Läs senare

Visionen som kom av sig

Barn och ungdomar ska ges möjlighet att gestalta sitt vetande genom olika »språkformer«. I styrdokumenten nämns konst, musik, slöjd, teater och dans som exempel på icke-verbala språk. Men dessa tankar rimmar illa med den agenda som råder vid Stockholms universitet inför genomförandet av en ny lärarutbildning, anser Lars Lindström.

23 Sep 2010

Den har tillbringat många år på vinden, den nötta resväskan med min stensamling: kalksten och slagg från Bergslagen, flinta från somrarnas Blekinge, avlagrade bergarter från Visingsös södra udde, myrmalm från Småland, fossil från Gotland. Ja, bland allehanda stenskärvor och en påse med spelkulor, hittar jag även en bit lava från Pompeji och en krukskärva som påstås härstamma från Babylon. Varje föremål har sin egen historia, sin egen slingriga väg till min samling.Vad betyder en samling av detta slag? För de flesta rör det sig nog bara om en tung väska fylld med sådant ”skräp” som barn i en viss ålder älskar att släpa hem. Så småningom förlorar föremålen sin laddning och hamnar till slut på soptippen. Men för somliga barn väcks en nyfikenhet som de bär med sig genom livet. Den blivande geologen intresserar sig för olika bergarter, hur man kan skilja dem åt, när de bildats, var i trakten de finns och så vidare. Arkitekten och skulptören frågar sig vilka egenskaper de olika bergarterna har och vad de kan användas till. En författare eller folklivsforskare undrar förmodligen vad samlingen har att säga om dess upphovsman och finner med hjälp av egna och andras erfarenheter stöd för en berättelse.

Etnologen väljer kanske att studera ”sakletar”-fenomenet och dess historia från barockens Wunderkammer (kuriosakabinett) till vår tid. Författaren väljer ut just de stenar som passar in i det han eller hon vill berätta. På samma sätt gör konstnären, som är i färd med att måla ett stilleben; hon flyttar om föremålen, väger dem i handen och låter sig inspireras av de spår de avsätter på duken. Kanske väljer hon att av de funna stenarna, vrakgods från stranden och små täljda föremål komponera ett assemblage. Ja, steget från barnet som samlar stenar vid havsstranden till geologen och konstnären är inte så långt som man skulle kunna tro.

Jag har inte nämnt läraren, eftersom dennes uppdrag är det svåraste men på samma gång det mest stimulerande av dem alla. Läraren måste lära känna det enskilda barnet med dess intressen och möjligheter och samtidigt hjälpa det att välja, att fördjupa sig och ha tilltro till sin egen förmåga. Den hållning som läraren bör främja hos sina elever uppvisar likheter med den som Herbert Read beskrivit i Uppfostran genom konsten, en radikal stridsskrift av en engelsk diktare, kritiker och konsthistoriker. Det Read förespråkade var inte bara ”konstfostran”, det vill säga lärande om konst eller i konstens material och tekniker. Det var inte heller bara frågan om bildkonst, utan om ett sätt att närma sig verkligheten som tar i bruk och fostrar alla sinnen. Read skriver:

”Uppfostran kan (…) definieras som kultivering av uttryckssätten, den innebär att lära barn och vuxna hur de skall frambringa ljud, bilder, rörelser, redskap och utensilier. En person som kan göra sådant bra har en god uppfostran. Om han kan frambringa ljud väl är han en god talare, en god musiker, en god diktare; om han kan åstadkomma goda bilder är han en god målare eller skulptör; om han behärskar konsten att röra sig är han en god dansör eller arbetare; om han kan förfärdiga bra verktyg är han en bra hantverkare. Alla själsförmögenheter – tanke, logik, minne, känslighet och intellekt – deltar i sådana förehavanden, och ingen sida av uppfostran är utesluten från dem. Och alla är de sådana sysselsättningar som inbegriper konst, ty konsten är inget annat än förmågan att väl frambringa ljud, bilder etc. Uppfostrans strävan är därför att skapa konstnärer, människor som är förfarna i olika uttryckssätt.”

Uppfostrans mål är inte att skapa målare eller skulptörer. Vad som krävs är därför inte i första hand fler konstnärer på besök i skolan. Välutbildade lärare har bättre förutsättningar att uppfostra ”konstnärer” i Reads mening, det vill säga människor som möter tillvaron med öppna sinnen och behärskar en mångfald uttrycksmedel. Den svenska lärarutbildningen, som nu åter befinner sig i stöpsleven, kräver att barn och ungdomar ska ”få möjlighet att reflektera, analysera, redovisa och gestalta sitt vetande på skilda sätt genom olika ’språkformer’”. I styrdokumenten nämns konst, musik, slöjd, teater och dans som exempel på icke-verbala språk som kan berika elevernas kommunikativa förmåga. Estetisk kunskap anses vara en angelägenhet för alla lärare, oavsett undervisningsämne och skolform.

Dessa tankar rimmar emellertid illa med den agenda som råder vid Stockholms universitet inför genomförandet av en ny lärarutbildning. Estetlärarna i den nuvarande lärarutbildningen förvaltar en lång tradition av ämnesintegrerade arbetssätt. Men universitetsledningen tycks anse att dessa skickliga bärare och förnyare av en folkbildningstradition är mindre lämpade att utbilda lärare – även för skolbarn i lägre åldrar! – än deras kollegor vid de konstnärliga högskolorna. De senare, som ofta själva är utövande konstnärer och forskare, har hittills endast utbildat lärare för barn i högre åldrar och gymnasielärare.

Institutionen för utbildningsvetenskap med inriktning mot tekniska, estetiska och praktiska kunskapstraditioner (utep) vid Stockholms universitet bedriver en utbildning av lärare i estetisk-praktiska ämnen för skolbarn i lägre åldrar. Denna sammanhållna utbildning riskerar i dag att styckas upp och auktioneras ut ämnesvis till ett flertal utbildningsanordnare i Stockholmsregionen. Slöjdämnet, vars kroppsburna kunskap utgör en väsentlig del av vårt materiella kulturarv, riskerar att på grund av kravet på ändamålsenlig utrustning stå utan friare i denna utbildningspolitiska ”dejting”. Detta trots att slöjden i Skolverkets utvärderingar behåller sin ställning som elevernas favoritämne.

Det blir svårt att anpassa en geografiskt och innehållsmässigt splittrad utbildning till en vision om uppfostran genom konsten eller att förbereda lärare för ämnesintegrerade arbetssätt. En otillfredsställande lärarutbildning drabbar barnen och de unga i skolan. Internet och modern hjärnforskning har lärt oss att kunskap utvecklas och lagras genom utbyggnad av komplexa nätverk, inte genom påfyllnad och förvaring av isolerade kärl. Progression, ur den lärandes synvinkel, består av nya erfarenheter, begrepp och sätt att tänka som länkas till de redan beprövade. En på förhand given systematik, baserad på skolans ämnesindelning, kan liksom i dag anstå till utbildningen för skolbarn i högre åldrar.

Oavsett stadium, kan varken lärare eller elev slå sig till ro när en kurs är avslutad eller en examen är avlagd. Liksom i barnets lek, väntar ständigt nya horisonter att utforska. Detta insåg Isaac Newton när han skrev: ”Jag vet inte hur jag uppfattas av andra, men själv känner jag mig som en pojke som lekt på stranden och nu och då funnit en slätare kiselsten eller en vackrare snäcka än vad som är vanligt, under det att sanningens väldiga ocean låg outforskad framför hans ögon.”

En skola med utbildningspolitiska visioner bygger broar mellan teoretiska och estetisk-praktiska ämnen och skapar utrymme för möten mellan kulturer. Där kommer att finnas plats för såväl krukskärvor från Babylon som ”konstnärer” med tillgång till andra uttryckssätt än enbart det verbala. Grunden för en sådan skola är redan lagd – ansvaret vilar tungt över var och en som vill riva upp en lärarutbildning som förbereder för denna skola.

ur Lärarförbundets Magasin