Läs senare

Vilken (köns)roll spelar män i förskolan?

Bara några få procent av förskollärarna är män – ett faktum som regeringen vill se ändring på. Men vad är egentligen poängen med att få in fler män i förskolan? Mats Olsson går i närkamp med några vanliga argument.

01 Maj 2012

Bild: Helena Davidsson NeppelbergÄr det möjligt att argumentera för att män behövs i förskolan utan att ramla ner i biologism och särartstänkande? Alla vet att frågan är politiskt känslig och jag närmar mig fältet med försiktighet.
Låt oss börja från början och fundera över hur förskolan formades som kvinnokultur. Under 1800-talet växte tanken sig stark på att män och kvinnor är i grunden olika och borde uppfostras åtskilt inför olika framtida arbetsuppgifter. Elin Wägner och Ellen Key framförde tanken på att kvinnor är moraliskt överlägsna och särskilt disponerade för yrken inom omsorg och vård. Karakteristiska egenskaper framställdes vara oegennyttig offervilja och olust inför att framhäva sig själv. Arvet vilar än i dag tungt över förskolan.

Frågan är om det går att bryta?

1962 förstatligades förskollärarutbildningen och antalet män som sökte sig till yrket ökade sakta. Men sedan jag påbörjade min utbildning 1976 ligger vi kvar på samma bedrövliga femprocentiga nivå. Vilka är argumenten för att unga män i dag ska ge sig in i en osäker tillvaro som könsbrytare? Låt oss pröva några av dem.

Män behövs för att det ska bli bättre stämning i personalgruppen. Många menar att den enkönade kvinnliga personalgruppen i sig skulle vara ett problem. I ett lågstatusyrke med hög utsatthet växer kraven på homogenitet. I boken Insläppt på försök: en bok om kvinnor och ledarskap beskriver Monica Boëthius risken att arbetslaget lägger sig på en gemensam låg nivå för att skapa trygghet. En gemensam jargong är tyvärr vanlig även på manligt enkönade arbetsplatser och beskrivningarna riskerar att bli fördomsfulla och nedlåtande. Vi konstaterar att mångfald är bra och hastar vidare.

Män behövs för att förändra bilden av den traditionella manligheten. Den kritiska maskulinitetsforskningen menar att det finns ett begränsat utrymme för män att kliva ut ur könsmaktsordningen och definiera sig på egna villkor. De som lyckas bryta sig loss betraktas ibland med misstro och riskerar att dubbelbestraffas. Å ena sidan lever de inte upp till bilden av den starke mannen och väcker då en dunkel oro hos de kvinnor som trots allt gärna vill att ”män ska vara män”. Å andra sidan finns det en feministisk misstänksamhet mot mjuka män. Går det att lita på dem? Eller kommer de att göra karriär och överge det viktiga arbetet i barngruppen?

Män behövs för att papporna ska känna sig mer bekväma på förskolan. Är tanken att de manliga pedagogerna ska fungera som en form av isbrytare och dra in papporna i ett vänskapligt samtal om fotboll och motorer? Jag blir lite generad av de könsstereotypa föreställningarna om manlig gemenskap, men är nyfiken på frågan om institutionens legitimitet. Om skola och socialtjänst är befolkad av kvinnor finns det en risk att de män som råkar i konflikt med samhället beskriver sina svårigheter i termer av könskrig och högerpopulism. Tilliten rubbas och i kommentarsfälten läser vi att ”feministerna tog mitt barn ifrån mig”.

Pojkarna behöver manliga förebilder. Män antas i en del kulturer vara särskilt lämpliga att uppfostra pojkar och identifikation ses som ett bärande element i vuxenblivandet. Manliga pedagoger skulle vara samhällets försök att kompensera de barn som inte lever med sina fäder. Jag tror att manliga förskollärare bör vara försiktiga med att ta på sig rollen som faderssurrogat. Samtidigt finns ett grundläggande intresse för den existentiella frågan ”Vad innebär det att vara man?” som gör att vi måste fundera vidare över förebildernas betydelse. Om flickorna har 19 kvinnor att välja mellan är det ett uttryck för mångfald och variation. Vad innebär det att pojkarna kanske träffar en (1) man som då får bära upp hela tanken på maskulinitet? Vem vill representera ett kön? Inte jag.

Män behövs för att bryta förskolans konsensuskultur. Min tes är att det är betydelsefullt vem som arbetar i förskolan. Pedagogens erfarenheter (inte kön) är avgörande för hur barnens lekar tolkas och vilka mönster som uppmuntras. Det handlar alltså inte om biologi eller vad som är naturligt – könsmönstren är som de flesta vet historiskt betingade inom vissa ramar. Problemet består i en maktutövning som uttrycks genom konstruktionen av det goda och normala barnet. Jag ser behovet av en gemensam norm inom yrkesgruppen – basen är de gemensamma erfarenheterna och uttrycket är reglerna. Vi lever ut våra erfarenheter genom sättet att organisera verksamheten och målstyrdheten är trots flitiga hänvisningar ofta en kuliss. När institutionens regler hotas av barn som inte vill inordna sig rasar en del av den vänliga polityren. Samma studenter som under utbildningen predikar Sterns och Vygotskijs lov möter jag på fältet senare som fullfjädrade behaviorister. Vad händer med det inkluderande förhållningssättet och varför drar sig pojkarna undan från de organiserade aktiviteterna? Vi närmar oss innehållsfrågorna.

Behöver vi en teori för att förstå pojkarnas avståndstagande från feminiteten? Om vi utgår från linjära imitationsmodeller är det svårt att förstå varför pojkarna vid tre års ålder ofta dras till stereotypa hjältar. Hur ska vi tolka deras intresse för pinnar och våldsamma lekar? När Nancy Chodorow i boken Femininum – maskulinum: modersfunktion och könssociologi försöker förklara de här mönstren utgår hon från psykoanalytiskt orienterade familjesociologiska teorier och det är lätt att skjuta förklaringarna i sank som heteronormativa. I den postmoderna familjen är rollerna upplösta – därför stämmer inte modellerna. Trots invändningarna menar jag att det är svårt att värja sig för kraften i en förklaring som beskriver logiken i att flickorna cirklar kring de kvinnliga pedagogerna (imitation av kvinnliga mönster och en längtan efter närhet) medan pojkarna flyr in i buskarna och upprättar egna hierarkier (ett försök att skydda sig från en maktutövning som underkänner det som sysselsätter deras fantasier). Pojkarna utvecklas genom att ta avstånd – de vet vad de inte är. Lekarna är ett sätt att bearbeta traumat efter den förlorade närheten. Därför är inte kramar lösningen på alla problem. Ibland vill de bara vara ifred. Samtidigt finns det ett flockbeteende som gör det svårt för pojkar och flickor som inte passar in i de grova mönstren att hävda sin individualitet. Vi riskerar att hamna i förenklingar om vi driver de här teorierna för långt. Efter att John Gray, författaren till Män är från Mars, kvinnor är från Venus, framträdde i tv-programmet Skavlan vill ingen förknippas med teorier om könsskillnader.

Alla tjänar på att förskolans vardagsinnehåll förändras men de största vinnarna är flickorna. Som konstruktivist menar jag att kunskap är någonting som erövras genom aktiva handlingar och att jag måste vara beredd att överge tidigare föreställningar om mig själv och världen när jag får nya erfarenheter. Eftersom pojkarna sällan har givna förebilder är detta en nödvändig väg. I bästa fall lyckas de slå sig fria och hitta en väg mot vuxenlivet. Jag kanske romantiserar rebellpositionen, men att vara outsider ger möjlighet att formulera egna ståndpunkter. Jag påstår att kvinnodominansen i förskolan erbjuder flickorna alltför rika tillfällen att bli vuxna genom imitation. Det är en tråkig väg.

Vi konstruktivister misstror utveckling genom förebilder och menar att det är svårt att överföra erfarenheter. Därför riskerar flickor som hämtar all kraft från modern/pedagogen att fastna i ett mönster av osjälvständighet om inte banden bryts. Min tes är att det finns en stor grupp flickor som skulle kunna bryta imitationens onda cirkel om de fick stöd att utveckla andra sidor som ligger utanför den traditionella feminiteten. Jag menar att det är av mindre betydelse vem som bemannar snickarrummet, pumpar fotbollen, hänger upp boxbollen, bygger lådbilen, berättar spökhistorier och fräckisar, spelar hårdrock, klättrar högst upp i trädet, ordnar skattjakt, leker kuddkrig, håller andan under vattnet, åker till skrothandlaren och köper rattar, avslöjar genvägar i Super Mario, skryter med sin modellplanssamling, gräver en Turtles-tunnel genom backen, ordnar lägereld i sandlådan, förklarar varför Anakin går över till den mörka sidan, åker på fisketur eller river pysselhörnorna. Bara någon gör det!

En person som vågar utmana gränserna riskerar att lämna den trygga gemensamma nivån. Det behöver inte vara en man (även om jag tror att de åtnjuter större handlingsfrihet än sina kvinnliga kollegor) och jag inser att det är olämpligt att knyta egenskaper till kön. Det finns många kvinnor som vantrivs i den trånga kvinnliga könsrollen. Frågan är om de väljer att arbeta i förskolan?

I dag krymper utrymmet för lek och äventyr på förskolan. Många tolkar den nya reviderade läroplanen som en uppmaning till mer skolliknande arbetsformer och kunskapssynen riskerar att fokusera det mätbara. Den andra faran är att en omsorgskultur som allt mer handlar om övervakning och dokumentation breder ut sig. Nervösa pedagoger tror att uppdraget innebär att de ska kunna redogöra för allt vad barnet har gjort under dagen och att dessa iakttagelser ska redovisas systematiskt. Under förevändning att skydda barnen kränks de.

Kanske överdriver jag männens roll som normbrytare och det finns en risk att kvinnor upplever beskrivningen som nedvärderande. Men vem står emot när skolans och omsorgskulturens sämsta sidor gifter sig på förskolans bakgård?

När Norge fyrdubblat antalet män i förskolan på 15 år ligger Sverige kvar på en bedrövlig nivå. Utbildningsminister Jan Björklund gav Högskoleverket i uppdrag att se över frågan.

Det resulterade i rapporten Man ska bli lärare! som borde utgöra ett bra underlag för hur jämställdhetsminister Nyamko Sabuni ska använda de 12 miljonerna som är anslagna till att bland annat rekrytera män till förskolläraryrket. Jag tror att det hade underlättat om hon vågade tala om varför det är viktigt.

Mats Olsson

är förskollärare och arbetar som lärarutbildare vid Malmö högskola. Han har grundat Män på LUT, ett nätverk för manliga studenter, och bloggar om skolfrågor på Tysta tankar.

ur Lärarförbundets Magasin