Ingår i temat
Vad är ett barn?
Läs senare

Barnets väg från periferi till centrum

Förr skulle barn bidra till familjens försörjning. I dag är de hemmets absoluta medelpunkt. Under historiens gång har synen på vad ett barn är förändrats radikalt.

21 nov 2013

Library of congress, C4-2356

Det är lätt att ta sin egen tids syn på barn och barndom för given. Självklart vet vi att villkoren för det stora flertalet barn var hårdare förr i tiden. Men frågan är om själva bilden av barnet, våra föreställningar om vad en barndom är, ser annorlunda ut i dag än tidigare.– Ja, så är det definitivt, säger Bengt Sandin, som är professor vid Tema Barn vid Linköpings universitet och som har forskat om barndomens historia.

Det finns stora skillnader i beskrivningen av barndomen mellan exempelvis medeltid, nyare tid och modern tid, anser han. Det finns också stora skillnader i synen på barn mellan olika länder och kulturkretsar – och, inte minst, mellan olika samhällsklasser.

– Det är ju den syn som fanns i de högre samhällsklasserna som blev satt på pränt och som man hittar i filosofers verk. Samtidigt kan man säga att vi ändå vet ganska mycket om hur barn hade det förr och hur man såg på barn inom de lägre samhällsklasserna.

Den tydligaste brytpunkten i synen på barn och barndom hittar man i övergången mellan bondesamhället och industrisamhället, menar Jonas Qvarsebo vid Högskolan i Malmö som forskar om barndom och skola i ett historiskt perspektiv.

– Det arbetande barnet förpassades till den oupplysta dåtiden och skolbarnet blev normen.

Den obligatoriska skolan innebar också en standardisering av barndomen.

– Skolan blev ett slags barndomens klocka, säger Jonas Qvarsebo. Kort skolgång – kort barndom. Lång skolgång – lång barndom. I takt med att skolgången har förlängts så har barn- och ungdomstiden förlängts.

I förkristen tid var synen på barn pragmatisk. Många barn föddes – en del dog, andra överlevde. Ett sätt att reglera familjens storlek var utsättning av spädbarn, det vill säga att nyfödda barn sattes ut i skogen för att självdö eller tas av rovdjur.

Utsättningen av nyfödda var ”ett av hushållens ekonomiska regleringsverktyg”, som arkeologen Lotta Mejsholm torrt konstaterar i sin avhandling Gränsland. Hon menar till och med att den tidens barnutsättning är ”fullt jämförbar med dagens abortverksamhet”.

– Det var ett sätt att få familjebildningen och överlevnaden att fungera, säger Bengt Sandin. Men man ska komma ihåg att det skedde under kulturellt reglerade former.

Den uråldriga seden kom senare i konflikt med den växande kristna kyrkans syn på barn. Men ofta sågs det mer som en synd än ett brott. Det odöpta barnet som dog hamnade i helvetet – kyrkans uppdrag var att rädda själar. Det ledde till att många oönskade barn i stället lämnades på kyrktrappor och intill klosterportar.

– Men det betydde inte att kyrkan hade en bättre syn på barn eller handskades med barn på ett bättre sätt. Den kan fortfarande anses som brutal och rå i våra ögon.

Den franske historikern Philippe Ariés hävdar i sin kontroversiella bok Barndomens historia, som utkom första gången 1960, att det inte ens existerade ett barndomsbegrepp under medeltiden. När väl småbarnsåren var över vid sex–sjuårsåldern trädde barnet rakt in i vuxenlivet med allt vad det innebar av arbete, nöjen och social gemenskap. Någon avgränsad barndomsperiod mellan småbarnsår och vuxentid fanns inte, lyder hans tes.

Bengt Sandin menar dock att Ariés har fel:

– Forskare har visat att det fanns väl utvecklade föreställningar om barn och barndom på den tiden.

Även Jonas Qvarsebo tycker att det är en radikal tes som är svår att försvara historiskt. Men på en punkt ger han Ariés rätt:

– Våra föreställningar av vad det är och borde vara att vara barn har förändrats i grunden.

I bondesamhället var familjen den naturliga produktionsenheten. Att barnen började arbeta på gården eller i hantverket så fort de kunde – ofta vid sju, åtta års ålder – var en självklarhet. Men arbetsuppgifterna anpassades efter åldern och det betydde inte att de betraktades eller behandlades som vuxna i miniatyr, hävdar historikern Colin Heywood i boken Barndomshistoria.

Under 1500-talet och ett par århundraden framåt skedde en genomgripande förändring i synen på barn och barndom – en förändring som har bärighet in i vår egen tid. Den var en del av en stor politisk omvandling som svepte över Europa.

Nya nationella statsbildningar växte fram. Statens och kyrkans roll förändrades. Det skedde en omvärdering av släktens betydelse – de mäktiga familjerna avgränsade sig mot sina stora vittförgrenade släkter, berättar Bengt Sandin.

– Och som en del i den här utvecklingen växte det också fram en mer emotionell syn på familjen. Det på-verkade relationerna mellan män och kvinnor, synen på sexualitet – och synen på barn.

Familjen ”privatiserades”, som Jonas Qvarsebo formulerar det, och föreställningen om kärnfamiljen började ta form.

– Nu riktades fokus mot barnen på ett speciellt sätt, särskilt på deras hälsa och välfärd, något som tillsammans med den framväxande kärnfamiljstanken började avskilja barnen från det övriga samhället, från offentligheten, marknaderna, gatan, karnevalerna och så vidare.

En av de mest inflytelserika tänkarna var den engelske 1600-talsfilosofen John Locke och hans skrift Tankar om uppfostran. Hans bild av barnet som en tabula rasa, ett blankt blad, som man varsamt skulle fylla och forma till en människa med goda moraliska egenskaper, fick stort genomslag.

Den schweizisk-franske 1700-talsfilosofen Jean-Jacques Rousseau – en udda fågel inom den dominerande upplysningsrörelsen – gestaltade i sin bok Emile eller Om uppfostran sina idéer om det ofördärvade barnet, om barndomens särskildhet och hur en fostran i naturens närhet formar en god människa.

Föreställningarna om det ”onda” eller det ”goda” barnet – det vill säga om barn föds med en inneboende ondska eller synd som måste stävjas, eller om barn av naturen är goda och oskuldsfulla – finns parallellt med varandra i olika tider och de aktualiseras i olika kontexter, menar Bengt Sandin.

Dessa bilder är nära kopplade till föreställningarna om vuxnas kontroll. De barn som inte finns under vuxenvärldens kontroll blir ett problem. Mot slutet av 1800-talet associeras det onda barnet till det som kallas slyngelåren, berättar Bengt Sandin, alltså det som vi i dag kallar tonåren.

– Den bilden ställs mot det ”goda” barnet, som är det av de vuxna kontrollerade barnet.

Det är i samband med den obligatoriska skolgången som begreppet problembarn konstrueras, säger Jonas Qvarsebo:

– Massutbildningens villkor och krav har skapat en relativt snäv mall för barnen och de som av en eller annan orsak avviker från ordningen blir ”problem” som måste förstås och åtgärdas.

Inom det expanderande skolväsendet fördes en kamp om bilden av barnet. Barnen skulle förvisso lära sig läsa, skriva och räkna, men lika viktigt var kristen fostran, katekesläsning och vördnad för såväl kyrklig som världslig överhet. I skolvardagen härskade disciplin och lydnad. Men att fysisk bestraffning skulle vara det dominerande sättet att upprätthålla ordningen på, betvivlar Bengt Sandin.

– Aga fanns – visst är det så, säger han. Men att det skulle förekomma någon slags massmisshandel av barn, det tror jag inte på.

Och så lägger han till:

– Kanske beror det på att man var ganska likgiltig inför hur barn hade det. Man brydde sig inte så mycket helt enkelt.

Han pekar på att begreppet aga ursprungligen är kopplat till att fostra och tukta. Katekesens uppmaning att man ska aga sitt barn medan tid är betyder inte att man ska slå barnet – utan att man ska uppfostra det.

Mot slutet av 1800-talet skiljdes vuxnas och barns världar definitivt åt – barndomen förvandlades till en egen sfär. Föreställningen om det ekonomiskt ”värdelösa” men emotionellt ”ovärderliga” barnet, som sociologen Viviana Zelizer formulerar det, tog form. Avskildheten från vuxenvärlden innebar också en ny sorts frihet, framför allt för ungdomar.

– Traditionens tyngd var inte längre så tung, säger Jonas Qvarsebo. I förlängningen innebar den utvecklingen att livsstil, yrken och livsprojekt inte längre ärvs, de väljs i stället.

Vår egen tid är också en brytningstid vad gäller synen på barn, menar Bengt Sandin. Det är en utveckling som mognat fram de senaste årtiondena. FN:s barnkonvention är ett utslag av det och den fungerar, som han uttrycker det, som en slags överideologi.

– Det är en utveckling som innebär att man lyfter fram barns kompetens och förmågor – och rättigheter. Det knyts till exempel till barns rätt till integritet, vilket för med sig att man inte längre tillåts att slå barn.

I den nya syn på barn som formas tillerkänns barn samma typ av rättigheter som vuxna har.

– Det innebär på sätt och vis att man skriver fram barn som en slags medborgare i samhället, liknande vuxna, säger Bengt Sandin.

– Betoningen på rättigheter gifter sig bra med tankar om att barn och unga också har skyldigheter, säger Jonas Qvarsebo. Alltså att de behöver ta större ansvar än tidigare. Inom skolan har det ju till exempel under senare år betonats starkt att varje elev ”behöver ta ansvar för sitt eget lärande”.

Den nya förändrade barnsynen har kommit för att stanna – det är Bengt Sandin övertygad om:

– Jag brukar beskriva det som att det är en kamp om barndomen och barndomens innebörd som rasar globalt. Det är en tydlig utvecklingslinje men den är inte linjär – den är komplex och motsägelsefull och hela tiden ifrågasatt.

Mer att läsa:

Philippe Ariés. Barndomens historia, Gidlunds 1960/1982.
Thom Axelsson & Jonas Qvarsebo. Barndomens historiska framväxt ( ingår i antologin Utbildningsvetenskap för förskolan), Natur & Kultur 2010.
Colin Heywood. Barndomshistoria, Studentlitteratur 2005.
Barbro Holmdahl. Tusen år i det svenska barnets historia, Studentlitteratur 2000.
Lotta Mejsholm. Gränsland — konstruktion av tidig barndom och begravningsritual vid tiden för kristnandet i Skandinavien. Avhandling, Uppsala universitet 2009.
Bengt Sandin. Skolan, barnen och samhället — i ett historiskt perspektiv (ingår i antologin Kobran, nallen och majjen), Myndigheten för skolutveckling 2003.
Gösta Schotte (red). Barnet i historien, Högskolan i Karlstad 1998.

Alla artiklar i temat Vad är ett barn? (13)

ur Lärarförbundets Magasin