Ingår i temat
Framtidens lärare
Läs senare

Baklänges in i framtiden

Framtidens lärare möter stora utmaningar. Många kommer att ha mer än ett yrke. Och de är att stolta över sina kunskaper om läroprocesser. Följ lärarutbildarna Göran Fransson och Åsa Morberg ”baklänges in i framtiden”, där det är viktigare att producera än att reproducera kunskap.

16 Feb 2005

"Eva städar av det sista från sitt skrivbord och funderar på om det är något hon har glömt. Hon har avslutat alla reportage och lämnat över en lista med uppslag på tänkbara artiklar till sin kollega. Det material och de exempel hon samlat på sig under de senaste tre åren och som hon bedömt vara bra utgångsmaterial för undervisning har hon med sig. 

Nöjd och spänd av förväntan släcker Eva ljuset och stänger dörren. Eva, som arbetat som journalist de senaste åren, ska åter arbeta några år inom sitt andra kompetensområde, nämligen att undervisa ungdomar i åldern 12–16 år i media och kommunikationsvetenskap. Som journalist har hon stor insikt i hur media fungerar och medias makt att påverka – och inte påverka – människor, samhällsdebatt och samhällsutveckling. 

Genom sin lärarutbildning har hon dessutom ett kritiskt förhållningssätt till journalistik och media samt en betydande förståelse för hur media skapar världsbilder och för vilka krafter som styr media och medias val av nyheter. Kanske på annat sätt än vad många av hennes journalistkollegor har. 

Kort sagt är hon väl lämpad för att undervisa inom ett för lärarna centralt kunskapsområde, nämligen att lära barn och ungdomar kritiskt tänkande, hur information sovras, struktureras och värderas samt hur media fungerar. "

Eva utgör en kategori av framtidens lärare som har dubbla kompetenser och som kan växla mellan läraryrket och något annat yrke. Så kan ett framtidsscenario se ut. Men det finns många andra möjliga scenarier (Hargreaves, 2004, OECD). 

Att uttala sig om framtidens lärare är ett problematiskt projekt. Framförallt för att det är svårt att veta vilka faktorer som kan komma att påverka framtidens lärare, hur detta kommer att ske samt vad detta betyder för enskilda lärare, för läraryrket i stort och för lärarutbildningen. Vi börjar skönja konturerna av globaliseringens och den tekniska utvecklingens effekter, men dess fulla genomslagskraft har nog många svårt att föreställa sig. Ta utvecklingen av internet. Vilka föreställningar hade vi för bara ett decennium sedan om användandet av informationsteknik i vardagen? Vart kommer dagens tekniska utveckling att föra oss? Vilka föreställningar har vi om det globaliserade samhället, där ekonomier, arbetsmarknader och politiska system blir allt mer sammanlänkande? Och vad betyder det för framtidens lärare? 

Vi vill i den här artikeln pröva och utmana några föreställningar. Poängen är inte att ha rätt om hur framtiden ”blir”, utan att reflektera över de olika valmöjligheter som står till buds och inte. Vi har försökt att ta fasta på de trender och tendenser vi ser och dra ut dessa ungefär en ”lärargeneration”. Kanske är framtidens lärare dagens elever. Vi har även tillåtit oss att vara visionära i vissa delar, medan vi i andra delar mer skrivit fram realistiska förhoppningar. 

Utmaningar för framtidens lärare är att hantera till exempel ökad social och utbildningsmässig utslagning. Balansen mellan att utbilda för spetskompetens för en global arbetsmarknad och att utbilda medborgare som fungerar i det lokala närsamhället, kommer att vara svår att hantera. De som lär sig snabbt, kan anpassa sig socialt och kulturellt samt har den fysiska hälsan kommer att ha flest möjligheter i framtiden. 

De yrkesetiska utmaningarna för framtidens lärare blir i högre grad kopplade till sociala, kulturella och ekonomiska frågor, liksom till frågor om läraruppdraget och tillgång till konstruktiva kunskapsprocesser. Etiska dilemman – för såväl lärare som elever – är visserligen kopplade till grundläggande värderingar, men i högre grad kommer etiska dilemman att kopplas till flexibla och kreativa förhållningssätt (Peukert). Informationsflödet kommer att öka och bli allt svårare att överblicka och värdera. Framför allt på grund av mängden information. Men även för att allt mer sofistikerade metoder används för att dressera människor till konsumenter, till att anta vissa ideologier eller vissa sätt att förstå och tolka världen på eller till att helt enkelt förbli passiva. 

Mängden av motstridig information, men även förekomsten av motstridiga vetenskapliga ”sanningar”, får konsekvenser för utbildningssystemens och lärarnas trovärdighet liksom för vad som betraktas som giltig och relevant kunskap. Som en följd av detta menar exempelvis Andy Hargreaves (1994) att universella sanningar ersätts av kontextuella sanningar utifrån lokala sammanhang och förutsättningar. Trots detta tror vi att framtidens lärare, fortfarande, har att hantera den paradoxala balansen mellan å ena sidan professionell frihet och å andra sidan (över)statlig kontroll. Exempelvis kommer lärares skyldighet att dokumentera sin verksamhet och elevernas utveckling sannolikt att öka. 

Framtidens lärare står alltså inför stora utmaningar. I Läraren i det postmoderna samhället frågar Hargreaves om något, och i så fall vad, måste offras i framtidens utbildningssystem. Han diskuterar bland annat om det blir kvaliteten på det barn, ungdomar och vuxna lär som offras som en följd av att lärares arbetsuppgifter vidgats alltmer. Vi tror inte det. I likhet med till exempel Carlgren och Marton tror vi att framtidens lärare allt mer kommer att fokusera det de är bäst på, nämligen att initiera, skapa och stödja läroprocesser. För att citera: ”De viktigaste förändringarna beträffande läraryrket har att göra med på vilket sätt lärarna fullgör sina arbetsuppgifter”. 

Hur fullgör då framtidens lärare sina arbetsuppgifter, och under vilka betingelser arbetar de? Vi menar att de är stolta över sitt yrke och sina yrkeskunskaper. Som välutbildade och väl ansedda i fråga om läroprocesser, vetenskapliga förhållningssätt, informationshantering och att sovra, strukturera och värdera information har de stora möjligheter att arbeta inom andra yrken. Många lärare växlar därför, liksom Eva i exemplet ovan, mellan olika yrkesområden. Majoriteten trivs dock så bra med sina arbetsuppgifter att de arbetar som lärare under långa perioder under sitt yrkesverksamma liv. Lärarnas självförståelse och självförtroende i fråga om såväl sin egen kompetens som yrkesgruppens professionalism är därför hög. 

Framtidens lärare bygger till stor del sin yrkesidentitet och självförståelse utifrån sin kunskapsproducerande funktion. Detta innebär att de är aktiva i att producera och dokumentera sin och kollegornas kunskap. Naturligtvis bygger identiteten och självförståelsen även på arbetet med att skapa och stödja läroprocesser, men kunskapsproduktionen blir i framtiden allt viktigare och allt mera utvecklande. Denna funktion, som ersätter den kunskapsreproducerande, utgår i huvudsak från vetenskapliggörandet av lärarutbildningen och framväxten av forskning relevant för läraryrket. 

Forskning som är relevant för yrket kommer att växa fram med lärare som samverkanspartner, medaktörer och utförare. En stor del av den kommer att genomföras av lärare som beskriver, systematiserar, analyserar och problematiserar sin egen – eller andras – yrkespraxis. Synliggörande av kunskaper kring lärande, läroprocesser, metoder och innehåll ger lärare möjlighet att ta initiativet från de politiker och lekmän som på mycket svaga grunder har åsikter om utbildning och undervisning. Starkare lärarröster gör att lekmännens tolkningsföreträde urvattnas. Den vetenskapliggjorda lärarutbildningen leder också till att en stor del av framtidens lärare flitigt publicerar såväl debattartiklar som enklare vetenskapliga artiklar. 

Att lärarutbildningen blivit alltmer vetenskaplig reser frågor om de val av innehåll och struktur som görs i både dagens och framtidens lärarutbildning. I framtiden tror vi att utbildningen för vissa lärare kommer att kortas ner, eftersom fler bygger den på exempelvis en journalist- eller ingenjörsutbildning. Rimligen blir då utbildningstid och innehåll mer individuellt anpassade. 

Vår slutsats att lärarutbildningens vetenskaplighet har kommit för att stanna leder till frågor om lärarnas praktiska yrkesskicklighet och hur lärarna ska utbildas för att klara det vardagliga och praktiska arbetet. Det handlar exempelvis om mötet med elever, föräldrar, kollegor, skolledare, skolpolitiker och – för nya lärare – med sin egen oerfarenhet. 

Lärarutbildningskommittén varnade för en lärarutbildning som saknar en uttalad, relevant och reflekterad yrkesförankring, något som gör den abstrakt i förhållande till yrket och där lärarstudenterna inte blir förberedda för den konkreta yrkesverksamheten (SOU 1999:63). Forskning visar också att det kan vara svårt och utmanande att komma som ny och oerfaren lärare (Lindgren, Fransson & Morberg). 

Ambitionen med en vetenskapligt förankrad lärarutbildning är vällovlig och nödvändig. Men det krävs ett annat sätt att tänka kring den – och framförallt kring den första tiden i yrket. 

Dagens situation, där nyblivna lärare under första tiden – i bästa fall – stöds av mentorer, tror vi måste utvecklas till ett systematiserat samarbete där lärarutbildning och arbetsgivare gemensamt tar ansvar för att stödja nyblivna lärares lärande och förutsättningar att klara av det vardagliga och praktiska arbetet. Det gagnar såväl lärare och kommuner som lärarutbildning – och ytterst barnen och ungdomarna. Lärarutbildningen får på det viset en återkoppling på vad den givit och inte givit de nyblivna. 

Det kan leda till att nyblivna lärare i framtiden har minskat undervisningsansvar under det första året. En annan möjlighet är att de också deltar i poänggivande seminarier, där de egna yrkeserfarenheterna analyseras och problematiseras för att utbilda så duktiga, medvetna och reflekterande lärare som möjligt (Fransson & Morberg). Motiven för detta är att innehållet och formen i dagens utbildning relativt väl förbereder för det vetenskapliga förhållningssättet men inte tillräckligt för det vardagliga och praktiska arbetet. Dessutom är det effektivt att lära och utvecklas genom att lära i arbetet. 

Kunskapsproduktionen kommer att vara en integrerad del av den egna kompetensutvecklingen. Och kompetensutvecklingen för en stor del av framtidens lärare kommer att ha inslag av kortare eller längre uppehåll från skolan. Journalisten Eva som vi mötte i inledningen är ett exempel. 

Ett annat sätt är att anta erbjudandet om ett utvecklingsår, i likhet med vad exempelvis israeliska staten i dag erbjuder. Lärare i Israel kan välja att sätta av lönemedel för att ungefär vart sjunde år tillfälligt lämna läraryrket och göra något annat. Kravet är att de studerar någonting minst 16 timmar i veckan under detta år. Resterande tid kan de vara lediga, läsa mera eller arbeta med annat. Lärarna står själva för en tredjedel av lönekostnaden för detta år, staten för resten. Utvecklingsåret är inte tänkt att ersätta den ordinarie kompetensutvecklingen. 

I Sverige kan ett liknande system utvecklas ur dagens kompetenskonton, där arbetstagare och stat skjuter till medel, samt ur försöken med friår, där arbetslösa och yrkesverksamma byter plats ett år. Vinsten är, förutom möjligheterna att studera, att lärare kan få en paus, distansera sig till sitt yrke och komma tillbaka med nya friska krafter. 

Under utvecklingsåret kan lärare under handledning dokumentera, problematisera och synliggöra det egna arbetet med exempelvis läs- och skrivutveckling. Dessa arbeten kan användas för erfarenhetsöverföring, problematisering, ifrågasättande och utveckling i lärarutbildningen. En del lärare kommer även att få tidsbegränsad anställning som adjungerande adjunkter på deltid vid högskolorna, där de med sin yrkeserfarenhet och sina perspektiv bidrar till studenternas didaktiska reflektioner. 

Det är rimligt att framtidens lärare har stöd av utbildade pedagogassistenter i sina arbetslag, precis som de holländska lärarna har. Pedagogassistenterna är en extra resurs till arbetslagen när det gäller exempelvis det administrativa arbetet, när det behövs en ”extra vuxen” vid studiebesök, exkursioner eller om något barn hastigt blir sjukt. Denna yrkesgrupp kan växa fram som ett svar på läraryrkets professionalisering, bland annat utifrån den nödvändiga insikten om att lärarna i sin yrkesutövning ska fokusera på det de är bäst på, nämligen att undervisa och stödja barns och ungdomars lärande samt att sovra, strukturera och värdera information. 

För att bli pedagogassistent behövs utbildning, kanske inom ett treårigt gymnasieprogram eller utifrån yrkeserfarenhet kompletterad med, låt oss säga, 80 akademiska poäng. Om poängen kan tillgodoräknas i en lärarutbildning finns möjlighet att många pedagogassistenter väljer att vidareutbilda sig till lärare. 

Att tala om framtida möjliga scenarier är egentligen att gå baklänges in i framtiden. Framtiden ligger för långt borta för att vara gripbar, om det inte finns en koppling mellan den och nuet. Därför är det egentligen än viktigare att tala om de nödvändiga förändringarna än om framtiden i sig. Vi har utgått ifrån vad vi menar är nödvändiga förändringar i fråga om lärares yrkesutövning, utbildning och läraryrkets förutsättningar, dragit ut konsekvenserna och skrivit fram rimliga scenarier. 

Att tala om framtidens lärare är inte bara ett sätt att konstruera möjliga framtidsbilder. Talet om framtiden kan även ses om ett sätt att påverka och styra människor. Detta eftersom man rimligen förväntas förbereda sig för den framtid som målas upp. Är det inte så att exempelvis talet om flexibla medarbetare gör att vi lite till mans funderar över hur vi ska agera och över vilka kunskaper eller förhållningssätt som vi behöver utveckla för att betraktas som flexibla? När vi sedan hamnar i situationer där det ställs krav på flexibilitet, är vi redan mentalt förberedda på det och ser inte det som något konstigt 

Talet om framtiden och framtidens lärare kan alltså ses som ett sätt att påverka betingelser och människor, att skapa en viss form av mentalitet som styr och påverkar oss att till exempel förstå något på ett visst sätt eller att göra vissa val. Begreppet styrningsmentalitet används i detta sammanhang för att beteckna de strategier och tekniker som används för att utveckla, formulera och styra människors handlingar och tankar (Popkewitz). 

Vi vill inte se våra tankar som utslag för detta, utan som ett erbjudande om en möjlig framtid. Vi kan inte påverka att framtiden kommer, däremot kan vi alla påverka vilka framtida lärare vi vill se. Lärarna formar framtidens skola, men vem och vad formar framtidens lärare? Hur vill vi att framtidens lärare ska utbildas, arbeta och lära? Det tål att diskuteras. Frågornas antal – och möjligheterna – är näst intill oändliga. Men då måste vi alla ha idéer om framtiden och om nödvändiga förändringar. 

Och kanske var det detta den franske filosofen Henri Bergson avsåg då ha menade att idén om framtiden är fruktbarare än framtiden själv.

Litteratur 

Carlgren, I & Marton, F (2000): Lärare av i morgon. Pedagogiska magasinets skriftserie nummer ett. Lärarförbundets förlag. 

Fransson, G & Morberg, Å (2001): De första ljuva åren – lärares första tid i yrket. Studentlitteratur. 

Hargreaves, A (1994): Läraren i det postmoderna samhället. Studentlitteratur. 

Hargreaves, A (2004): Läraren i kunskapssamhället. Studentlitteratur. 

Lindgren, U (2003): ”Nya lärares upplevelser av arbetsplanering och mentorskap under ett år”. Institutionen för svenska och samhällsvetenskapliga ämnen, Umeå Universitet. 

OECD (2001): Schooling for tomorrow: What schools for the future? OECD. 

Peukert, H (2003): ”Beyond the Present State of Affairs: Bildung and the Search for Orientation in Rapidly Transforming Societies”. Ingår i Løvlie, L, Mortensen, K P & Nordenbo, S-E (red): Educating humanity. Bildung in Postmodernity. Blackweil. 

Popkewitz, T (1998): Struggling for the soul. The Politics of Schooling and the Construction of the Teacher. Teachers College Press.

Alla artiklar i temat Framtidens lärare (10)

ur Lärarförbundets Magasin