Läs senare

Barn är inte bilar

Om kvalitet är för ytligt, vad ska skolor och förskolor i stället sträva efter? Meningsskapande, ett fördjupat, solidariskt och sinnligt lärande, säger professor Gunilla Dahlberg

08 sep 2009

Gunilla Dahlberg tar emot en stressig försommardag på lärarutbildningen i Stockholm. Hon talar om meningsskapande som en kvalitet med större djup och bredd än de mätbara värden och enkätsvar som förskola och skola ofta vägleds av i dag.
  
– Personaltäthet, barngruppernas storlek, personalens utbildningsnivå, lokalernas utformning – det är inte oviktigt men otillräckligt. Djupare kvaliteter finns i att pedagogerna lyssnar på barnens teorier och tankar och ger dem utmaningar så att de kan gå vidare med nya utforskanden.

En sådan djupare mening kan till exempel skapas genom att man inom matematiken utforskar mönster och former i omvärlden, genom att man arbetar med naturens kretslopp eller genom att man samtalar om etiska frågeställningar där barn kan engagera sig i hur andra människor känner sig.

Svensk förskola och skola är inte där än. Många verksamheter sitter, menar Gunilla Dahlberg, fast i ett kvalitetsbegrepp som har sitt ursprung i bilindustrin efter andra världskriget. Det syftade till att reducera variation så att till exempel chassin skulle bli jämförbara internationellt. Ett kvalitetsbegrepp med det ursprunget frontalkrockar med kunskapsbegreppet så som det är formulerat i den svenska läroplanen. Där slår man fast bland annat att kunskapen ska varieras beroende på situationen och sammanhanget.

Det är nu tio år sedan Gunilla Dahlberg, tillsammans med professorerna Peter Moss och Alan Pence, först gav ut Beyond Quality in Early Childhood Education and Care: Postmodern Perspectives, en bok som problematiserar kvalitetsbegreppet. Boken är översatt till sju språk och har sålt i tiotusentals exemplar världen över. Den kom på svenska 2001, med titeln Från kvalitet till meningsskapande, men börjar först nu få fäste i svensk skoldebatt.

– Meningsskapande kräver en ny intellektuell och filosofisk hållning. Det är en lång resa.
En annan förklaring till kvalitetsfixeringen är, menar Gunilla Dahlberg, kopplingen till det hon kallar ekonomism.
  
– I den allt hårdare globala konkurrensen vill länder marknadsföra sig själva och jämföra sin kunskapsnivå i mätningar som Pisa. Det bottnar i en rädsla för att inte hänga med.

Gunilla Dahlberg är inte säker på att den typen av mätningar säger så mycket om vad barn verkligen kan och vet. Länderna är helt enkelt för olika. Till exempel, förklarar hon, går Sverige mot alltmer jämställda relationer mellan barn och vuxna och mot allt större eget ansvarstagande för barn – en kvalitet i sig, men den kräver tid och är svår att fånga upp i statistiska mätningar.  

Fokus på kvalitet är nära kopplad till förskolans och skolans tillit till den traditionella utvecklingspsykologin. Verksamheter av bra kvalitet är, förenklat, verksamheter där så många barn som möjligt når upp till de kunskaps- och färdighetsnivåer som enligt utvecklingspsykologin är normala i en viss ålder. Även detta är Gunilla Dahlberg kritisk till. Hon och bokens andra författare menar att utvecklingspsykologins stadieteorier och mognadstänkande ritar kartbilder som inte stämmer med verkligheten. Risken finns att förskollärare fastnar i tankar som att ”barn i den här åldern kan inte koncentrera sig längre än 20 minuter”, trots att många barn kan koncentrera sig mycket längre om bara målet för koncentrationen är det rätta.

Om kvalitet omvärderas till meningsskapande, vad får det för konkret betydelse för till exempel diskussionen om respekt för mångfald? Man kan tycka att den ökade mångfalden i samhället borde göra det enklare att bredda ramarna och de värden som fokuseras. Men kanske är det tvärtom – att som en motvikt mot det alltmer komplicerade klamrar vi oss gärna fast vid enkla värden och snäva ramar? Gunilla Dahlbergs ekorrögon blir fundersamma när hon hör frågan; nu blir det komplicerat och det gillar hon.

Å ena sidan ser hon en del av förklaringarna till dagens kvalitetsfixering i decentraliseringen av förskola och skola de senaste 20–25 åren då grunden har lagts för marknadstänkande, konkurrens och profilering efter enskilda barns och föräldrars preferenser. Å andra sidan tycker hon att respekten för individer och grupper som avviker från normerna fortfarande är otillräcklig och verksamheterna alltför låsta vid majoritetens ideal. Det är en balansgång.
  
– Samtidigt som vi hanterar mångfald och olikheter måste vi vara vaksamma så att vi inte bryter sönder samhällsgemenskapens kitt. Det är sådant som alla medborgare måste driva, inte bara skolan.

Gunilla Dahlberg hämtar inspiration från förskolorna i den italienska staden Reggio Emilia och deras fokus på analys, debatt, reflektion och pedagogisk dokumentation.  
  
– Det handlar inte främst om att skriva, fotografera eller spela in det som barnen gör eller hur något händer. Grunden är att lyssna aktivt på vad barnen säger och tänker och har för hypoteser. Och att sätta fokus på processen, inte på resultatet.

Dokumentationen kan användas på många sätt. Den kan hjälpa pedagogerna att få syn på de tänkesätt som de tar för givna och ge dem ett vidgat perspektiv på lång sikt. Den kan ge föräldrar och ledning tillgång till förskolans processer och inbjuda dem till delaktighet. Den kan också användas för uppföljning och utvärdering gentemot kommunala beslutsfattare.

Mäktar förskollärare och lärare med en så intellektuellt krävande pedagogik? Ja, det tror Gunilla Dahlberg. Tusentals svenska förskollärare har besökt Reggio Emilia för att inspireras av verksamheten där. År 1993 etablerades det så kallade Stockholmsprojektet där Gunilla Dahlberg och andra svenska forskare samarbetade med pedagoger vid sju förskolor i södra Stockholm som var inspirerade av pedagogiken i Reggio Emilia. Forskarnas och praktikernas synsätt befruktade varandra. Projektet inspirerade ytterligare ett hundratal förskolor runt om i Sverige att börja arbeta på liknande sätt.
  
– Den meningsskapande pedagogikens starka hållning kring det kompetenta barnet, lyssnande och pedagogisk dokumentation ger pedagogerna mer lust. Och då orkar de, säger Gunilla Dahlberg.

Alla artiklar i temat Kvalitet mönster eller monster? (9)

ur Lärarförbundets Magasin