Läs senare

Barnen som inte passar in i normen

Allt er elever får en neuropsykiatrisk diagnos. En mer adhd-vänlig skola skulle minska behovet av att kategorisera barn och göra skolan bättre för alla, anser forskare.

23 sep 2016

Under 2015 hämtade fem procent av alla pojkar mellan 10 och 17 år ut medicin mot adhd. Det är fyra gånger så många jämfört med tio år tidigare. Av flickorna får 2 procent i samma åldersgrupp medicin och ökningen är där ännu mer markant.

Statistiken över antalet diagnoser är ofullständig men läkemedelsstatistiken ger ändå en tydlig fingervisning. Det finns en stor ökning av antalet barn och unga – och även vuxna – som får behandling mot adhd.

Motsvaras den ökningen också av en ökad reell förekomst av adhd och även andra neuropsykiatriska funktionsnedsättningar? Svaret på den frågan tycks vara nej.

– Förekomsten har sannolikt inte ökat nämnvärt. Kunskapen om funktionsnedsättningen adhd har ökat. Även kunskapen om medicineringen har ökat. Vi har fler och bättre preparat nu än tidigare, säger Elisabeth Fernell, professor i barn- och ungdomspsykiatri på Gillbergcentrum vid Göteborgs universitet.

Hon framhåller att den ökade kunskapen och att det ökade antalet utredningar kan leda till att fler får rätt hjälp. Detta tack vare att barn och unga kan få sina svårigheter med koncentration, fokusering och att genomföra mentalt ansträngande uppgifter kartlagda.

– Föräldrar, lärare och skolledare kan få information om barnets grundläggande svårigheter. Utifrån den informationen kan förhållningssätt och pedagogiskt stöd anpassas. För vissa barn och ungdomar blir även medicinering en viktig del av behandlingen, säger Elisabeth Fernell.

Det amerikanska psykiatrikersällskapet uppskattar att fem procent av alla barn och ungdomar har adhd och att cirka en procent har någon form av autismspektrumtillstånd. Men diagnostiseringen och behandlingen av framför allt adhd är under ständig debatt.

Skolläkaren Leif Elinder och sociologen Eva Kärfve gick i slutet av 1990-talet till hårt angrepp mot den tilltagande diagnostiseringen. De ansåg att psykiatrikerna hade svaga vetenskapliga belägg för sina neurologiska förklaringar, att de bortsåg från sociala och psykologiska faktorer och att de av ideologiska skäl drevs av en vilja att sortera ut de barn som inte passade in i mallen. Kritiken utvecklades till en infekterad och medialt uppmärksammad forskarstrid mellan framför allt Eva Kärfve och Christopher Gillberg, professor i barn- och ungdomspsykiatri och en av de ledande forskarna på området. Striden nådde sin kulmen när Gillberg dömdes för att ha vägrat lämna ut sitt källmaterial till Kärfve.

Även om just den striden har ebbat ut från offentligheten så lever debatten om adhd vidare. Så sent som i juli i år oroades Ingemar Engström och Torgny Gustavsson, specialister i barn- och ungdomspsykiatri, i ett inlägg på Dagens Nyheters debattsida över den höga förskrivningen av läkemedel mot adhd. De skrev vidare att ”så fort en person uppvisar symtom som uppfattas avvikande problematiska finns en eller annan diagnos som ett erbjudande om förklaring”.

Numera finns det åtminstone inom barn- och ungdomspsykiatrin ändå en enighet om att grunden till problematiken ligger i störningar i hjärnans funktioner men att yttre psykosociala faktorer också påverkar.

Den som inte får förståelse för sin funktionsnedsättning eller rätt hjälp riskerar också att utveckla ytterligare problem inom det psykosociala området, enligt Elisabeth Fernell.

– Det leder till nedsatt självkänsla att ständigt få höra att man ska skärpa sig, anstränga sig mer och bli bättre på att koncentrera sig, säger hon.

Elisabeth Fernell efterlyser en mer ”adhd-vänlig” skola. Dagens läroplan ställer stora krav på elevens så kallade exekutiva förmågor – exempelvis planering, organisering och att självständigt söka kunskap – vilket många elever med adhd har svårigheter med. Det kan i sin tur vara en bidragande orsak till att allt fler elever utreds och får en diagnos.

Det kräver också att lärare har kunskap och förståelse för vad neuropsykiatriska funktionsnedsättningar innebär. Den förståelsen bör grundläggas redan under lärarutbildningen, anser hon.

– Pedagogik för elever med adhd är bra för alla elever, säger hon.

Det ökande antalet diagnoser inom området har fått en för många oönskad effekt. Det har blivit vanligt att det krävs en diagnos för att få särskilt stöd i skolan, trots att det strider mot skollagen. I en undersökning från Lärarnas tidning svarade var fjärde grundskollärare att de inte får resurser till särskilt stöd utan diagnos.

Eva Hjörne är professor i pedagogik vid Göteborgs universitet och har under flera år forskat om hur skolan bemöter elever med bland annat adhd. Hennes erfarenhet är att diagnoserna ofta leder till en alltför stark fokusering på den enskilde eleven och dess svårigheter.

– Orsaken till problemen förläggs till barnet utan att man ser till helheten. Skolsvårigheter blir elevproblem i stället för skolproblem, säger hon.

Eva Hjörne ser en utveckling där allt fler elever delas in i olika kategorier – neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, läs- och skrivsvårigheter, nyanlända – med olika behov av stöd i skolan.

– Barn som blir kategoriserade blir också utpekade som annorlunda eftersom de inte passar in i normen.

Eva Hjörne är oroad över den tilltagande kategoriseringen och diagnostiseringen av eleverna. Hon anser att det är nödvändigt att utveckla en mer inkluderande pedagogik med undervisning som är anpassad för det stora flertalet elever. Det kan minska behovet av att utreda elever och att placera dem i särskilda undervisningsgrupper.

– Vi kan också bli bättre på att utbilda lärarstudenterna att arbeta mer inkluderande och förebyggande. Det kanske inte är mer kunskap om diagnoser som behövs i första hand utan kunskap om att vi alla är olika och hur vi som lärare kan anpassa och utveckla undervisningen på nya sätt.

Oenighet om begreppen

  • Termen neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (NPF) används framför allt i Sverige och är ett samlings-begrepp för några olika psykiatriska diagnoser som vanligen ställs under barndomen. Termen NPF är inte helt vedertagen och i internationell forskning används ofta andra begrepp.
  • Även terminologin för de diagnoser som brukar ingå i gruppen NPF kan variera utifrån sammanhanget. Svensk sjukvårdsstatistik utgår från WHO:s diagnosmanual där adhd, olika former av autism, Aspergers syndrom och Tourettes syndrom är separata diagnoser. Den amerikanska psykiatrimanualen DSM-5 har sammanfört autismdiagnoserna och Aspergers syndrom till den övergripande diagnosen autismspektrumtillstånd.

ur Lärarförbundets Magasin