Läs senare

Att vara själv nog

I självhjälpslitteraturen gestaltas en suverän, oberoende, obunden, närmast maktfullkomlig människa som ideal.
Är det verkligen en trovärdig människosyn som framträder?

08 sep 2009

I USA är självhjälpslitteraturen sedan länge en gigantisk marknad, en mångmiljondollarindustri. På senare tid har fenomenet vunnit mark också i Sverige. Självhjälpslitteraturen kan ses som en renodlad form av praktisk filosofi med syfte att omforma människors liv radikalt och från grunden. Går vi igenom ett självhjälpsprogram förväntas vi komma till rätta med oss själva och våra problem, lära oss hur man blir lycklig och framgångsrik. Litteraturen i fråga är omåttligt populär och alltmer utbredd över stora delar av världen. Som Thomas Johansson visar i sin bok Makeovermani ingår den tillsammans med en mängd andra sorters kulturprodukter i en större kulturindustri som sannolikt inverkar på hur väldigt många människor ser på sig själva i dag. Några exempel på internationellt kända författare inom området är Philip McGraw (Dr Phil), Wayne Dyer, John Gray, Dave Pelzer och Roger & Stephen Allen. Merparten av de riktigt framgångsrika författarna, de som säljer miljontals böcker, är verksamma i USA och ägnar sig åt självhjälpsverksamhet i flera olika former. Mia Törnblom heter en framträdande aktör på den svenska självhjälpsmarknaden och en av hennes böcker, Självkänsla nu! Din personliga coach visar hur, har sålt runt 300 000 exemplar.
        I min bok Suveränitetens pris – en kritisk studie av självhjälpslitteratur analyserar jag ett antal självhjälpsböcker och frågar vilken människosyn de grundas på och manifesterar. Resultatet byggs upp utifrån fem större teman eller frågor som är centrala i böckerna:
        Vem är du? (Vad är människan?)
        Vad är ditt problem? (Vad är den centrala problematik som människan brottas med?)
        Vilka mål har du? (Vad har människan för huvudsakligt mål i livet?)
        Vilka är hindren på din väg? (Vad står framför allt i vägen för att människan ska kunna förverkliga sina mål?)
        Vilken metod ska du använda? (Hur ska människan gå till väga för att ta dig över hind-ren och förverkliga sina mål?)
        De svar som jag urskiljer ur litteraturen kan åskådliggöras på följande sätt – om man så vill kan man kalla det ett recept på en framgångsrik självhjälpsbok.
        Först utvecklar du en sann människosyn, lär känna dig själv, den människa du egentligen är. Du inser att ditt sanna jag finns inom dig, att omvärlden är din egen konstruktion och att du i grunden är fri och kan välja ditt eget liv.
        Därefter får du insikter om de allvarliga problem som du brottas med och att samhället underkuvar dig, att du bryr dig för mycket om vad andra tänker och tycker om dig och att du förnekar dig själv.
        Nästa steg går ut på att du identifierar de mål som du har att sträva mot att bli självständig, att uppnå en hög grad av självkontroll och förverkliga dig själv och att erövra ett gott självförtroende och en stor portion självkärlek.
        Sedan får du insikter om de hinder som står i vägen för din utveckling, det vill säga att dina relationer till andra människor står i vägen för dig, att dina tankar motarbetar dig och att dina känslor motarbetar dig.
        Slutligen får du klart för dig vilka metoder du ska använda för att ta dig över hindren. Du lär dig att styra sina tankar och känslor och sätta skarpa gränser gentemot omvärlden.

I självhjälpslitteraturen antas det att individen existerar i och för sig själv. Hon har en inre kärna och det är i relation till denna som hon lever sant och äkta. ”Yttervärlden” har betydelse endast i indirekt mening, som objekt att använda i det egna lycko- och framgångsprojektet. Världen är en spegelbild av ditt inre tillstånd. Den relation som räknas är den du har till dig själv. Det är helt upp till dig att avgöra hur ditt liv ska gestaltas. Du kan sätta upp mål och skapa dig själv utifrån målen, helt oberoende av de omständigheter som du (till synes) lever under. Människan är i grunden fri och självständig.
        Samhället är negativt. Det formar konformister, likriktade typer. Det tvingar in oss i sociala institutioner, ordningar och roller som inte tar hänsyn till vilka vi är innerst inne. Dess dolda agenda går ut på att kontrollera oss från vaggan till graven. En stor del av människans problem har att göra med hennes sociala relationer. Banden mellan oss är för hårt knutna. Du rättar dig för mycket efter vad andra tycker och tänker om dig, och ditt liv har blivit ett förljuget skådespel. Medvetet eller omedvetet förnekar du dig själv, offrar dig på samfälld-hetens altare.
        Människans överordnade mål är att förverkliga sig själv. Självförverkligande är ett aldrig avslutat projekt. Genom självhjälpsprogrammet kommer individen in på rätt spår. Steg för steg blir hon sedan allt skickligare på att kontrollera sig själv och se till att hon står i kontakt med sitt inre, äkta jag. Du ska hela tiden använda din inre energi och söka nå de mål om personlig utveckling som du satt upp. Som en självförverkligande människa är du å ena sidan nöjd med dig själv och litar på dig själv, men, å andra sidan, har du tilltro till din förmåga att förbättra dig själv och strävar målmedvetet efter att bli än mer lycklig och framgångsrik.
        Vad som framför allt hindrar oss i från att nå lycka och framgång är att vi, i och genom socialiseringsprocessen, utvecklar en nedbrytande mentalitet. Dels för vi en negativ inre dialog, tänker illa om oss själva, dels störs vi av hypersnabba, omedvetna förlopp. I grund och botten beror dina problem på självdestruktiva tankar, men även känslor utgör hinder. Vissa känslor, såsom skuld, oro, ilska och skam, är jagförstörande och kan stänga dig ute från dig själv. Du kan också ha ett alltför passivt förhållande till dina känslor. Du måste förstå att känslor inte är fenomen som bara händer dig utan konsekvenser av dina val. Om du medvetet väljer bort negativa känslor och i stället väljer positiva behöver du inte längre vara ett offer.
        Genom självhjälpskonceptet lär du dig att tänka på annorlunda sätt. Du ersätter negativa mentala program med nya, positiva. Om du börjar styra dina tankar kan du också ta makten över dina känslor. Olika slags metoder och tekniker hjälper dig att leva rätt, det vill säga fritt och självständigt. Din identitet styrs i
nuläget utifrån, av sociala krav och förväntningar, men du ska i stället börja styra den inifrån. Du ska upprätta ett slags kognitiv gränsvakt som hanterar intryck du får, som sorterar bort negativa erfarenheter och alstrar positiva. Du ska ta fullkomlig kontroll över allting som händer dig. Det betyder bland annat att undvika sociala sammanhang, grupper och individer som är skadliga för dig. I stället ska du skapa en positiv miljö. En positiv miljö är egentligen en del av din inre värld.

Det är en suverän – oberoende, obunden, närmast maktfullkomlig – människa som träder fram som ideal i självhjälpsböckerna. Nog är det tilltalande att föreställa sig att man är alldeles fri, att allting i grund och botten är upp till mig själv, att jag kan bli den jag vill vara, skapa det liv jag vill ha, oavsett omständigheter. Men är det en trovärdig människosyn man företräder? Mitt svar på den frågan har jag redan avslöjat genom titeln på min
bok – suveräniteten har ett (högt) pris.
        Som stöd i min kritiska granskning av självhjälpsförfattarnas budskap utgår jag från Martin Bubers relationella filosofi. Den människotyp som gestaltas inom ramen för självhjälpskonceptet framstår då som djupt bekymmersam. Buber framhåller – bland annat i boken Människans väsen – att en indi-vidualistisk antropologi, som inriktar sig på individens förhållande till sig själv, inte kan leda till kunskap om vad det innebär att vara människa och att den heller inte kan utgöra någon pålitlig vägvisning i fråga om personlig utveckling. Människan existerar inte ”i” eller ”för” sig själv utan i relation till omvärlden. Andra människor, djur, natur, ”det andliga”,
är inte subjektiva konstruktioner utan faktiska motparter, som liksom väntar på att vi ska träda i relation till dem. Jaget är aldrig herre över tillvaron, vare sig över sitt eget liv eller över någon annans. Suverän kan jag bara vara i en inbillad värld.
        Självhjälpsförfattarna menar att samhället undertrycker människor, att vi i alltför hög grad anpassar oss till sociala ordningar och förnekar oss själva. Man säger att vi måste ta kontrollen över våra liv. Det må ligga mycket i sådana påståenden, men utifrån det relationella synsättet handlar människans huvudsakliga problem om något annat. Vad hon först och främst saknar är autentiska relationer. Individuell frihet är inte tillräckligt för att råda bot på samhälleligt förtingligande, eftersom frihet inte är något mål i sig självt. Som Buber ser saken är det i stället en passage, en brygga till ett liv i gemenskap med andra. Människans problem kan då ses som dubbelsidigt: å ena sidan att jaget uppslukas av sin sociala omvärld, å andra sidan att det isoleras från
omvärlden. Självhjälpsförfattarna belyser den förra alienationsproblematiken men saknar insikter om den senare.

Om vi utgår från att människan inte förverkligas i förhållande till sig själv utan i en mellanmänsklig relation kan hennes egentliga mål inte förstås i termer av självförverkligande, självständighet, självkänsla, självkontroll, självförtroende etcetera. För att kunna möta andra som de verkligen är måste jag först ha blivit ett Jag. Resan mot personlig utveckling börjar med att jag söker efter och upptäcker vem jag själv är. Men resan slutar inte där, vilket självhjälpsförfattarna gör gällande. Då jag har funnit mig själv utgör jag inte längre centrum för min egen uppmärksamhet. Då söker jag i stället hålla mig öppen för tillfälligheternas spel, för den unika person som jag relaterar mig till, för det oförutsägbara skeendet mellan oss. Ur självhjälpsförfattarnas perspektiv styrs existensen genom målrationellt handlande, det vill säga genom att jag förhåller mig till omvärlden som ting, som Det. Ur Bubers relationella synsätt träder jag fram i en levande relation till ett Du, med någon som är annorlunda än jag själv. Personlig utveckling har sitt ursprung och sin fortsatta grogrund i samvaro.
        Självhjälpslitteraturen framstår som egocent-risk och endimensionell. Man negligerar den vibrerande mellanmänskliga sfär som, enligt Buber, är källan till allt äkta mänskligt liv. Tvärtemot sina intentioner riskerar författarnas budskap därför att motverka personlig utveckling. Om jag konsekvent och ihärdigt uppfattar mig själv och andra som ting att betrakta, kontrollera, bearbeta och kultivera går urkraften, den vitala förbindelsen mellan mig och världen, förlorad. I den förmenta kampen mot samhälleligt förtryck ligger så ett nytt slags ofrihet på lut; en tillvaro där jag trots – eller på grund av – min självförverkligande ambition fängslas, i min inre föreställningsvärld. Individualism är en lika falsk och alienationsalstrande livsfilosofi som kollektivism.
        Till sist kan vi fundera lite över om självhjälpslitteraturen har något att bidra med i pedagogiskt hänseende. Dess program syftar ju till att bearbeta, genomlysa, förändra och förbättra hela människan. Ur relationell synvinkel är en sådan strävan högmodig. Det unika med en människa går inte att fånga in och är heller inte görbart. Att söka dana sina elevers karaktärer, fostra dem till ett fritt och ansvarsfullt liv är förvisso en grundläggande uppgift för läraren. Men att tränga in under deras skinn – definiera, analysera och forma deras personligheter – går utanför uppdraget, ansvaret och lärarens kompetens. Elevens unika väsen är något som ska tillåtas gro utanför det pedagogiska projektet.
        Vi kan egentligen inte tala om för någon annan hur denne ska gå till väga för att leva sant och äkta. Var och en har att söka sin personliga väg, ta ansvar för sina handlingar, agera uppriktigt och sannfärdigt, möta sina medmänniskor som de är. Läraren lämnar inte eleven som person i sticket. Hon inser den stora betydelse som en personlig och förtroendefull pedagogisk relation har. Men hon kräver inte att eleven ska följa i hennes fotspår och hon slår inte an en förutbestämd kurs. I egentlig mening existerar de båda i flyende ögonblick, oåtkomliga också för de mest avancerade analyser, handlingsplaner och förändringsinstrument.  
        Men den övergripande frågan om personlig utveckling är förstås relevant också med avseende på undervisningens praktik. Ur elevens perspektiv kan den till exempel omvandlas till följande delfrågor:
        Vem är jag – som elev och som konkret person?
        Vilka problem upplever jag i skolan och i andra sammanhang, i förhållande till de roller som jag förväntas spela?
        Vilka personliga mål har jag med mina studier och med min framtid i stort?
        Vilka hinder mot att nå målen upplever jag?
        Vilka metoder bör jag använda för att nå målen?
        Sådana frågor kan behandlas i skolan och det kan säkert bidra till att bygga upp ungdomars identiteter, stärka deras självkänsla och självförtroende. Självhjälpslitteratur bör kunna användas för att stimulera intresset för sådana frågor och överhuvudtaget för ämnet personlig utveckling, för att problematisera självklara tankebanor, ifrågasätta kollektivistiska människoideal och ställa den enskilde eleven – och läraren – till svars för sina handlingar. Som jag ser saken är det emellertid med något annat som denna sortens litteratur framför allt kan stå till tjänst: att leverera material för kritisk granskning av den individualistiska människosyn som utgör en viktig del av vår tids utbredda psykiska problematik.

ur Lärarförbundets Magasin