Läs senare

Temakonstnär: Angelica Kristenson Aurelius

Fokus hos Angelica Kristenson Aurelius ligger på de avbildades ansikten och präglas av en känsla av återhållsamhet.

16 Sep 2011

Bild: Angelica Kristenson Aurelius/BUS 2011
Porträttet har genom tiderna fyllt de mest skilda funktioner. Från officiella målningar som ska förhärliga makthavare till ömsinta skildringar av vänner och familj, som kan fånga en stämning eller en aspekt av en personlighet.

Porträttet är grunden i Angelica Kristenson Aurelius konstnärskap. Med en liknande rörelse som hos den amerikanska 1900-talsmålaren Alice Neel målar hon av modeller som blickar mot betraktaren. Placerade i skissartade miljöer ligger fokuset hos Angelica Kristenson Aurelius ofta på de avbildades ansikten, och präglas av en känsla av återhållsamhet. Kläderna kan var snabbt tecknade, men ansiktet är alltid nogsamt frammejslat. Målningarna görs framför levande modell, och bygger på den koncentration som uppstår i den stunden.

Angelica Kristenson Aurelius bor på Öland på sommaren, jag är i Stockholm, så vi för samtal på telefon och mail om hennes konst. Jag är nyfiken på vad det är som får henne att hålla fast så starkt vid porträttet.

– Det är ansiktets plasticitet som intresserar mig. Jag brukar måla cirka två och en halv timme, tre dagar i följd framför modellen. Då hinner jag göra ansiktet, som jag alltid gör först och som måste vara klart innan jag fortsätter  med teckningen. När jag målar framför en medmänniska måste jag skärpa mina sinnen, eftersom jag dels har sällskap i mitt skapande och dels inte har all tid i världen. Det sista är en kostnadsfråga, mina modeller är ofta proffs och tar betalt.

Ser man på Alice Neels målningar finns det ofta en uttalad ideologisk del i urvalet av personer, som i 1930-talets porträtt av vänsterorienterade författare och fackföreningsaktivister. Foto: Kristian AureliusAngelica Kristenson Aurelius väljer inte på det sättet, utan beskriver det snarare som att motiven kommer till henne. Det kan vara ett tillfälligt möte med en person på en buss, det kan vara de egna barnen.

– Oftast ser jag konstverket som ett alter ego, en av alla mig som finns i mig. Det blir nästan som en ny förälskelse, som en ny vän att samtala med. Alberoni skriver om kärlekens förmåga att få människan att växa som person. Det är som en projektion, jag blir nästan förälskad i mina egna målningar.

Det finns en kraft i modellernas sammanbitna och icke-expressiva gester. De avtecknas, men vägrar tala om vad de gör där. Vi kommer att tala om hur konsten förändrats de senaste decennierna, hur hon mött motstånd från olika fronter. På 1970-talet avfärdade manliga professorer på konsthögskolan ofta Angelica Kristenson Aurelius arbeten som alltför upptagna med känslor. Sedan kom ett postmodernt paradigmskifte att i hög grad omdefiniera grunden för det konstnärliga skapandet, med en förflyttning från fokuset på konstverket som hantverk till en mer idébaserad och teoretiskt grundad verksamhet

– Jag arbetade under stort tvivel under 1970- och 80-talen. Det är en traditionell konstart jag sysslar med, som inte ingår i debatten längre. Kalla och varma färger, djup och yta, överskärningsteknik – det var sådana frågor vi arbetade med. Visst arbetar konstnärer fortfarande med dem, men nu räknas det som något man har som en grund, något man vecklar ut sig ifrån, mot en annan riktning. Men jag sysslar med en fördjupning i just dessa frågor.

– Jag har också mött motstånd från helt annat håll. Nyligen sade en intendent på en konstinstitution i klarspråk att de inte var intresserade av kvinnliga konstnärer som arbetar med manliga tekniker, med gamla patriarkala uttryckssätt.

Man brukar säga att allt är möjligt efter postmodernismen, att konstnären kan använda vilka uttryck den vill – att det ena uttrycket inte är mer värdefullt än det andra. Därför är det intressant hur vissa uttryck ändå blivit kvar i giftskåpet, sammankopplade med en gammal maktordning.

Många av de avbildade i Angelica Kristenson Aurelius porträttserier är kvinnor. Det sätter också frågor om vem som avbildas och varför i rörelse. Både i konsthistorien och i nutida bildvärldar har kvinnan schablonmässigt rollen som objekt för betraktande. Också här skapas en intressant skärningspunkt hos Angelica Kristenson Aurelius – mellan roller, samhälleliga mönster och identifikationspunkter.

– Man sitter framför en människa som sitter modell, och som tittar tillbaka. Jag har alltid haft ett själväckel inför den här nakna stunden. Vem är jag, en voyeur? Jag vill ju också vara en vacker kvinna som står och blir betittad. Jag är samtidigt vetenskapsmannen som objektivt betraktar och den som vill måla en vacker kvinna.

– Jag skulle kalla mig själv en berättare. En undermedveten berättare. Figurerna på duken har ofta ett slags deformering, de ser inte riktigt friska ut. Jag har alltid kämpat mot denna deformering, men nu kan jag i stället använda den. Det är som reklamen: en blandning av medvetna och undermedvetna bilder.

Alla artiklar i temat Bedömd – Från fruktstund till studentflak (9)

ur Lärarförbundets Magasin