Ingår i temat
Framtiden
Läs senare

Temakonstnär: Jan Stenmark

12 Nov 2010
Temakonstnär: Jan Stenmark
Bild: Jan Stenmark, ur "Pennan i näsan", Kartago förlag, 2010

Bakom ett elektroniklager ligger serietecknarens ”lager”. Framför fönstret ett skrivbord i teak med stålben. På skrivbordet ett påbörjat utklipp ur en tidning. Bredvid en sax. I övrigt inga spår av kreativ verksamhet. Jan Stenmark erbjuder mig lokalens enda fåtölj inträngd bakom en lagerhylla. Åt sig själv ställer han fram en pallstege. (Håller han på att bygga in även mig i ett av sina montage?!)

Egentligen känns det fel att kalla honom serietecknare eftersom det inte är några teckningar han gör utan collage som han saxar ur veckotidningar från 50- och 60-talet. Spåren efter hans hand är utplånade utom när han sätter tjocka sorgkanter runt figurer och inredning. Ibland använder han egna foton tagna med polaroidkamera eller bearbetar andras med sandpapper för att få fram ”en suggestiv stämning av oskärpa”. Det råder ofta en försynt tystnad i hans enrutingar som skiljer sig från serievärldens annars högljudda starka färger.

Tidningarna fanns i hemmet under uppväxten. När han återsåg dem på 80-talet kliade det i fingrarna att få börja manipulera folkhemmets lyckliga familjebilder och oskuldsfulla estetik. ”För även om de var förljugna fanns det en djupare sanning i dem som har med vårt undermedvetna att göra.” Men han förnekar att det skulle handla om det folkhemska som i Gunnar Ekelöfs dikt. Mer om ett slags nostalgi, där han fascineras av hur det förflutna hela tiden dyker upp i nutiden. Många bilder är självbiografiska. Som den födelsedagsleende pojken som firas på sängkanten av föräldrarna med texten: ”Men inom mig var jag vettskrämd. Skulle jag bara leva i hundra år?! ”

– Jag var medveten om döden redan som ”Fröbelbarn”. Kanske var det mötet med min farmors mor, som var så gammal att hon bara kunde ligga i sängen, som väckte min dödsångest. Stackars henne som snart ska dö. Att döden fanns även när man var som lyckligast, som på sin födelsedag.

Bilderna är ofta avgrundslika och svartast när det handlar om barnets utsatthet i en absurt självupptagen vuxenvärld. Som i den sentimentala serien med den lilla pyjamasklädda pojken med sin nalle som vaknar av ett åskväder: ”Pappa! Pappa!” Pappan sitter och super vid köksbordet. ”Skit i mej… Lev ditt eget liv.” Skrattet fastnar i halsgropen samtidigt som man inte kan låta bli att fnissa åt Jan Stenmarks sätt att skruva upp dialogen. Eller den aktuellt sköna revoltkänslan i ”Jag vet att jag inte ska dra alla över en kam, men ända sedan far gav mig stryk för att jag svurit vid frukostbordet hatar jag svenskar.”

Jan Stenmark fängslades tidigt av surrealisterna och deras automatiska skrift som är utgångspunkten i hans ordbyggande. Med blyertspenna i hand låter han orden flöda fritt och plötsligt finns meningen där som han sen hittar bildfragment till. Ibland är det tvärtom. Bläddrar i tidningar efter en bild till en text och så kommer det en bild som i stället formulerar en ny text i hans huvud. I sitt senaste album Pennan i näsan avslöjar han sitt arbetssätt: ”Ett knep är att tänka tvärtom: En ost som gnager på en råtta.”

Jan Stenmark intresserar sig för outsiders som Dick Bengtsson eller Bruno Knutman, oförutsägbara tekniskt skickliga konstnärer som i sina målningar överträder varje överenskommet kvalitetsbegrepp. Konstverk som han aldrig blir klar med just för att de inte går att läsa av, precis som många av hans egna bilder. Jag kan också se tydliga spår och hälsningar till förebilderna i hans album, kanske allra tydligast i en skogsbrand med en femtiotalsklädd pojke som åskådare, avdelad i tre fält. Men som alltid i hans konst punkteras bilden av den ironiska texten handskriven med feta svarta bokstäver.

– Vad är det för fel på ironi? Det finns mycket som inte är ironi som man önskar vore det.

Repliken är inte autentisk men hämtad ur hans senaste album Pennan i näsan och stämmer bra in på hans sätt att handskas med livets olägenheter.

JAN STENMARK
föddes den 11 februari 1949 i Norrköping. 1975—79 studerade han vid bildlärarlinjen på Konstfack. Han är känd från Aftonbladets kultursidor och har kommit ut med en bok och tolv album, bland andra Örat mot väggen (2004), U-sväng inslagen i folie (2005), Storpack (2007), Du och jag (2008) och Pennan i näsan (2010).
 

Alla artiklar i temat Framtiden (12)

ur Lärarförbundets Magasin