Läs senare

Vem har rätt om mobbning?

"Under tio år har Skolverket uteslutit psykologin". Göran Englund ställer sig skeptisk till Skolverkets förhållande till mobbningsforskning.

19 Nov 2012

Under de senaste tio åren har jag arbetat med fenomenet mobbning i skolan, som lärare men även som utbildningskonsulent i olika kommunala förvaltningar. Jag har under dessa år tagit del av ett antal publikationer i den växande floran om forskning och åsikter om mobbning.

Några av dessa har kommit från Skolverket och har bidragit till att perspektivet på mobbning har begränsats i stället för att berikas. Med regeringens pengar skulle man kunna ha tagit initiativ till en mer tvärvetenskaplig ansats.

Bara för något år sedan var det kamratstödjarmodellen som Skolverket rekommenderade. Men med ny forskning i ryggen är man nu kritisk till modeller och program för att bekämpa mobbning, program som dessutom kostar pengar (fast man själv förbrukat ett stort antal miljoner). Man är så kritisk att man inte ser faran med ett alltför snävt perspektiv.

Sedan Skolverkets översikt av mobbningsforskningen Skolan – en arena för mobbning kom 2002 har ett nygammalt tal om mobbning återigen visat sig. I översikten skriver författarna att psykologin gjort en viktig insats men betonar att andra discipliner bör få plats för att vidga fältet – författarna tillhör själva sociologi och socialt arbete. Den forskning som gjorts beskrivs som alltför homogen både vad gäller discipliner och metoder. Psykologin har i grova drag funnit att mobbning är en oprovocerad handling där den som utsätts inte bidrar till att mobbningen sker. Mobbning har en negativ påverkan på individer och samhälle.

Det tidigare perspektivet på mobbningen handlade till en viss del om att den utsatte också bidrar till sin egen utsatthet genom ett olämpligt utseende eller beteende och att mobbning tyvärr är en naturlig del i att växa upp. Denna syn börjar nu med Skolverkets bidrag etableras återigen. Denna nygamla inriktning menar att psykologins perspektiv är alltför begränsat (individualpsykologiskt) och därför bör detta perspektiv bort. Detta bidrar troligen också till en stigmatisering. Kanske är det så att situationer där mobbning ingår behövs för att barn ska utvecklas och lära, menar man. En beklagligt nygammal syn på mobbning.

2007 säger skolministern att inget barn ska behöva vara rädd för att gå till skolan. Myndigheten för skolutveckling får dryga 40 miljoner kronor och börjar med en granskning av utvärderingarna av metoder mot mobbning i skolan. Den granskningen hittade endast ett program med vetenskaplig kvalitet på sina utvärderingar, ett program från psykologin.

Men när Skolverket sedan beställer kunskapsöversikter, utvärderingar och rapporter och anordnar utbildningar så är det inte till psykologin man vänder sig. Ser man sedan till vilka experter som Skolverket använder är det samma namn som återkommer (kanske naturligt i ett litet land som Sverige). Men det mest slående är att psykologin inte finns representerad. Under tio år har Skolverket uteslutit psykologin och med den även den omfattande kunskap som denna disciplin tillfört om mobbning under de senaste 30 åren.

Intressant är att mycket av den forskning som Skolverket bygger sina råd på accepterar att forskare studerar när barn mobbar och kränker varandra utan att ingripa, utan att ta hänsyn till hur detta inverkar på barnen i skolan. Forskning på offer i skolan – allt i forskningens namn. Ett etiskt dilemma.

I år kommer Skolverkets nya allmänna råd mot diskriminering och kränkande behandling som bygger på den forskning som man finansierat. Skolverket borde låta olika discipliner berika sina råd och utvärderingar. Pedagogiken är och bör vara tvärvetenskaplig.

Har forskningen blivit person- och disciplinbunden när det gäller mobbning? Finns det en fara med att en etablerad grupp forskare från samma disciplin ofta refererar till varandras forskning? Varför ser inte Skolverket detta? Vem har egentligen rätt i talet om mobbning?

ur Lärarförbundets Magasin