik. Det är viktigt, om inte lärares kunskaper om undervisning inom olika områden ska förskingras, särskilt i tider när lärares kunskaper ifrågasätts. Den didaktiska forskningen får inte i sin utveckling gå i otakt med lärares vetande, det vetande som tar form och förändras dag efter dag.

Det kan låta som en storslagen uppgift att förena didaktisk forskning, som vi här beskrivit den, med lärares kunnande, till en vetenskap för lärare. Går uppgiften ens att ta sig an? Ja, vill vi hävda. Vi har själva, i sinsemellan olika roller, mötts i en ämnesdidaktisk forskarskola, en forskarskola som i sin utformning utgår från de tankar och principer vi här beskrivit. En del av forskarskolans verksamhet består dessutom i att stötta lärare, som själva bedriver forsknings- och utvecklingsprojekt i den egna undervisningen, vilket ger ringar på vattnet. Vi törs med våra erfarenheter som grund säga att detta nära samarbete mellan lärare, lärarutbildning, skolutveckling och forskning inom ramen för didaktik har stora möjligheter att samla, förvalta och utveckla lärares kunskap, ja helt enkelt utgöra en väg för professionsutveckling.

ur Lärarförbundets Magasin