Läs senare

Att lära sig låtsas

De växer upp till trubbiga tråkmånsar utan fantasi och empati. Barn som inte leker går miste om mycket. Men de som inte förstår låtsaslek kan lära sig tillsammans med en vuxen.

22 feb 2012

Foto: Ylva Sundgren
Telefonen ringer. Birgitta Knutsdotter Olofsson försvinner in i vardagsrummet. Ett förvånat skratt hörs under det korta samtalet. Hon kommer tillbaka till köksbordet och säger:– Det var en av mina döttrar, hon hade varit och sett Hamilton. Hon tyckte att filmen hade hemska scener, hon blundade.

Birgitta Knutsdotter Olofsson gör en paus.

– Jag undrar ibland … Det är ju fullständigt onödigt att visa allt, när det går att använda sig av föreställnings-förmågan. Man behöver bara antyda, så vet den som tittar.

Det är som när barn leker låtsaslek. Det hänger på förmågan att föreställa sig, till exempel att en kartong är en båt, eller att den fyraåriga kompisen är en doktor.

Genom reflektionen över filmen hamnar vi lite oväntat mitt i ämnet för vårt samtal: lek.

Birgitta Knutsdotter Olofsson har forskat, skrivit en mängd böcker, undervisat och föreläst om lek och lekpedagogik under många år. Ännu vid 82 år är hon en anlitad auktoritet på området.

I sin forskning har hon kartlagt hur lek uppstår, dess förutsättningar och uttryck. Barn lär sig lek i samspel med vuxna. Den föds på skötbordet, säger hon.

– Du vet, när man pussar barnet på magen och säger ”nu äter jag upp dig”, och visar med rösten att det är på lek. Hon skrattar.

Hon har intresserat sig särskilt för låtsasleken som förutsätter fantasi och överenskommelser mellan dem som deltar. Hon anser att den utvecklar en mängd förmågor, inte minst ett symboliskt språk.

I flera studier har hon följt barns lek på nära håll. Men kanske var det när hon, i sin tidiga forskning, mötte barn som inte lekte, som det stod klart för henne att lek kräver vissa förutsättningar.

Hon framhåller att hon inte har forskat särskilt om barn som inte leker. Men icke desto mindre har hon studerat vad som gör att lek inte uppstår.

Hösten 1986 vistas Birgitta Knutsdotter Olofsson flera gånger i veckan på Skogsbrynet, ett daghem, som det vid den tiden heter, i Stockholmstrakten. Med anteckningsblock och automatkamera i kjolfickan går hon från rum till rum, antecknar och fotograferar vad barnen gör när de har sin fria tid. Hon är docent i psykologi och lektor i både detta ämne och pedagogik, och vill se hur, vad och hur mycket de leker. Forskningsprojektet ska pågå från oktober till maj. Under den tiden räknar hon med att tillsammans med personalen kunna utveckla en lekpedagogik. Men det blir inte som hon tänkt sig. När hon går igenom dokumentationen ser hon att det hon mest har iakttagit är att de få lekar som kommer igång inte vill ta fart. Barnen är rastlösa och lekarna avbryts, ofta av rutiner och planerade aktiviteter. De vuxna prioriterar praktiska sysslor och hjälper inte barnen att hålla igång leken. Den har ingen verklig plats i verksamheten.

År 2012 har vi förflyttat oss till hennes vardagsrum. Birgitta Knutsdotter Olofsson, nu professor emerita i pedagogik, sitter i sin gröna fåtölj. Hon berättar om hur hon den gången på åttiotalet, trots att hon ”fick sudda bort allt hon hade tänkt göra” bestämde sig för att fullfölja studien, eftersom hon hade fått syn på något viktigt: varför leken uteblir. En kollega sa: ”Det här måste du skriva om”. Och hon skrev. I boken Varför leker inte barnen?, som blev resultatet, konstaterar hon att fri lek inte kan uppstå av sig själv. Även om barnen har lust att leka behöver de lugn, trygghet, och engagemang från de vuxna för att komma igång. Det ska finnas en vuxen i närheten.

Låtsasleken är komplicerad att genomföra, säger hon. Den förutsätter att de som deltar förstår att ett visst röstläge eller ansiktsuttryck är en leksignal, och känner till de tre lekreglerna, samförstånd, ömsesidighet och turtagande. Alla barn gör inte det. Det finns de som inte kan, vill eller vågar komma med i låtsasleken.

De förstår inte vad det handlar om när någon låtsas greppa en kopp, för handen till munnen, smackar och säger ”oh, vilket gott kaffe”, eller pekar på en stol med orden ”vi säger att det här var ett träd”. De står utanför de andras lek. Ofta stör de den så att den förstörs.

De barnen behöver få lära sig att leka med hjälp av vuxna – eller andra lekskickliga barn. Erfarenhet av den första, enkla leken, som tittutlek, med en vuxen är grundläggande. Det konstaterar också Marie-Louise Folkman, psykolog och Eva Svedin, specialpedagog, som skrivit boken Barn som inte leker. Under ett år följde de sex arbetslag i lika många förskolor. Projektet gick ut på att försöka väcka leklust hos barn som inte deltog i social lek. Arbetet med framför allt åtta pojkar som gick på olika förskolor, lyfts fram.

Barn som inte leker kom ut 2003. Förskollärarna som intervjuas kommer till samma slutsats som Birgitta Knutsdotter Olofsson: Närhet till vuxna är nyckeln till barns förmåga att leka. De gick in för att skapa kontakt med barnen genom att ta fasta på det som intresserade dem. I relationen byggdes barnets självkänsla och därmed kunde känslan för lek och nyfikenhet på kamraterna gradvis väckas.

År 2012, förmiddag på förskolan Hattstugan. Jenny Andersson och en flicka är i lekrummet. En klocka ringer och Jenny Andersson trycker av den. ”Då var leken slut”, säger hon. ”Ja”, svarar flickan, som just hämtat ett mjukt monsterhuvud i en av lådorna.

Jenny Andersson fångar hennes blick och säger: ”I dag har du lekt att du var en doktor, och att du själv var hos doktorn. Och du har lekt att du var en mamma som skulle natta sina bebisar, och att hon ringde i telefonen. Och du lekte att det fanns både farliga och snälla ormar.” Flickan nickar uppmärksamt mot henne. Så lämnar hon rummet för att gå ut på gården till de andra.

Jenny Andersson avslutar alltid lekpasset med att noga sammanfatta för barnet vad det har lekt.

– Det är för att det ska kunna se sammanhangen i lekarna. Ofta har barnet hamnat utanför kompisarnas lekar för att det inte kan konsten att stanna i en lek och fortsätta den.

Jenny Andersson bedriver lekarbete, som den pedagogiska termen lyder, med fem barn som alla går på någon av de tre förskolorna i Bara förskolor en bit från Malmö. En gång i veckan tillbringar var och en av dem trettio minuter i lekrummet med henne. Idén känns igen: ett barn som inte förstår låtsasleken kan lära sig i samspel med en vuxen.

Under halvtimmen är den högskoleutbildade lekpedagogen Jenny Andersson och barnet ensamma i rummet.

När skylten med ”Lekarbete pågår, stör ej”, satts på dörren, och hon har ställt klockan att ringa om trettio minuter och sagt ”varsågod och lek”, väljer barnet ur någon av de många plastbackarna vad det vill leka med: små gröna soldater, dinosaurier, dockservis, pistol, bilar, dockskåpet, lådan med sand eller hinken med vatten…

Vad det än blir så är Jenny Andersson en uppmärksam och koncentrerad partner som låter barnet bestämma innehåll i leken. Om hon bjuds in att delta i låtsaslek frågar hon hur barnet har tänkt sig att hon, lekpartnern, ska vara och reagera. Om hon får rollen som doktorns patient så frågar hon: ”ska jag vara rädd, ska jag säga aj?”, när det blir dags att ta låtsassprutan.

– På så sätt blir det barnet som ska komma på lekstrategierna. Hon eller han kanske inte har vågat ta initiativ tillsammans med kamrater. När barnet märker att det kan föra leken framåt växer självförtroendet.

Lekarbete, vars benämning syftar på att barnet arbetar med sin utveckling, är en årsgammal företeelse i Bara förskolor. Förutom att hjälpa barn i det sociala samspelet, är det ett led i att komma till rätta med stress och missnöje som funnits i arbetslagen. Ofta har missförhållandena kopplats till barn som inte leker och som det uppstår konflikter kring, berättar förskolechefen Laila Petersén.

Arbetslagen kan ha önskemål om att ett barn ska ha lekarbete, men förskolorna har gått ut med det som ett erbjudande till alla föräldrar.

– Jag visste inte hur föräldrarna skulle reagera, om de skulle tänka att lekpedagogen var en tant som skulle dra in deras barn i nån skrubb … säger Jenny Andersson.

Men på föräldramöten togs erbjudandet överlag emot positivt, särskilt från dem som hade haft egna funderingar kring sina barn. Någon förälder var däremot starkt kritisk mot att dess barn skulle tas ur gruppen.

– Målet är att vi ska arbeta inkluderande, men man måste våga se att det finns barn som behöver enskild hjälp att lära sig samspel. Dem kan man stödja i lek, säger Laila Petersén.

Men det är föräldrarna som fattar beslut om deras barn ska gå till lekpedagogen.

Jenny Andersson är också utbildad specialpedagog och handleder de åtta arbetslagen i Bara förskolor. I sina observationer ser hon ofta att stökigheten och barnens svårighet att leka skulle kunna förebyggas genom en ändring av de vuxnas förhållningssätt. Hon delger arbetslaget vad hon iakttagit och kommer med förslag. Pedagogerna kan göra sig mer tillgängliga, delta i leken och hjälpa till genom att ställa frågor och sätta ord på det som sker.

Jenny Andersson följer upp, dokumenterar och utvärderar lekarbetet för varje barn. Det långsiktiga syftet är att barnet ska utvecklas bland annat socialt och språkligt, och få bättre självkänsla.

– Så att det kan sitta där en dag i femte klass och klara ett skolarbete, säger hon.

Laila Petersén konstaterar att lekarbetet ger ringar på vattnet. Leken blir tyd-ligare och viktigare i hela verksamheten.

Vi backar till daghemmet Skogsbrynet i Birgitta Knutsdotter Olofssons studie. Där hade de vuxna inte blick för att leken var viktig. Den inställningen fanns i mitten på 1980-talet på många daghem, konstaterar hon. Lek var inte i ropet. Det som gällde var de aktiviteter som de vuxna planerat, som att måla, baka, pyssla, gå och simma, och som gick ut på att barnen skulle lära sig saker på riktigt. Idealet bakom detta var den arbetsamma, ansvarskännande och dugliga människan, konstaterar Birgitta Knutsdotter Olofsson.

Nog finns ett eko av detta i dag. Visserligen står det i förskolans läroplan, som reviderats 2010, att barn ska erbjudas en miljö som lockar till lek, och att ett medvetet bruk av leken ska prägla verksamheten, men samtidigt betonas lärande påtagligt i styrdokumentet.

Finns risken att leken kommer på undantag?

Laila Petersén i Bara förskolor tänker efter. Hon nickar, men hon tror inte att det behöver bli mindre lek.

– Vi ska inte göra nytt, utan se vår kompetens att få in läroplanens ämnen i leken så att det blir lustfyllt.

Jenny Andersson utvecklar tanken. Snabbt kommer hon på exempel på hur snart sagt alla läroplanens ämnen kan läras genom att man utgår från barnens lek och leder in den på lärande.

– Men de ska också få fortsätta sin egen lek.

I Hattstugans stora lekrum kör en flicka en dockvagn. De tre dockorna i vagnen är hennes barn. ”Vi bor här borta, här är vår toalett.” Hon visar genom att peka mot en låg bokhylla vid väggen.

En annan flicka närmar sig och ställer sig intill med händerna i sidorna. ”Nu vill jag ha vagnen”, säger hon.

– Fråga om du kan vara med, om du får köra, säger Jenny Andersson.

Och vänd till flickan som har vagnen: ”Kan hon det?”

Flickorna ser på varandra. Så säger hon som hade vagnen först:

– Du kan ta dem på promenad, men du ska vara hemma klockan fem. Och du ska köpa välling och kläder.

Den andra flickan nickar och rullar iväg med bebisarna.

Birgitta Knutsdotter Olofsson menar att en person som inte lekt låtsaslek riskerar en sämre utveckling av en rad förmågor, som social kompetens, minne, fantasi, språk, empati, inlevelse och motorik. Men inte bara det.

– Livet blir tråkigt och torftigt. Utan lek blir det inga författare, inga konstnärer. Man måste ha fantasilekt och byggt upp den inre världen för att kunna skapa.

Människor som inte kan leka blir trubbigare, tråkmånsar.
 

Litteratur

Varför leker inte barnen? En rapport från ett daghem av Birgitta Knutsdotter Olofsson (HLS förlag)

Barn som inte leker. Från ensamhet till social lek av Marie-Louise Folkman och Eva Svedin (Liber)
 

Läs mer om lekarbete på

Lekarbetspedagogik.se

 

Alla artiklar i temat Lek på fullaste allvar (10)

ur Lärarförbundets Magasin