Ingår i temat
Dokumentation
Läs senare

Temakonstnär: Michael Johansson

I Michael Johanssons verk befrias vardagsföremålen
från sin funktion och blir byggstenar i ett mer öppet spel av betydelser, stämningar och affekter.

20 Feb 2013

Bild: Gustaf Wästerberg
 
Michael Johanssons arbeten är kondenserade enheter av liv och konsthistoria. Till formen för de tankarna till minimalismens strama objekt på 1960- och 70-talen. Men där den tidiga minimalismens föregångare medvetet valde fabrikstillverkade och anonyma material bygger Johansson sina skulpturer och installationer av bruksföremål han hittat på loppmarknader och second handbutiker, föremål laddade med en historia.Hans verk påminner alltså om den sorts förvandlingsnummer som varit en bärande del i konsten sedan Marcel Duchamp flyttade in en urinoar på ett museum och gav den titeln Fontän vid 1900-talets början. Också hos Michael Johansson bef

rias vardagsföremålen från sin funktion och blir byggstenar i ett mer öppet spel av betydelser, stämningar och affekter.

– Det är viktigt att föremålen bär på erfarenheter av liv. Jag samlar saker från många olika platser och situationer. Det kan vara dödsbon, där någon ofrivilligt lämnat ifrån sig objekten, eller loppisfynd som folk inte behöver eller blivit trötta på. Men alla objekten har haft ett liv innan, de bär på ett kollektivt minne.

Det är som vardagspussel av saker vi har omkring oss. Särskilt den strikta begränsande formen skapar en spänning i verken: från att ha cirkulerat i ett varuflöde eller burits av en människa är föremålen här underordnade ett annat regelverk, andra spelregler. Sättet att systematisera mängder av föremål påminner också om den notoriske samlarens försök att behålla ordningen i sin värld. Som i Vi hade i alla fall tur med vädret från 2006, där alla dö

rrar och fönster i en husvagn täpptes till av föremål, och där oklarheten om huruvida den var fylld av föremål, eller om någon hade stängt in sig skapade en komisk och klaustrofobisk känsla.

I många av sina verk lånar Michael Johansson också objekt från platsen han ställer ut på. På konsthallar har han flera gånger tömt olika lagerrum på pinaler och ställt samman dem till skulpturer som bara existerar under utställningsperioden. Efteråt ställs de tillbaka på sin ursprungliga plats, och verket upplöses. Konstverket blir på ett tydligt sätt del av en specifik situation. Utan platsen och beställaren finns inte heller verket.

Det vore lätt att säga att verken illustrerar en av de senaste decenniernas stora konstdiskussioner, som handlat om hur ett verks betydelse alltid är beroende av den kontext där det visas. Men hos Michael Johansson sker en absurd kortslutning eller omarbetning av denna insikt: i hans fall medverkar konstverket ibland på ett paradoxalt sätt till att delar av verksamheten sätts ur spel under utställningen. Tipi som visades på konsthallen i Trollhättan var till exempel konstruerad av en hög stege han hittade på plats, vilket gjorde att delar av utställningsarbetet – som att montera takbelysningen inför utställning – omöjliggjordes eller åtminstone krävde andra lösningar. Små ingrepp som radikalt förändrar en situation, blockerar eller öppnar upp.

– Jag tycker om konst som får mig att komma ur en vardagslunk, som bryter invanda mönster. Verken ändrar folks rutiner lite grann, de förflyttar saker som stått på samma ställe år efter år. Men det är också en process för mig själv: jag vänder och vrider på alla föremål för att få dem att passa ihop. Det är långt ifrån enkelt och självklart.

Gränsen mellan funktion och icke-funktion är också närvarande i de skulpturer som tar formen av klassiska byggsatser, fast i ”naturlig” storlek. I stället för att ”bygga upp” ett modellflygplan i miniatyr så plockar han isär ett fungerande föremål och gör om det till ett modellbyggsatskit.

– Föremålen får resa i fel riktning i produktionskedjan, deras olika beståndsdelar exponeras och fixeras som en bild av sig själva.

Man kan jämföra med en samtida kollega som Clay Ketter, som till exempel gör skulpturer och installationer av fabrikstillverkade köksinredningar, eller utsnitt från en befintlig vägg flyttad till galleriet eller museet. Båda konstnärernas verk bygger på en skulptural stränghet som håller samman verken på ett plan. Inom dessa ramar kan de röra sig mellan det absurda och det politiska, mellan en plötslig aha-upplevelse över hur ett objekt kan framträda eller en stilla reflektion över normer och begär.

 

Michael Johansson är född 1975 och bor och arbetar i Malmö och Berlin. Han är utbildad på konsthögskolan i Trondheim och i Malmö, och har ställt ut på en rad konsthallar och gallerier i Sverige och utomlands de senaste tio åren.

I hans arbeten finns ett återkommande intresse för objektet som form och funktion, och för de värden som produceras i de olika situationer där objekten ingår.

Alla artiklar i temat Dokumentation (7)

ur Lärarförbundets Magasin