Ingår i temat
Barndomar
Läs senare

Vår syn på omsorg speglar tidsandan

Omsorg och lärande hör av tradition intimt samman i förskolan. Men med dagens starka betoning av lärande och kompetens konstrueras en bild av barnet där behovet av omsorg osynliggörs. Det säger inte bara något om vår bild av barnet utan också något om vår egen tid.

28 Apr 2002

Det vi i dag uppfattar som centralt i relation till barndom skiljer sig från barndomsbegreppet för hundra år sedan. Då kampen stod om barns skolgång och förbud mot barnarbete var barns skyddsbehov något som lyftes fram. I dag ser vi tydliga tendenser till en fokusering av barnets kompetens. Barn framställs inte längre som några som tillhör en barndomsvärld helt skild från vuxenvärlden, utan snarare som några som aktivt strävar efter att öka sitt vetande och skaffa sig kontroll över sin omvärld.

Barndomsbegreppet är alltså historiskt och kulturellt bundet. Det vi uppfattar som förknippat med barndom säger något om vår tid.

Den barndomshistoriska forskargruppen vid Tema Barn i Linköping har visat hur olika krafter från olika politiska grupperingar och olika sektorer i samhället har placerat barn på agendan och verkat för att barns hälsa och välfärd ska öka. Vad som har setts som barnets bästa har varierat, men frågan har fungerat politiskt enande. Det faktum att barn har varit synliga i politiken är intressant. Den visar på ett fenomen som kan vara till hjälp i förståelsen av välfärdsstatens uppbyggnad. Barnforskningen kan på det sättet kasta ljus över centrala samhällsfrågor. Forskning om barn är inte bara en forskning om en viss grupp i samhället utan också en forskning som belyser relationen mellan stat och medborgare. Barnen ses som en del av familjen, men också som en grupp som utgör nästa generation medborgare.

Denna forskning har tydliga kopplingar till den nyare barndomsforskningen som håller på att växa fram internationellt och som samlar historiker, sociologer, antropologer, kulturgeografer, psykologer och pedagoger. Gemensamt för dessa företrädare för olika discipliner är framhållandet av ett barnperspektiv, vilket innebär att fenomen studeras såsom de framstår från barnens perspektiv och att inverkan av olika sociala reformer, politiska förändringar och produktion av varor belyses. Det handlar alltså både om att söka efter barnens perspektiv och att söka efter konsekvenserna för barnen av olika samhälleliga förändringar.

I detta nya forskningsfält markerar man att barn ska förstås i relation till dem som inte är barn alltså, vuxna. På det sättet är barn ett relationellt begrepp som anger att barn måste förstås utifrån den position de har i ett generationssystem. Det som skrivs fram som barns bästa och som utgör centrala inslag i konstruktionen av barndomen är på så sätt intimt förbundet med generationssystemet och dess relation till ett omgivande samhälle. Vad är det då som utgör nya inslag i talet om barndom i dag i början av ett nytt sekel?

I retoriken kring utbildningsinstitutioner dominerar numera ett tänkande om förändring och skapandet av något nytt. Det som poängteras är mindre en reproduktion av kunskap än produktion av kompetenser. Vi kan säga att ett projekttänkande dominerar och uttrycks som en önskan att utveckla olika kompetenser hos den växande människan. Det är i detta perspektiv viktigt att inte begränsa forskningen till studier av i vad mån intentionerna uppnås och vilka problem framför allt personalen upplever i förhållande till uppgiften att realisera visionerna. Pedagogiken kan riskera att hamna i en normativ fälla i stället för att utnyttja sin position utanför systemet till en granskning av en specifik institutions roll i skapandet av barndom.

I stället för att ställa frågor om hur väl en institution ger barnen utrymme och erbjuder en stimulerande miljö är det möjligt att granska institutionen utifrån dess barndomssyn och utifrån vilket barnliv som institutionen, dess personal, föräldrar och barn skapar. På samma sätt som man genom intervjuer med föräldrar kan söka deras barndomssyn och analysera den mot bakgrund av politiska och ideologiska förhållanden i samhället kan institutionen studeras som en konkretisering av motstridiga intressen. Detta kan kasta ljus över de förväntningar på individer i olika livsskeden som finns i samhället och påvisa hur institutioner som familj och skola förhandlar om innebörden i barndom; förhandlingar som berör existentiella frågor.

I ett samhälle där individen måste vara beredd på en ständig förändring och också måste ha kapacitet att fatta beslut och ansvara för sin egen utveckling blir frågor om styrning ställda på ett annat sätt vilket får konsekvenser för hur skolan utformas och hur barn beskrivs. Det är tydligt då vi studerar debatter och styrdokument av olika slag att lärande numera är satt i fokus. Det talas allmänt om det livslånga lärandet. När barnomsorgen flyttas in som en del i skolväsendet är det uttryck för en önskan att poängtera detta livslånga lärande. Gränsen mellan barn och vuxna blir i en mening uppluckrad i och med att alla ska delta i ett livslångt lärande och barnets kompetens poängteras. Barnet är inte en mottagare av vård utan en person med kompetens. Barnperspektivet har ofta inneburit ett starkt markerande av denna kompetens liksom övergången från att tala om barns behov till att tala om barns rättigheter.

Vi kan alltså konstatera att inordnandet av barnomsorgen i skolan och därmed som en del i en kunskapsförmedlande institution väcker frågor om barndomens avgränsning, dess innebörd och mening samt frågor om hur gränsen privat/offentligt ska sättas. Det väcker också frågor om relationen mellan omsorg och pedagogik samt frågor om hur tiden disponeras och vem som har tolkningsföreträde. Det sätt på vilket utredningar och utformningen av den offentliga förvaltningen ändrar betingelser för olika institutioners verksamhet, kan studeras som att en arena skapas för förhandlingar om vad som är barns behov. Vi kan urskilja olika aktörer i dessa förhandlingar som myndigheter och företrädare för statsmakten, professionella grupper och mer eller mindre organisera de föräldrar. Vi kan också urskilja barn som en part, med mer eller mindre goda möjligheter att skapa sig ett utrymme för aktivitet. Jag vill i detta sammanhang stanna vid begreppet omsorg och diskutera det i relation till synen på barndom. Vilken innebörd vi vill ge det och i vilka praktiker vi kan se uttryck för omsorg.

Förskolan som den nu presenteras som ett led i det livslånga lärandet, kan ses som en utbildningsreform och ett led i ett välfärdsstatligt projekt där medborgarnas kompetens, flexibilitet och förmåga till omorientering står i centrum. I retoriken framställs förskolan som en resurs där barns nyfikenhet och vilja till utforskande och lärande tas tillvara. Den framställs som en rättighet för barn och som en del av skolan, även om den inte görs obligatorisk. Institutionen står därmed inför minst två uppdragsgivare; staten som önskar investera i barnen som framtida med borgare och som har behov av föräldrarnas arbetskraft och föräldrarna som har behov av barntillsyn, men som också ställer krav på en miljö som erbjuder utvecklingsbetingelser för barnen. I denna institution verkar professionella grupper med traditioner från en specifik metodik, som ger sina skilda tolkningar av begreppet omsorg och lärande. På vems uppdrag agerar de? Ser de sig som delar i ett utbildningssystem, som en resurs för föräldrar eller som en resurs för barnen oberoende av vilka som vill investera i dem? I slutbetänkandet från Barnomsorg och Skolakommittén (SOU 1997:157) sägs att komplexiteten i förskolans uppdrag ställer speciella krav. En komplexitet knyter till begreppen omsorg och lärande. Barnen ska ges omsorg, men de ska också förberedas för ett livslångt lärande. En fråga man kan ställa sig är om vi behöver betrakta omsorg och lärande som en dikotomi. Utredningar, målformuleringar och läroplanstexter har alltsedan Barnstugeutredningens tid strävat efter att upphäva denna dikotomi och poängtera hur pedagogisk verksamhet alltid innefattar såväl omsorg som lärande. Mycket av forskningen kring förskolan har också anlagt ett perspektiv där omsorg och lärande ses som sammankopplade. Resonemanget om det livslånga lärandet bygger på en syn på människan som ständigt strävande efter att utveckla kompetenser och hantera skilda utvecklingsuppgifter i livet och på en analys av samhället som ett informationssamhälle som kräver kompetenta medlemmar med möjlighet att styra sig själva. Emellertid kan det finnas anledning att fråga sig vad som händer om vi i dag ställer den ena eller den andra verksamheten i fokus. Om vi ställer frågor om hur omsorg bedrivs och i vilka sammanhang den kommer till uttryck, kommer vi att uppmärksamma andra aspekter än om vi låter lärande vara i fokus. Frågan är också om det är pedagogens eller barnens verksamhet som vi intresserar oss för. En verksamhet som i första hand tillgodoser behoven av omsorg behöver inte innebära att ett lärande för barnen uteblir eller att personalen inte också uppmärksammar barns lärande.

En anledning till att lyfta fram omsorgsbegreppet är att argumentera för dess rättmätiga värde och långa tradition i förskolan. Ordet omsorg har använts i retoriska sammanhang på ett sätt som gör att det blivit slitet och man kan fråga sig vad ordet har för innebörd utanför sin funktion i retoriken. När politikerna i förra valet talade om vård, skola och omsorg var det ett sätt att markera viktiga områden utan att gå in i innehållet i verksamheterna. Särskilt i bestämd form "vården, skolan och omsorgen" blir det uppenbart hur det pekar mot specifika institutioner, snarare än vad som ska ske i dessa institutioner. Det ska vara kvalitet i vården, skolan och omsorgen, men innebörden i denna kvalitet diskuteras inte. Ordet omsorg kommer alltså att bli liktydigt med en institution, vilket innebär att det hamnar mycket långt från den innebörd ordet hade i tidiga texter.

Ordet omsorg används i dag både som beteckning på innehållet i en verksamhet som till exempel att ta hand om och ansvara för någon och på institutioner där denna verksamhet ingår som en del. Barnomsorg är exempel på ett ord som betecknar en institution, men som egentligen inte uttalar sig om vad innehållet i omsorgen utgörs av. På likartat sätt förekommer omsorg i olika sammanhang inom socialförvaltningens område, det förekommer som begrepp för de institutioner som ansvarar för förståndshandikappade och det förekommer i samband med hemtjänst och olika slag av bistånd till gamla. Etymologiskt kommer ordet från "att sörja för". Kanske kan vi se det som ett begrepp som är förknippat med att sörja för dem som inte ännu, tillfälligtvis eller inte längre kan ta vård om sig själva. Omsorg innebär att hjälpa till med mycket basala ting som mat, påklädning, sänggående. Det rör kroppen. En fråga är om vi kan skilja mellan omsorg och vård. Vi gör det i svenskan medan i danskan ordet pleje används för både vård och omsorg.

En intressant aspekt med omsorg skilt från vård är att begreppet omsorg kan ses som innebärande att uppdraget lämnas till någon som sörjer för, men uppdraget utgår från "beställaren" som är den som innehar makten. Vård ges av professionella inordnade i en hierarki, där diagnoser ställs och behandlingsalternativ ges, men där uppdraget ligger hos vårdgivaren. Det är bland annat därför man från handikapprörelsen inte vill bli betraktad som sjuk och i behov av vård, utan som handikappad och någon som behöver omsorg, men utan att man överlämnar makten till omsorgspersonen.

När Sven-Erik Liedman i sin bok Att se sig själv i andra. Om solidaritet söker efter innebörden i begreppet solidaritet och dess användning i skilda retoriska sammanhang, för han en argumentation som syftar till att återerövra ordet solidaritet och att söka efter vilken betydelse ordet kan ges i vår tid. Han skiljer mellan solidaritet som bygger på likhet (proletärer i alla länder förenen er), men som ändå urskiljer några som 'icke-vi' och den solidaritet som bygger på olikhet (jag som har ska visa solidaritet med dig som inte har). Frågan som formuleras är; Vilken solidaritet kan utvecklas i vår tid? Kan solidaritet finnas i en värld så präglad av individualism som vår och vad ska den i så fall bygga på? Den grund han finner rör insikten om likheten mellan oss alla på ett grundläggande plan.

Titeln på boken "Att se sig själv i andra" är hämtad från en dikt av Gunnar Ekelöf där han pekar på att grunden för solidaritet "att vara social i hjärtat" är att se och känna igen sina brister, sina svagheter och sin mänsklighet i den andre. Resonemanget har likheter med det som här förts i anslutning till ordet omsorg. Det handlar om att grunden för solidaritet och grunden för omsorg är att vi ser och känner igen det som förenar oss som människor nämligen att vi är bundna i en kropp som är kopplad till en tid. Liedman uttrycker det som "att utveckla en existentiell sensibilitet, inte gömma undan döden och dödligheten och söka både styrka och gemenskap i den allmänmänskliga begränsningen och svagheten".

Jenny Hockey och Allison James, två brittiska antropologer, har pekat på hur vi tenderar att hänföra beroende, omsorgs- och vårdbehov till speciella livsfaser. Barn och gamla är i behov av omsorg medan vuxna tillhör en annan grupp, den icke-avvikande. Detta tankesätt innebär att vi urskiljer olika faser, där barnen är de "ännu inte normala" och de gamla de "inte längre normala" och följden blir ett förnekande av den vuxna människans beroende. Oberoende är högt värderat i vårt samhälle och kopplas till en livsfas, men ses också som eftersträvansvärt för andra livsfaser. Olika empiriska studier visar emellertid hur beroende finns parallellt med ett aktivt förhållningssätt till omvärlden hos såväl barn som gamla.

Hockey och James resonemang lyfter fram att sättet att definiera normalitet och avvikelse innebär att vi markerar skillnader och betonar vissa aspekter under en livsfas och underbetonar annat. Ett förhållningssätt som är det klart motsatta mot "att se sig själv i andra". Omsorg kan beskrivas som ett accepterande av sakernas tillstånd till skillnad från en slags projektsyn som syftar till förändring. Att se och acceptera innebär en del av omsorgen och behöver följas av en handling där omsorg ges. Omsorgshandlingar kan ha olika utformning men innefattar att se och erkänna beroendet.

Jag vill här lyfta fram omsorgsbegreppet och dess relation till bilden av barnet och barnets beroende. Med den starka betoning av lärande och av barnets kompetens konstrueras en bild av barnet där behovet av omsorg osynliggörs. Detta säger inte bara något om vår bild av barnet utan också något om vår tid. I ett individualistiskt samhälle är det de autonoma individernas kompetens och förmåga till lärande som framhävs. Som Sven-Erik Liedman gjorde med sin undersökning av begreppet solidaritet kan vi emellertid undersöka begreppet omsorg och då ställa frågan; Vilken omsorg är möjlig i vår tid?

Litteratur

Christensen, P & James A (2000): Research with Children. London: The Falmer Press.

Eckert, G (2001): Wasting Time or Having Fun? Cultural Meaning of Children and Childhood (Linköping Studies in Arts and Science: 226) Linköpings Universitet.

Halldén, G (1999): "Föräldraprespektiv och barnperspektiv på familjeliv och den goda barndomen". I L Denick & P Schultz Jorgensen (red) Børn og familie i det postmoderne samfund. Köpenhamn: Hans Reitzels forlag.

Hatje, A-K (1999): Från treklang till triangeldrama. Barnträdgården som ett kvinnligt samhällsprojekt under 1880-1940-talen. Falun: Historiska Media.

Hockey, J & James A (1993): Growing Up and Growing Old. Ageing and Dependency in the Life Course, London.

James, A, Jenks, C & Prout, A (1997): Theorizing Childhood, London: Polity Press.

Liedman, S-E (1999): Att se sig själv i andra. Om solidaritet, Stockholm.

Lindgren, A-L (1999): Att ha barn med är en god sak. Barn, medier och medborgarskap under 1930-talet. (Linköping Studies in Arts and Science: 205) Linköpings Universitet.

Lindgren, A-L & Halldén, G (2001): Individuella rättigheter: autonomi och beroende. Olika synsätt på barn i relation till FN:s barnkonvention. Utbildning & Demokrati, volym 10, nr 2.

SOU 1997:157 Att erövra omvärlden

Zetterqvist Nelson, K (2000): På tal om dyslexi. En studie av hur barn, föräldrar och lärare berättar om och ger betydelse åt diagnoser som dyslexi och specifika läs — och skrivsvårigheter, (Linköping Studies in Arts and Science: 141) Linköpings universitet.

Alla artiklar i temat Barndomar (8)

ur Lärarförbundets Magasin