Läs senare

Att bara mäta effekter är inte god forskning

I Pedagogiska magasinet nr 1/16 hävdade professor Inger Enkvist att svensk pedagogisk forskning är för dyr och för dålig. Doktoranden Åsa Ljunggren håller inte med – den pedagogiska forskningen borde i stället få större anslag, anser hon.

09 maj 2016

Illustration: Ulf Frödin

Effektivitet, svenska skattebetalare och Pisa. Dessa tre laddade begrepp rymmer egentligen hela essensen av Inger Enkvists förfärliga påhopp på forskningsdisciplinen pedagogik.

För det första, påstår Inger Enkvist, är pedagogisk forskning inte effektiv. Men vad menas med effektivitet i samhällsvetenskaplig forskning? Det är ett välkänt faktum för alla som sysslar med forskning inom samhällsvetenskap och humaniora att vi inte kan använda oss av naturvetenskapliga termer för att legitimera våra resultat.

När vi studerar mänskligt beteende är många av de viktigaste fenomenen ogripbara och kräver indirekta observations- eller mätmetoder. Det är därför svårt att säga om resultaten är effektiva eller inte. Är det ineffektivt att försöka förstå på vilka sätt barn använder sig av lek för att kommunicera med varandra i förskolan, eller att försöka besvara frågan hur utbildningssystemet kan möta utmaningarna som den kraftigt ökande migrationen innebär? Ja, i så fall är den pedagogiska forskningen förmodligen ganska ineffektiv.

Frågan är bara vad som skulle hända med forskningen om vi tog bort alla dessa så kallade ineffektiva och icke mätbara frågeställningar. Om den pedagogiska forskningen enbart skulle syssla med att mäta effekterna av olika pedagogiska metoder, så håller jag med Inger Enkvist om att vi skulle kunna minska antalet doktorander och professorer drastiskt. Men då skulle vi hamna i precis det som Enkvist i sin artikel säger sig vara kritisk emot, nämligen att ”forskningen kan användas för att legitimera politiska beslut”.

Jag menar, precis som Inger Enkvist, att den här typen av ”legitimeringsforskning” är problematisk. Men tvärtemot Enkvist ser jag inte att den är ett särskilt vanligt förekommande fenomen inom just forskningsdisciplinen pedagogik, även om den förekommer också där. Snarare skulle jag vilja framhålla att det ofta förhåller sig precis tvärtom. De politiska beslut som under de senaste åren fattats gällande svenskt utbildningssystem har sällan varit särskilt väl förankrade i svensk pedagogisk forskning.

Att forskning ändå använts som slagträ i politiken, är knappast ett problem som endast rör disciplinen pedagogik.

För det andra menar Inger Enkvist att pedagogisk forskning kostar för mycket för de svenska skattebetalarna. Det är i sammanhanget värt att beakta att forskningsanslagen för pedagogisk forskning är mycket små, i förhållande till andra anslag, och uppgår till knappt fyra procent av Vetenskapsrådets totala forskningsfinansiering. Är det egentligen inte rimligt med ett större anslag, med tanke på att forskningen bör vara fri och med tanke på att utbildnings-sektorn är så stor och berör så många människor i Sverige? Hur kan det vara logiskt att forskningen skulle vinna på mindre anslag och färre antal doktorander? Den här typen av elitistiskt tänkande gynnar inte forskningen över huvud taget.

För det tredje: Pisaresultaten. Visst har den svenska skolan mycket stora problem, det har jag personligen upplevt både inifrån och utifrån, som lärare och som förälder. De svenska eleverna presterar onekligen också sämre i internationella mätningar. Medicinen från politikerna heter alltid fler mätningar och tidigare betyg, trots att de svenska lärarna och eleverna redan går på knäna inför alla mätningar.

Märkligt nog framförs aldrig argumentet att eleverna kanske egentligen behöver ett större utrymme för kreativitet, skapande och konstnärliga uttryck i skolan. Det är anmärkningsvärt, med tanke på att det finns oerhört många studier som påvisat samband mellan lek, konstnärliga uttrycksformer och förbättrad inlärning.

Det finns dock kritiska röster mot hur Pisamätningarna används och vad de egentligen mäter. I maj 2014 publicerade 83 professorer och skolledare från tolv länder ett öppet brev till Pisas chef Andreas Schleicher i brittiska tidningen The Guardian (”OECD and Pisa tests are damaging education worldwide”). I brevet protesterar de mot det oproportionerligt stora inflytande som Pisa-testerna fått, och de ibland förhastade åtgärder som görs utifrån dem.

Om svensk skola ska lyckas ta sig ur krisen behöver vi bland annat satsa på mer och fördjupad pedagogisk forskning. Då skulle vi som sysslar med pedagogisk forskning också ges fler möjligheter att genomföra större studier med mer omfattande empiriska data, studier som Inger Enkvist på ett förebildligt sätt förespråkar. Men denna forskning kan inte nöja sig med att mäta ”inlärningsresultat”, utan måste också i fortsättningen få lov att ställa de stora och svåra frågorna. 

ur Lärarförbundets Magasin