Läs senare

Vi är våra röster

KRÖNIKA"När det är som värst känner jag mig som en språkbedragare."

av Susanna Alakoski
19 Dec 2016
19 Dec 2016

Utsikten från Münchenbryggeriet är magnifik. Solen vräker kristaller i Stockholms ström. Känslan är att alla är på jobbet första dagen efter semestern. Stämningen är uppsluppen, det är UHR-dag och det ska vändas och vridas på språk. Hur kan Universitets- och högskolerådet nå ut bredare och hur skriva så att fler förstår? Blanketter och annat. Jag är inbjuden att tala om social utsatthet, språkliga hinder och möjligheter. Inleder med att läsa en text av författaren Zadie Smith ur ett gammalt programblad till Pygmalion, Shaws berömda pjäs i vilken professor Higgins lär underklassflickan Eliza att tala och bete sig som en societetsdam. Zadie Smiths text om Eliza handlar om hur hon själv lämnade sin barndoms enkla röst och övergick till den ”engelska rösten”, alltså rösten hon trodde var nödvändig för att verka bildad. Men trots detta, när hon började på Cambridge trodde hon fortfarande att hon skulle lägga en sorts kunskap till en annan. Att hennes ”tvåspråkighet” skulle vara för evigt.

 

Bild: Robert Blombäck
Susanna Alakoski är författare. Hon debuterade 2006 med romanen Svinalängorna.

”Hemma under loven talade jag med min gamla röst och tycktes med den rösten känna och uttala sådant jag inte kunde uttrycka i college och vice versa.”

En sorts förunderlig flexibilitet. En tvåfaldig tillvaro. Det slog henne heller aldrig att hon lämnade arbetarklasskvarteret men det gjorde hon. Känner onekligen igen mig. Äger som Smith ett slags flerspråkighet. Ett sätt att tala i den gamla trakten. Ett annat som författare och klassresenär.

För Smiths del är ”collegedräkten” till slut det enda som är kvar. Men hon menar att ”röstanpassningen” är en brittisk arvsynd. I dag ångrar hon att hon inte hållit liv i båda rösterna. Alltmer överges också jag av den kommunala gårdens tonart. Alltmer bleknar min gamla röst trots att jag kämpar emot. Också maten jag äter är annorlunda, och området där jag bor. När det är som värst känner jag mig som en språkbedragare. Men fortfarande kan jag plocka fram den gamla stämman ur strupen. Oftast sker det när jag blir förbannad.

Så vad säger jag där på UHR-dagen? Jag säger att språk är fågelsång. Att vi med orden kan rikta oss, tilltala. Säger att det mycket väl skulle gå att använda Bob Hansons formuleringar i statliga blanketter och Liv Strömqvists teckningar. Det går att använda nyord som svajpa, swisha, embrejsa. Det går att utforma frågor så att folk känner sig smarta och inte dumma. Det går att berätta för folk att det är en myt att juristutbildningen är svårare än sjuksköterskeutbildningen eller ämneslärarutbildningen. I alla fall inte om vi ska tro på advokaten som säger när jag frågar:

”Herregud, nej, plugga måste man ju oavsett vad man läser!”

Zadie Smith menar att vi är våra röster och att då ha tillgång till mer än en, eller att kunna växla språk i olika situationer, torde innebära omätlig rikedom. Självfallet är det så. Personligen uppfattar jag numera min flerspråkighet som en källa att ösa skrift ur. Stolt tecknar jag på både blattefinska och slangsvenska och uppfinner nya ord som rivstanning, stoppsorg och djupsorg.

ur Lärarförbundets Magasin