Läs senare

Temakonstnär: Johan Löfgren

Han är en samtidsskildrare vars kreativa lust väcktes när han fick en Commodore 64. Johan Löfgren hämtar inspiration från spelvärlden.

19 Sep 2012
Temakonstnär: Johan Löfgren
Color-Collecting Birds. 25 x 70 cm, Mixed Software 2010 © Johan Löfgren/bus 2012

Johan Löfgren hämtar ofta sina motiv och sin estetik från de tidigaste datorspelens era. Det är måleri, men ett måleri som görs med dator i stället för pensel och färg. På så sätt kan man på ett klassiskt konsthistoriskt vis kalla honom en samtidsskildrare, både i termer av vad han avbildar och med vilka verktyg. Det kan vara pixelmålningar, som en hyllning till den tidiga lågupplösta datorgrafiken, eller porträtt av konstnärens personliga hjältar, både konstnärer och programutvecklare. I senare verk har han fortsatt arbeta med färgens betydelse, med vad färger kan signalera, och hur vi talar om dem. Färgerna i hans karta hämtar följdriktigt sina influenser både från dagens och från äldre tiders kultur, med namn som Pac-Man-gul, Eyvind Johnsons tistelrosa eller Miyamoto/van Gogh Skyblue. Den sista färgen är tydlig i sin sammanlänkning av olika tider; den återfinns både som himmel i Shigeru Miyamotos legendariska Super Mario och som en av de återkommande färgerna i van Goghs verk.

Vi träffas för ett samtal i konstnärens ateljé i södra Stockholm. Själv funderar jag en del kring gränsen mellan måleri och icke-måleri, men också kring termen ”spelkonst”, som ofta används som en sammanfattande beteckning av konstnärer som på olika sätt arbetar med datorspelsvärlden.

Vad är spelkonst?

– Det finns många olika scener inom spelkonsten: ”dekonstruktion” kan handla om att man ändrar i koden, andra använder figurer direkt från spelen. Jag samplar egentligen inte så mycket från spelvärlden utan i mina verk handlar det mer om en estetik med influenser därifrån. Jag har framför allt arbetat med ett gammalt program som kom till Amigan på 1980-talet, Dan Silvas DeLux Paint. Med det kunde man börja rita i datorn. Jag målar fortfarande i det programmet.

Är det en viktig del för verken som sådana, att det är datorbaserat måleri?

– Nej, egentligen inte. Men att måla den typen av objekt som jag gör med fysiska färger skulle vara lite som att gå över ån efter vatten. De konstnärer som levde i äldre tider, medeltiden eller renässansen, hade säkert hållit på med datorer om de hade levt i dag.

Han berättar att han kände en väldigt stark kreativ lust när han fick sin första dator, en Commodore 64. För honom har det aldrig varit märkligt att skapa i datorn och när han växte upp var avståndet till oljemåleri längre än till spel.

– På den tiden var det ju så lite minne i datorerna och färgskalan var helt monokrom. Först kom en färg, sedan två och så vidare. Man fick materialisera sina idéer inom de ramarna och i takt med att datorerna fick mer minne kunde man göra mer och mer. Det var som att varje steg blev något slags -ism: 64-bitarsgrafik, 128-bitarsgrafik, och så vidare.

Du blandar ofta referenser från datorspelsvärlden och konsthistorien, man kan uppleva det som väldigt olika fenomen som vistas i samma bildrum.

– Jag vill ha mycket referenser till bilderna, som ett slags självporträtt av mig. Senaste året har jag gjort porträtt av personer som inspirerar mig, avantgardister som har smält ihop ett plus ett så det blivit tre. Människor som har stått med ett ben i ena lägret och ett ben i det andra.

Han har också intresserat sig för de estetiska uttrycken och nämner det första arkadspelet, Pong från 1972, som exempel, där två vita rektanglar och en liten fyrkant föreställde en tennismatch.

– Jag intresserade mig mycket för formspråket. Den estetiken hade ju redan existerat länge när det spelet kom, som hos Bauhaus eller i konkretismen. Kanske låg konsten till grund för att man skulle kunna göra de här första spelen? Baertling har gjort labyrintmålningar som ser precis ut som Pac-Man.

Datorspel är en stor del av vår tids kultur. Är det inte märkligt att det samtidigt framstår som ett så perifert fält inom samtidskonsten?

– Ja, det är konstigt att så många försvinner in i en eskapistisk värld, in i alternativa verkligheter, och att så få tar med sig de erfarenheterna ut, använder dem i sin konst. Vi tar del av ett enormt optiskt muller varje dag, det är märkligt att tro att hjärnan inte vill bearbeta processer från det.

Johan Löfgren
är född 1972 i Stockholm, gick ut Kungliga Konsthögskolan 2003. Han är målare men använder digitala verktyg i stället för färg och pensel. Hans motivvärld hämtas ofta från konsthistorien eller de tidiga datorspelens uttryck.

Alla artiklar i temat I digitaliseringens spår (9)

ur Lärarförbundets Magasin