Läs senare

Dagens betygssystem är en katastrof

DebattDet nuvarande betygssystemet måste göras om. Det ger missvisande resultat, eleverna förstår det inte och lärare har svårt att använda det. Dessutom mår många elever dåligt av betygshetsen. Det anser Cormac McGrath.

21 Sep 2018
Illustration: Ulf Frödin

Den svenska grundskolan har varit målstyrd under lång tid. Efter den senaste skolreformen 2011 har Sverige infört en ny sexgradig betygsskala med betygsstegen A–F. I linje med teorier om målstyrd utbildning har Skolverket fastställt kunskapskrav i de olika betygsstegen. Nyligen har Skolverket medgett att nuvarande rekommendationer är besvärliga och nya riktlinjer behövs. I styrdokumenten finns fem övergripande förmågor beskrivna, samtliga mycket viktiga för våra skolbarn att förvärva under skolåren. Dessa är analysförmåga, kommunikativ förmåga, metakognitiv förmåga, procedurförmåga och förmåga att hantera information.

Ett vanligt missförstånd är att dessa fem förmågor ställer för höga krav på barnen. Jag vill hävda att det inte är kunskapsområdena i sig, utan betygs­systemets utformning som skapar problem. Förmågan till analys och metakognition är viktiga egenskaper, men de måste ställas i relation till barnens ålder och de förväntade kunskaps­kraven för olika åldersgrupper.

Ett av betygssystemets grundläggande problem är att det ger miss­visande resultat. Nyligen visade en rapport från Skolverket att elever i friskolor har något högre betyg än elever i kommunala skolor när de slutar gymnasiet, men att friskoleeleverna klarar sig i sämre utsträckning under högskolans första år. Kort sagt är betygen inte ett bra instrument för att förutsäga hur studenterna kommer att klara sina universitetsstudier. Ändå används betygen som utslagningsinstrument när man söker till högre utbildning.

Cormac McGrath

är lärare och forskare vid Stockholms universitet och Karolinska institutet.

Ett annat stort problem är att eleverna inte förstår den sexgradiga betygsskalan. Det finns hela fem betygssteg för att uppnå de högt ställda målen. För historia ser kunskapskraven för betyg C i årskurs 6 till exempel ut så här: Eleven har goda kunskaper om historiska förhållanden, skeenden och gestalter under olika tidsperioder. Eleven visar det genom att föra utvecklade och relativt väl underbyggda resonemang om orsaker till och konsekvenser av samhällsförändringar och människors levnadsvillkor och handlingar …

Givet de redan höga krav som ställs på förmåga till analys, kommunikation, metakognition och kritisk granskning, så blir det tydligt att detta inte låter sig göras på fem olika och samtidigt godtagbara sätt. Skolverket har själva svårt att definiera kunskapskraven på nivå B och D och har i stället utvecklat en adhoc-lösning som innebär att den som får B kan lite C och lite A, men inte tillräckligt med A för att få ett A. Alltså är B betyget en negation av A-betyget, samma sak gäller för betyget D. Följaktligen har det utvecklats en praxis där lärarna använder Skolverkets myndighetsspråk för att kommunicera vad barnen kan, med den uppenbara risken att barnen inte förstår nyanserna som skiljer betygen åt.

Nyligen har det också kommit rapporter i både Läkartidningen och Dagens Samhälle om ökad ohälsa bland elever på grund av oro för betyg i skolan. Det är inte konstigt, med tanke på hur viktigt det är att komma in på högre utbildning. Problemet har också berörts i relation till barn med svårigheter inom det neuropsykiatriska spektret. Jag menar att det är ett mycket större problem som rör många fler barn än de med neuropsykiatriska tillstånd.

Forskning tyder på att användningen av bedömningskriterier är ett tvåeggat svärd. Å ena sidan kan bedömningskriterierna fungera som grund för diskussioner om framsteg, kvalitet och lärande, å andra sidan finns risken att de utgör ett hinder för förståelse för vissa elever.

Min egen erfarenhet av att ha arbetat med bedömningskriterier i 15 år – som lärare, forskare och förälder – tyder på att lärare i grundskola, gymnasium, vuxenutbildning, och till och med på högre utbildning, har svårt att beskriva skillnaderna mellan olika graderingssteg. Jag arbetar regelbundet med att hjälpa universitetslärare att göra den sjugradiga skalan begriplig. Ännu har jag inte träffat lärare som på ett tillförlitligt sätt kan ange skillnaden mellan A, B, C, D och E i kvalitativa termer och där alla betyg samtidigt återspeglar godtagbara resultat.

I ett kunskapssamhälle som Sverige behöver man ha en hög lägstanivå. Det är dock inte meningsfullt med så många steg över godkänd nivå, i synnerhet om man inte kan förstå eller förklara vad som menas och när betygen på ett orättvist sätt stänger ute vissa elever från universitetet.

Således måste vi återgå till ett mera robust betygssystem, tills det finns ett betygssystem som bygger på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet.

ur Lärarförbundets Magasin