Läs senare

Ta makten över läromedlen

DebattDet nns en övertro på digitala verktyg. Vad som behövs är ett samspel mellan både digitala och analoga modeller, fria att använda för läraren, skriver Ola Viktorsson.

Illustration: Ulf Frödin

Jag minns när kopiatorn kom till vår skola. Det blev en mer ansvarsfull lärarroll och en mer respektlös inställning till förlagsproducerade läromedel. Helt plötsligt fick vi lärare mandat att göra fler professionella urval. Läroböckerna låg något mer maktlösa i våra händer.

I dag händer samma sak men i digital form. Jag sitter på en studiedag och föreläsaren talar om en digital lärplattform. Jag hör att hon beskriver den som en i rummet, nästan i stunden, skapad lärobok där läraren får mandat att via nätet göra än mer medvetna val. Även de digitala läromedlen blir därmed maktlösa.

Föreläsaren berättar om en framtid där plattformarna kan användas till en rad olika ändamål. Hon beskriver ett läromedel i ständig förändring: klassens övningar skannas in och presenteras filmiskt, ett individuellt anpassat länkskafferi går till färska texter, en plattform där varje lärare har sin egen Youtubekanal, där eleverna kommenterar och räcker upp handen digitalt och mycket mer.

Hon betonar att gratisversionerna av de digitala verktygen räcker gott och väl. På hennes skola köper man inte längre in läromedel – då menar hon främst digitala läromedel. Läraren kan också styra flödet av sökträffar och välja ut individuella länkar där eleverna väljer/jämför eller tillverkar egna läranderum.

Det är i det här perspektivet jag läser Rolf Ekelunds inlägg om vikten av statligt stöd till nästa generations läromedel i Pedagogiska magasinet 4/2016. Rolf Ekelund menar att det i dag från förlagen finns ”ett relativt stort utbud av professionellt producerade digitala läromedel” för den svenska skolan.

Sanningen är den att det är ytterst få läromedel som i dag kan bära den stämpeln. Då definierar jag ett professionellt läromedel som något som står på vetenskaplig grund, producerat av akademiskt utbildade facklitterära författare. Jag använder också en vidgad förståelse av begreppet pedagogisk text som även inbegriper bilder, Youtubeklipp, datorspel, elevtexter och reklam.

I Sverige finns det kanske ett 20-tal med en sådan examen i dag. Ett fåtal av dessa är aktiva i läromedelsbranschen och de täcker självklart inte marknadens behov. I stället anlitar förlagen vanliga pedagoger och datorkompetenta individer ofta utan lärarbakgrund. Min erfarenhet är att det lätt blir självuppfyllande traditionstyngd utgivning när lärare skriver för lärare.

Detta diskuteras märkligt nog inte bland skolpolitiker och föräldrar. Skolan och undervisningen ska vila på vetenskapliga grunder, men det kravet gäller tydligen inte läromedel.

Rolf Ekelund hävdar också att när lärarna använder ”heltäckande digitala läromedel medför det också per automatik att lärarnas IT-kompetens höjs”. Jag undrar vilka kompetenser han menar.

Ekelund vill också ha enhetliga digitala läromedelspaket för hela stadier. Med sådana riskerar man lärarnas professionella urval, anser jag. Dagens lärare behöver framför allt kompetenser att värdera pedagogiska texter, avgöra texternas lärande potential och möjligheter att didaktiskt använda texterna. Denna kompetens särskiljer läraren från andra yrkesgrupper. Ekelunds förslag tangerar centralt utformade kanonliknande påbud. Det skulle innebära en maktförskjutning från läraren till förlagen.

Det finns i skolans värld i dag en evolutionistisk övertro på digitala läromedel som en självklart lärande, självgående evighetsmaskin som per automatik landar i lärandematriser, självskattningar, lokalt formade appstores och sökbara pedagogiska planeringar.

Jag ser två möjliga scenarier framför mig. Det ena är en fri arbetsform där välutbildade lärare har mandat över det pedagogiska materialet. Det andra är en låst arbetsform där läraren dammsuger systemens erbjudanden och professionellt binds upp av plattformarnas fasta strukturer.

Jag tror på lokalproducerade, transparent digitala läromedel där en välförankrad, välutbildad lärare blir den didaktiske reseledaren. Webbstjärnans ambitioner, Twitter, wikipedialiknande texter och flera utmärka digitala gratisverktyg utmanar oss hela tiden positivt och vill bli våra digitala medarbetare.

Att polarisera analogt och digitalt lärande leder till en hämmad debatt.

I stället bör vi fokusera på den bortglömda refug som finns däremellan. Det är en plats där läraren själv kan manövrera och göra strategiska val mellan analoga och digitala arenor.

Det mest kostnadseffektiva läromedlet är fortfarande elever som tar med sig ett fågelägg, en slemmig snigel eller en upphittad petflaska in i klassrummets refug mellan de digitala och analoga rummen. Den urvalsskicklige läraren tar då fram sin redskapsväska med både analoga och digitala modeller och hittar snabbt fram till ett samlärande med sin elevgrupp. För att komma dit krävs en kraftfull fortbildning – gärna med öronmärkta statliga pengar.

ur Lärarförbundets Magasin