Läs senare

Varför är det så tyst om sfi?

Foto: Maskot/TT

Först var det någon som sa att vi skulle öppna våra hjärtan men jag undrade mest över dem som verkade ha stängt sina. Sen sa en annan att i hans Europa bygger man inte murar bara för att i nästa stund stänga gränsen med kontroller och högre krav. En tredje grät men fogade sig in i ledet och samtidigt vändes det ryggar åt både höger och vänster. I klassrummet var det inte så.

Där vände vi oss inte från varandra utan kom närmare. Frågade, förklarade, berättade, ifrågasatte och försökte lära tillsammans.

Vad vet vi egentligen om vuxnas lärande?

Nähä, läraren kan inte arabiska, somaliska, tigrinja eller dari och inte urdu eller amarinja heller. Jaha, du och dina klasskamrater kan inte engelska så det kanske kommer att ta tid det här. Målet är i alla fall samma. Svenska är målet. Svenska är målet eftersom Sverige är det nya landet. Landet man kommit till för att skapa en ny framtid. Kanske har man flytt från krigets fasor, en orättfärdig diktatur eller så är det drömutbildningen på universitetet, ett bättre betalt jobb eller kärleken som lockat en hit. Och när man väntat, väntat och väntat på de där eftertraktade fyra sista siffrorna i ett personnummer kan man till sist registrera sig för att börja på sfi.

Sfi, den där bedrägligt enkla förkortningen för utbildningen svenska för invandrare som för många är så svår att skriva. ”Jag nu läser esf. Jag studera fsi. Isf läser jag”. För det är ju inte bara de nyanlända barnen och ungdomarna som ska gå i skolan. De vuxna kommer också. Med alla sina erfarenheter, kunskaper, förutsättningar och framtidsdrömmar.

Vi hör inte så mycket om dem. Ja, annat än när det pratas om flyktingkris, flyktingströmmar, den beryktade massinvandringen eller misslyckade integrationen förstås. För då pratas det ju om dem, invandrarna. Mest om dem, sällan med. Och om man tycker att det inte hörs så mycket om deras vardag och verklighet så hörs det nästan än mindre om deras skolgång. För vad är sfi egentligen? Hur ser vuxenutbildningen ut i Sverige och vad vet vi egentligen om vuxnas lärande? För att inte tala om vuxnas lärande i ett andraspråksperspektiv?

Som lärare i svenska som andraspråk är det glädjande att se hur läromedel, forskning, litteratur och skoldebatter kring nyanlända och deras skolgång ökat. Men som lärare till vuxna elever undrar jag ändå varför det är så tyst om forskningen och diskussionerna kring deras lärande. Och hur påverkas sfi som skolform av flykting-, invandrings- och integrationspolitiken? Vad innebär tillfälliga uppehållstillstånd för mina elever? Och när de får veta att deras möjligheter att få hit partner eller barn i stort sett är omöjliga? Hur påverkar det inlärningen när etableringsplanerna kräver att de kombinerar sfi, samhällsorientering och meritportfölj samtidigt?

Borde det verkligen ställas tuffare krav på nyanlända när de redan i dag från en dag till en annan kan få veta att de ska flytta, byta skola eller kombinera sfi och praktik? Är sfi en kvalificerad språkutbildning eller är den politiska ambitionen snarare att det ska vara en arbetsförberedande verksamhet? Vad händer med sfi vid ett regeringsskifte vid nästa val? Vad händer om Sveriges tredje största parti, enligt senaste opinionsmätningar, får reellt inflytande och makt i invandrings- och integrationsfrågor? Vad svarar jag när eleverna frågar mig – Varför?

Så många frågor och så få svar. Så stora behov av att lyfta fram vår verksamhet och våra elever. Hitta fler vägar för att deras lärande inte ska vara osynligt. För när elevernas lärande inte är osynligt, när vi river ner klassrumsväggarna och visar hur öppet, tillåtande, respektfullt och lärorikt det kan vara hos oss på sfi, så kanske de som stängt sina hjärtan vågar öppna dem lite igen.

ur Lärarförbundets Magasin