Ingår i temat
Hållbar lärare
Läs senare

After work

Hållbar lärareAlla mår bra av att då och då släppa alla krav, koppla bort jobbet och göra något kul ihop med kollegorna.
Här är fyra exempel att ­inspireras av.

Vera Rojas, med bollen, och kollegorna från Västra Ramlösa förskolor spelar match i världens största beachhandbollsturnering. Foto: Annie Anderberg

»Man får inte vara rädd att skita ner sig«

I Helsingborg är beachhandboll en stor sport. På stranden hålls varje år OV Beachhandboll, världens största handbollsturnering sett till antalet deltagande lag, 15 000 stycken, varav över 1 000 skolklasser. Och så laget från Västra Ramlösa förskolor.

– Förra året lyckades jag övertala mina chefer att det skulle vara en del av vårt hälsofrämjande arbete. Vi fick ihop ett lag och var med och tävlade. Och det gick jättedåligt! Vi vann en match av fem. Men det var ju inte det som var grejen. Att bara vara ute och kämpa tillsammans, träffas på andra sätt än de vi är vana vid, det ger ju en jättehäftig sammanhållning. Vi har verkligen supersuperroligt, berättar Vera Rojas.

Vera Rojas (andra från vänster, övre raden) och hennes lag. Foto: Annie Anderberg

Gänget som tränar ihop har alla olika uppdrag på de fyra kommunala förskolorna, barnskötare, förskollärare, biträdande förskolechef och så Vera Rojas som är pedagogista.

Det ingår i det hälsofrämjande arbetet på så vis att startavgiften betalas av kommunen, men all träning sker på fritiden. De är tio stycken som tränar ihop och åldrarna är mixade.

– Vi har ett åldersspann på mellan drygt 20 och 50 plus. Så alla är med, det är ingen som är bättre än någon annan. Man ska bara orka springa lite i sanden och inte vara rädd för att skita ner sig eller kanske få en armbåge någonstans.

En gång i veckan tränar de på en sandplan i ett bostadsområde i Helsingborg. Banorna på stranden byggs bara upp någon vecka före tävling. I skrivande stund är gänget inne på upploppet, sista månaden, inför årets tävling.

– Nästa vecka på tisdag tar vi in ett proffs, Gustav Svensson, som har varit målvakt i OV Helsingborg. Han går för övrigt på lärarutbildningen i Malmö. Han coachade oss förra året också, det var jättekul.

I år ser laget lite annorlunda ut, axelont har hindrat någon från att delta och ett par nya har kommit till. Men även de som inte är med engagerar sig.

– Många kollegor tog sig tid att komma ner och heja på oss. De hade gjort en jättefin flagga och stod och tjoade. Och sen avslutade vi med en gemensam picknick på stranden. Så visst kan det hända att vi spelar nästa år också, eller så hittar vi på någonting annat.

 

Linus Ackers Band började som ett rent lärarband på Mariaskolan i Stockholm. Från vänster Jonas Andersson, Stojan Arnestål, Hanna Pettersson, Linus Ackers och Nicholas Paley. Foto: Robert Blombäck

»Vi startade bara för att det var kul«

Allt började 2010 på Mariaskolans fritids när ljuv musik uppstod mellan kollegorna Linus Ackers, Hanna Pettersson och Nicholas Paley. De spelade en hel del musik med barnen på dagarna men snart började de repa ihop efter arbetstid.

– Jag spelar mycket med barnen och har alltid skrivit låtar ihop med dem, men det var då vi började köra själva. Bandet heter Linus Ackers Band och man kan lyssna på oss på Spotify.

Linus är utbildad fritidspedagog, i den sista kullen innan titeln grundlärare med inriktning mot arbete i fritidshem introducerades, och han är inne på sitt trettonde år på Mariaskolan.

– Vi började för att det var roligt att lira ihop, men det blev ju en form av friskvård också kan man säga. Man mår bra av att göra musik ihop. Hanna började sjunga så smått och nu körar hon i bandet och Nicholas började spela elgitarr som han inte gjort på flera år. Efter ett tag började vi spela på öppna scener här på Söder.

I dag ser bandkonstellationen lite annorlunda ut. Hanna och Nicholas jobbar på andra skolor och två nya bandmedlemmar har kommit till, Jonas Andersson på bas och Stojan Arnestål på trummor.

– Rockbandet har sina rötter här på Mariaskolan, vi repar här, men det är bara jag som jobbar kvar. Med nykomlingarna kan man kanske inte kalla oss för ett lärarband längre. Eller förresten, Stojan är ju lärare, fast på universitetet Uppsala.

 

Varje måndag tar idrottsläraren Katarina Lindwall-Kock, längst fram, kollegorna på ett friskvårdspass efter jobbet. Foto: Robert Blombäck

»Man blir en del av kollegiet«

På Östra gymnasiet i Trångsund håller idrottslärare Katarina Lindwall-Kock i friskvården, på arbetstid. Det ingår i hennes tjänst.

– Vi gör ganska mycket på den här skolan. Vi har flera musikgrupper, man kan läsa språk, i år har det varit italienska, och så friskvården som jag har. Jag har kört det i säkert 10–15 år. Passet börjar kl 17 på måndagar efter personalmötet då många ändå kanske fixat hämtning av barn och tycker att de kan stanna kvar lite längre.

– Har vi en resursdag eller temadag kan jag också lägga in ett pass. Ibland har vi kört några lunchpass. Det har även bildats några smågrupper som tränar tillsammans, styrketräning till exempel, och vi har haft en löpgrupp. Friskvårdstimmen har skapat ringar på vattnet.

Katarina brukar försöka anpassa sig efter vad deltagarna vill göra.

– Trender kommer och går. I början var det aerobics och stepup, sen kom det här med pump, när man kör styrkepass med skivstänger. Nu när vi haft så fint väder har vi varit ute och kört kondition, lite gummibandsövningar och tränat i utegymmet som vi har här vid skolan. För några veckor sedan körde vi cirkelträningspass med lite nya redskap inne i aerobicsalen.

Det är mest lärare som är med på passen, men alla på skolan är inbjudna.

– Jag har gjort lite specialanpassningar och styrkeprogram till kökspersonalen och städarna, de har ju ont i kroppen lite överallt. Men det är svårt att få dem till träningen på måndagar klockan 17 eftersom de börjar tidigt och har ett fysiskt tungt jobb.

En fördel med friskvården för Katarinas del är att hon känner sig mer som en del av kollegiet.

– Ofta kan idrottslärarna bli lite avskurna från övriga skolan eftersom idrottshallen ligger för sig, men vi idrottslärare är verkligen en del av kollegiet nu, vi är ofta i personalrummet och tar en fika. Och för de andra lärarna ger träningen möjlighet att mötas under andra förhållanden än i sin yrkesroll, vilket är väldigt positivt. Det blir ju ett härligt gäng.

Katarina har också kört lunchpass för både lärare och elever, och någon gång har hon tagit dit en zumbainstruktör.

– Jag tror att det är positivt att eleverna får se lärarna i andra situationer, och även för lärarna att möta eleverna under andra former än i undervisning. Drömmen vore att köra ett morgonpass mellan låt säga 8 och 8.45 då alla som vill, både elever och personal, kommer och tränar tillsammans. Men jag har inte riktigt kommit dit än, det har inte funkat schemamässigt.

 

Rickard Andersson och Sofia Lindmark är med på syjuntan som är öppen för alla som jobbar på skolan. Foto: Rakel Sikström

»Givetvis fikar vi också«

Varje tisdagskväll träffas de i slöjd­salen. Och alla får vara med. Man måste inte jobba som lärare, men man ska jobba på Finnbacksskolan.

– Och så har vi sagt att vi inte ska prata jobb, det finns ju så mycket annat att prata om. Man kan ju lätt hamna i det annars, att man bara pratar om bekymmer och problem som ska lösas. Men tanken är att vi ska träffas och ha trevligt, och lära känna varandra på ett annat sätt. Alla är ju annorlunda på fritiden än i sina yrkesroller.

Cecilia Hagfors har jobbat på Finnbacksskolan i två år nu, men hon har varit här ett par svängar tidigare och gjorde även sin praktik på skolan för nio år sedan.

– Syjuntan fanns redan då, så jag vet egentligen inte när den startades och av vem.

Deltagarna träffas på fritiden, men skolledningen tycker att det är självklart att de håller till i slöjdsalen och använder de symaskiner, strykjärn och andra verktyg som finns. Tyger, garn och annat material tar man med själv.

– Som bildläraren till exempel, han stickar en poncho. Sen är en spansklärare med, några från expeditionen och en kille som jobbar som resurs på skolan. Han ville lära sig att sy på symaskin för att kunna lägga upp byxor och laga saker. Och det har han gjort. Men det är inte meningen att jag ska vara lärare på juntan, utan man får träna själv. Alla hjälps åt och bidrar med kunskaper.

Det är inte bara sy och sticka som står på schemat. Cecilia berättar om en lärare som gjorde mönster på ljus genom att smälta in tunna lager med servetter på dem.

– Det är ju inte textil direkt, men en kul grej. Man får som göra det man vill. Att umgås och träffas utanför jobbet är det viktiga. Givetvis fikar vi också. Vi turas om att ta med fika till syjuntan. Vi har jättetrevligt.

Alla artiklar i temat Hållbar lärare (14)

ur Lärarförbundets Magasin