Ingår i temat
Fånga bildningen
Läs senare

Vems bildning?

Fånga bildningenBildning är makt att stänga ute, men kan även ge möjligheten att ta makten över sitt eget liv. Verklig bildning förändrar både individen och omgivningen, skriver forskaren Lisa Folkmarson Käll.

15 Maj 2017
Vivaldi, 2009. Olja på duk, 65 x 82 cm. ©Meta Isaeus-Berlin

Lisa Folkmarson Käll

Lisa Folkmarson Käll är docent i teoretisk filosofi och biträdande universitetslektor i genusvetenskap vid Stockholms universitet. Hon är specialiserad på samtida kontinentalfilosofi och feministisk filosofi, med speciellt fokus på frågor om kroppslig subjektivitet och intersubjektivitet. Hon är redaktör för Dimensions of Pain (2012), Feminist Phenomenology and Medicine (2015) och Bodies, Boundaries and Vulnerabilities (2016).

Att tala om bildning utan att samtidigt också tala om makt är svårt, för att inte säga omöjligt. Bildningsideal och bildningsresor har i alla tider på olika sätt hängt samman med makt. Bildning, eller vad som har räknats som bildning, har varit ett klassprivilegium, förbehållet samhällets besuttna och styrande klasser. Det har i hög utsträckning varit ett könsprivilegium förbehållet män och ett rasprivilegium förbehållet vita.

Det är inte svårt att – som författaren Kristina Sandberg i antologin Bildning då, nu, sen – låta begreppet bildning förvandlas till engelskans building och bli till en stor tung byggnad där bara den som uppfyller vissa kriterier och behärskar en viss sorts kunskap blir insläppt. Bildning har makt att stänga ute. Men, bildning har också varit en väg till ökad makt och har i olika tider lyfts fram som en demokratifråga: folkbildningsrörelser till exempel har i grund och botten handlat om att ge människor både makt över sina egna liv och möjlighet till större inflytande i samhället.

Att bli till och bildas som individ innebär att relatera och ge mening åt sina egna erfarenheter genom möten med andra.

Den moderna bildningstanken har djupa rötter i västerländsk idéhistoria men växte fram med kraft kring sekelskiftet 1800 i Tyskland och förknippas kanske främst med filosofen Wilhelm von Humboldt och hans lansering av begreppet Bildung. Humboldt och andra nyhumanister lyfte fram ett bildningsideal som till skillnad från en instrumentellt målinriktad yrkesutbildning förespråkade fri utveckling av personliga anlag och förmågor i en öppen process utan givet slutmål.

Bildning i en Humboldtsk betydelse handlar om att utveckla ett självständigt kritiskt tänkande och samtidigt en utveckling av hela personen som innefattar såväl tänkande som moraliskt omdöme och känslor. Trots betoningen på frihet och öppenhet gör dock Humboldt ingen hemlighet av att bildningsprocessen syftar till att forma ”sedliga människor och goda medborgare” som ser till det universella och allmänmänskliga snarare än till sina egna egoistiska intressen och önskningar.

Det nyhumanistiska bildningsidealet bygger alltså på ett antagande om universalitet och allmänmänsklighet och av vad det innebär att vara en sedlig människa och god medborgare. Men vem är egentligen den universella människan? Vilka kroppar har inkluderats i det allmänmänskliga och vilka kroppar har exkluderats och antingen synliggjorts som avvikande eller helt enkelt passerats förbi i tysthet som obegripliga? Ett visst människoideal och vissa föreställningar om vad som är universellt mänskligt har fått rättfärdiga olika mer eller mindre brutala former av kolonialism. Det är tankemönster som bidragit till att etablera hierarkiska gränser mellan olika kroppar och grupper.

Remembrance, 2009. Olja på duk, 150 x 132 cm. ©Meta Isaeus-Berlin

Att bildas och att bilda sig innebär, med det synsättet, i viss mån att formas och forma sig i enlighet med ett människoideal som bygger på exkludering och rent förtryck och som ställer upp olika villkor för olika kroppar. Vägen mot att bli en bildad person, i en klassisk nyhumanistisk bildningstradition, omfattar också ett relativt bestämt innehåll i form av studier i humaniora, speciellt den västerländska filosofin och idéhistorien, litteratur, konst och musik, och i klassiska språk, det vill säga latin och grekiska. Bildningens fria utveckling av personliga anlag och kritiskt tänkande är därmed fast förankrad i en väletablerad västerländsk kulturkanon, som, ur andra perspektiv än det oreflekterande egna, kan beskrivas som egenmäktig, exkluderande och förtryckande.

Med arbetarrörelsens framväxt under senare delen av 1800-talet drevs dock inte bara linjen att alla skulle få tillgång till en klassisk bildningstradition och bildas i enlighet med denna, utan också en mer kritisk ståndpunkt som var skeptisk till ett klassiskt bildningsideal och hävdade att arbetarnas egen kultur skulle få ta plats och utvecklas. Den här spänningen mellan att å ena sidan få tillgång till den bildning man exkluderats från och å andra sidan få makt att definiera vilken kunskap och kultur som är värd att synliggöra, utveckla och föra vidare ställer på sin spets frågor om möjligheten eller ens önskvärdheten av att inkluderas i traditioner och rum vars själva existens har möjliggjorts av diskriminering och förtryck.

Om vi tar på allvar att bildning handlar om en omvandling av hela människan och innebär utveckling av självständigt kritiskt tänkande måste vi också på allvar kritiskt granska själva den bildningstradition genom vilken det kritiska tänkandet utvecklas. Om bildning ska ha omdanande transformativ kraft kan den inte reduceras till ”en beundrande tillägnelse av ett kulturarv”, för att citera bildningsforskaren Bernt Gustavsson, utan måste inbegripa ett djupgående kritiskt perspektiv som också synliggör och granskar kulturarvets skuggsidor. Ett förhärligande av till exempel det antika Atens demokrati måste också lyfta fram att den bara omfattade fria män av atensk härkomst och praktiserades i ett samhälle präglat av slaveri, kvinnoförtryck och xenofobi.

Redan innan vi har mött en främling vet vi vem främlingen är genom en överförd föreställning.

Att, med Gustavssons ord, beundrande tillägna sig en idé om det antika Aten som demokratins vagga bidrar till att osynliggöra förtryck och diskriminering och därmed också osynliggöra stora grupper människor, som strängt taget inte räknades som fullständiga människor. För att nå egentlig bildning och en kritisk tillägnelse behövs, enligt Gustavsson, en tradition och historia av olika erfarenheter som ett jämförelsematerial för det egna livet och erfarenheten. Detta till skillnad från en beundrande tillägnelse med ett dekorativt bildningsideal som ”idealiserar och förskönar det förflutna” utan förmåga att se dess förtryckande och marginaliserande aspekter.

I Gustavssons karaktärisering av den kritiska tillägnelsen av tradition och kulturarv tydliggörs dels hur bildning aldrig sker helt i isolering, dels hur bildning i hög utsträckning handlar om att bli till som ett själv, som en individ i relation till andra individer och till en omgivande värld, genom en ökad självförståelse. Bildning, skriver han, är mötet mellan människor, mellan individers egna erfarenheter och de kollektiv av erfarenheter som människor har gjort i olika tider och i olika kulturer. Att bli till och bildas som individ innebär att relatera och ge mening åt sina egna erfarenheter genom möten med andra.

Bildning förstås här som en dialektisk process mellan det egna och det främmande i linje med Hans-Georg Gadamers hermeneutiska förståelse av bildning som en tolkningsförmåga och tolkningsprocess. En invändning mot den här förståelsen av bildning, som en rörelse mellan det egna och det främmande, är att den saknar maktperspektiv och inte självklart inkluderar frågor om olika villkor för mellanmänskliga möten och tillblivelse.

Vem är till exempel den främmande andra vi möter och hur relaterar vi och ger mening åt egna erfarenheter genom vårt möte? Den postkoloniala teoretikern Sara Ahmed skriver i sin bok Strange Encounters att främlingen på ett grundläggande plan inte alls är radikalt främmande utan snarare någon som känns igen och är välkänd just som främling. Redan innan vi har mött en främling, menar Ahmed, vet vi vem främlingen är genom en överförd föreställning som fångar allt det som är okänt och ger det en kroppslig form som paradoxalt nog alltid undflyr sin egen fångenskap. För att undvika att fånga det främmande i föreställningen om främlingen och för att kunna möjliggöra den bildning som innebär en omvandling av hela människan, krävs en öppenhet för att själv transformeras genom mötet med den andra och inte enbart assimilera den andra i den egna självförståelsen. Som Anders Burman skriver kännetecknas bildning av en öppenhet för oväntade perspektiv och en vilja att såväl lära sig nytt som att i grunden omvärdera egna värderingar och föreställningar. Att bildas innebär i den meningen att förändras på ett sådant sätt att man delvis blir en annan för sig själv.

Att öppna upp bildningens stora tunga byggnad och göra den tillgänglig för kroppar som tidigare stängts ute är inte någon helt enkel eller oskyldig handling, även om den drivs av en god tanke. Det ideal och den tradition bildningens rum förvaltar och för vidare har helt enkelt inte samma betydelse och laddning för alla. Att till exempel som kvinna bildas i en västerländsk kulturkanon dominerad av vita män, där kvinnors röster har förminskats och tystats, där kvinnors kunskap inte ges plats eller räknas som kunskap, där kvinnor har definierats som ofullkomliga varelser drivna av irrationella känslor och utan förmåga till förnuft och självständigt tänkande, där kvinnliga författare, konstnärer och filosofer lyfts fram som exceptionella undantag och fungerar som alibi för ett patriarkat, ja, det är inte alls säkert en odelad upplevelse av att inkluderas, utan snarare en påminnelse om ens exkludering.

När bildningens byggnad ”öppnar dörrarna för många nya röster och perspektiv så är det ett fint ställe att vara på” skriver Kristina Sandberg. Men det är först när dessa nya röster och perspektiv också tillåts att ifrågasätta själva grunden, förändra och bygga om, som vi kan tala om verklig inkludering. Bildningens transformativa kraft handlar inte bara om en omvandling och utveckling av personen i mötet med tanketraditioner utan också om en omvandling av dessa tanketraditioner och av de rum i vilka de förs vidare.

Litteratur

Ahmed, S. (2000): Strange Encounters. Routledge.

Burman, A (2011): Svar på frågan: Vad är medborgerlig bildning?. I A Burman (red) Våga veta! Om bildningens möjligheter i massutbildningens tid. Södertörns högskola.

Burman, A (2007): Är begreppet bildning meningsfullt? Svenska Dagbladet, Under Strecket, 30 juli 2007.

Gustavsson, B (1992): Folkbildningens idéhistoria. Bildningsförlaget.

Sandberg, K (2016): En dissonant kör av röster. I E Baghlanian, C Nathanson och B Ruthström (red), Bildning: Då — Nu — Sen. Atlas.

Alla artiklar i temat Fånga bildningen (12)

ur Lärarförbundets Magasin