Ingår i temat
Framtidens lärare
Läs senare

Allt färre lärare vågar sticka ut

”I förskolan är det mer skapande verksamhet. I skolan ska de svara på frågor och vara tysta och snälla och jobba.”

16 feb 2005

När den nya lärarutbildningen startade i Örebro var Carina Lindberg först med kombinationen teckenspråk och förskola. 

Teckenspråk var självklart sedan hennes syster blev nästan döv av en sjukdom för sex år sedan, förskola för att det är roligare med yngre barn. 

   – De är mer spontana och uttrycker sig på ett annat sätt. I förskolan är det mer skapande verksamhet. I skolan ska de svara på frågor och vara tysta och snälla och jobba. 

   – Jag har hamnat rätt. Så det var tur att hon inte kom in när hon för några år sedan sökte till förskollärarutbildningarna i Malmö och Kristianstad hemmavid. 

Nu har hon för andra gången verksamhetsförlagd utbildning i Kattungens förskoleklass för döva och hörselskadade, en skarp kontrast mot den första perioden i en vanlig förskola med stora grupper. Där skulle man behöva ”dela sig själv på tio” ibland, kändes det som. Men också veta mer om konflikthantering. 

   – Det saknar jag verkligen i utbildningen. Och kunskap om barns utveckling och barns sexualitet får man hämta in själv. 

En lärdom hon fick med sig från den första förskolan var: vikten av att se varje barn, ge uppskattning och visa att jag vet vad de kan och gör. Så nu är det ännu lättare att göra lärandet spännande och roligt med Kattungens grupper på fyra respektive sex barn. 

Från Kattungen vill Carina ta med sig idén med ”lugna bordet”. Där löser man konflikter genom att diskutera – Att skälla hjälper ju inte. Det är bättre att tänka efter vad man kan göra för att det inte ska hända igen. En annan positiv sak med Kattungen är att alla vuxna gör på sitt sätt. 

   – Det blir större spännvidd. Samma saker kan gås igenom på olika sätt, och ingen säger: ”Jag gör så här, det är bättre.” 

I dag har ingen skolform monopol på kunskap. 

   – Fast många i skolan och en del i förskolan vill nog tro att de har det. Genom tidningar och datorer får man in så mycket annat. Den nya lärargenerationen är ju dessutom van vid datorer, och de få som inte kan handskas med dem kommer nog att lära sig. 

  – Så om tio år har nog förskolan en dator på ett eller två barn. 

Carina hoppas att hon kan göra det roligt och intressant för barnen och ta tillvara deras kunskaper. Och det ska inte bara finnas rätt eller fel; barnen ska använda sin egen kunskap och reflektera. Målet är självständiga barn som kan säga vad de tycker och inte ändrar sig för att någon tycker annorlunda. 

Barnen ska vara med och bestämma; deras kunskap kan tillföra mycket. Spontanitet och skapande ska uppmuntras. Läromedlen ska vara ett stöd – inte en lagbok. 

   – Jag vill smyga in och leka fram kunskapen utan tvång, genom att väcka deras nyfikenhet. Precis som Carinas favoritförskollärare gjorde med henne och kompisarna, genom att utgå från deras intressen och inte fastna i läromedel som styr i vilken ordning man ska göra saker. 

  – Fast en del måste man så klart lära sig efter varandra. 

Men om lärandet och kunskapsbildningen kommer att gå till på samma sätt som i dag står skrivet i stjärnorna. 

  – Det finns alltid någon som motarbetar allt nytt. Och förskolan är inget undantag. 

Carina tror att det stora behovet av lärare och det kommande generationsskiftet leder till stora förändringar. Spännvidden kommer att vara större i framtidens förskola. 

  – Vi får andra krav utifrån. Tidigare var det inte så många som la sig i eller ifrågasatte. Nu måste man oftare kunna förklara för föräldrar, politiker och vem som helst varför man gör som man gör. 

   – Som lärare måste du vara väldigt medveten och hålla dig à jour. Det håller inte att säga att vi har gjort så här i tio år, så vi fortsätter med det. Men det gäller också att tänka två gånger innan man hoppar på något nytt. 

  – Jag tror också att man fortfarande behöver ha samlingar. Och att det blir mer skapande verksamhet. 

Hur länge Carina kommer att arbeta med förskolebarn står skrivet i stjärnorna. 

   – Men när jag känner mig mossig och börjar säga ”Så här har vi alltid gjort”, eller när jag inte kan förklara varför jag gör som jag gör, tror jag det är dags att göra något annat. 

Då hoppas hon kunna vara kvar i förskolan, men ha en annan inriktning. Kanske kan hon läsa något mer.

Eller byta förskola. 

Hur förskolan ska se ut i framtiden är en svår fråga. Men Carina tror inte att allt hänger på pengarna 

  – Jag vill att det ska finnas plats för barnen att leka. Och utemiljön ska kunna skapa situationer. 

Det var en manlig förskollärare som fick Carina att älska förskolan. Han vågade sticka ut, och han såg barnen. I dag är bristen på män i förskolan – och skolan – större än någonsin. Och allt färre lärare vågar sticka ut. 

  – Jag tror att de som gör det sållas bort. Man ska tydligen tänka på ett visst sätt för att passa in. 

Ändå väljer många unga med visioner läraryrket. Men de gör det inte för lönen. 

   – Nej då har man valt fel. Och det är inte uppskattningen från samhället. 

   – Det är barnen! Deras uppskattning. Den där spontana kramen. Det lilla extra som du får tillbaka från dem. Och möjligheten att kunna påverka vad de lär sig, den har man ju fortfarande. 

Men vad var det som gjorde Carina Lindbergs förskoletid så fantastisk? 

   – Att han hittade på en massa saker. På den tiden var Trazan och Banarne populära. Vi gjorde gitarrer och hade ett eget Electric Banana Band. 

   – Han trickfilmade också, så att det såg ut som om vi körde bil. Han var drivande, de andra vuxna hängde på. 

   – Det är hans ansikte jag ser när jag tänker på förskolan. Han vågade vara med.

Alla artiklar i temat Framtidens lärare (10)

ur Lärarförbundets Magasin