Läs senare

Ständigt denne Hattie

John Hatties modell tar inte hänsyn till några faktorer utanför klassrummet. Därför passar den lika bra i Sverige som i Kina och lika bra för moderater som för vänsterpartister, skriver Sten Svensson.

29 Apr 2013

Bild: Helena Davidsson Neppelberg

Det sveper en megatrend över världens skolor och trendsättaren heter John Hattie, professor vid Melbourne University i Australien. Hattie-trenden började för ett par år sedan när han presenterade den stora metastudien Visible Learning som är baserad på mer än 50 000 studier i fler än 800 metaanalyser som har mätt effekten av olika insatser i skolan. Många är de skolpolitiker, skoltjänstemän och skolledare som studerat Hatties listor för att se vad de ska satsa på och kanske också för att se vad de inte ska göra.Nu har John Hatties uppföljning Synligt lärande för lärare kommit på svenska. Med effektstudierna som grund har han gått vidare och beskriver hur det ska gå till för att eleverna ska lära sig. Han redogör för hur lärare och skolledare ska arbeta för att få bästa resultat. Detta är således Handboken med stort H för alla lärare och skolledare.

Hattie har blivit känd genom att skriva om vad andra forskare har kommit fram till och hans forskningssammanställningar har gett honom en särskild status genom sitt översiktsperspektiv. Han har fått fungera som en slags överdomare som delar ut olika betyg till olika metoder och modeller för inlärning.

Men med Synligt lärande för lärare blir han själv ansvarig för en inlärningsmodell och därmed får han en helt annan roll. Han kan själv komma att bli granskad och betygssatt.

John Hatties forskning ligger inom fältet Educational Psychology (pedagogisk psykologi) och det innebär att han koncentrerar sig på de kognitiva och psykologiska processer som sker mellan lärare och elever i klassrummet. Allt som sker i skolan och samhället runtomkring och som kan påverka arbetet i klassrummet, förbigås med tystnad. Inte ett ord om skolpolitik, skolsegregation, sociala problem, föräldrarnas utbildningsbakgrund, betyg etcetera. Jag förstår hans fokus på mötet mellan lärare och elev, men trots det blir effekten märklig. Arbetet med eleverna tycks ske i ett vakuum, helt oberoende av hur verkligheten ser ut utanför klassrummet.

Även om Hattie inte har någon egen forskning om de samhälleliga frågor som påverkar skolan och undervisningen borde en bok av denna kaliber ta upp ett antal större och mer principiella frågor och satt in det som sker i klassrummet i ett sammanhang. Han är ju erkänt skicklig på att sammanställa annan skolforskning så varför inte ta med vad andra forskare sagt i dessa frågor?

Å andra sidan får han en bredare uppslutning kring sin forskning om han inte tar upp de kontroversiella skolpolitiska frågorna. Med sin avgränsning till klassrummet passar Hatties modell lika bra i Sverige som Kina, och lika bra för moderater som för vänsterpartister. Hans skenbart opolitiska modell passar alla.

Men avgränsningen innebär paradoxalt nog också att även eleverna blir märkligt frånvarande. Trots att eleverna är huvudpersoner finns ingen djupare analys av den bredd och de problem som eleverna i varje klass uppvisar. Den typiske elev som Hattie beskriver är den välmotiverade eleven som arbetar hårt för att nå målen för lektionen. Ibland gör hon fel eller missuppfattar något men kommer då raskt på banan igen efter en återkoppling från läraren. Men vad gör läraren med elever som skolkar, som kommer för sent, som inte har med sig böckerna, som inte är intresserade av lektionen eller som bråkar? Tänk om det är flera elever i klassen som fungerar på det viset, vad gör läraren då? Om det nämner han inte ett ord.

Man kan tolka det välvilligt – när eleverna känner att de lär sig och att de lyckas i skolan, minskar betydelsen av allt annat som stör livet och undervisningen. Själva lärandet skapar arbetsro och positiva cirklar. Den effekten är, enligt min erfarenhet, stark men Hattie går helt förbi hur man kommer igång med detta positiva lärande. Denna brist på analys och diskussion om de frågor som stör inlärningen begränsar rejält värdet av hans framställning.

Ytterligare en effekt av hans avgränsning till det som sker i klassrummet är att läraren ensam blir ansvarig för elevernas kunskapsutveckling. Om resultaten faller, som de gör i Sverige just nu, är det lärarna som får skulden. De har för låga förväntningar på eleverna eller arbetar på ett felaktigt sätt. Om lärarna bara arbetade på ett annat sätt skulle resultaten bli mycket bättre. Vi känner igen tongångarna från Skolinspektionens rapporter när de kritiserar skolan och lärarna för att inte alla elever når målen.

Men politiska beslut påverkar i hög grad skolan och eleverna. Ökar segregationen i samhället genom en ökad boendesegregation, eller genom att eleverna segregeras till olika skolor efter föräldrarnas utbildningsbakgrund, påverkar det skolans och elevernas resultat negativt. Satsar politikerna massivt på nationella prov, dokumentation och olika administrativa arbetsuppgifter, försvåras arbetet för lärarna och tid och kraft försvinner från elevernas lärande, vilket i sin tur försämrar resultaten. Självklart har lärarna ett mycket stort ansvar för elevernas kunskapsinhämtning men om skolpolitiken i övrigt motverkar lärandet kan inte lärarna lastas för det. Tänk om huvudorsakerna till de sjunkande elevresultaten i Sverige ligger i de skolpolitiska beslut som tagits i Sverige sedan 1990-talet och att lärarnas arbete i klassrummen spelar en underordnad roll? Hattie snävar in och begränsar diskussionen om ansvaret till att gälla bara en del av hela det spektrum som påverkar elevernas lärande.

I Synligt lärande för lärare beskriver Hattie hur man med ett vetenskapligt angreppssätt kan studera vad som händer i ett klassrum när läraren undervisar. Vad är det som fungerar och vad fungerar inte? Hur kan man ändra på undervisningen så att eleverna lär sig mer? Hattie går systematiskt igenom varje del av lektionen och diskuterar utförligt varje moment och föreslår olika strategier.

Den är späckad med olika utsagor och påståenden om elevernas lärande. Han bekräftar en hel del av mina lärarerfarenheter men han ifrågasätter också mycket. En hel del av Hatties grundteser är självklarheter. Läraren ska ha höga förväntningar på eleverna och han understryker vikten av goda relationer mellan lärare och elever. Det måste finnas tillit, förtroende och en personlig anknytning mellan lärare och elever för att resultatet ska bli bra. Han trycker på betydelsen av gemensam planering och samarbete mellan lärarna. Lärarna måste hjälpas åt för att nå resultat. Lärarna ska lägga mycket tid på att studera varandras lektioner och diskutera planering, lärandemål, kriterier för måluppfyllelse med mera. Det är även viktigt med tydliga mål. Eleverna ska förstå syftet med varje lektion och vad de ska kunna vid lektionens slut. Under arbetet med att nå målen har lärarens återkoppling till eleverna stor betydelse.

Allt detta är mycket bra, och självklart blir elevernas resultat bättre om lärarna planerar sina lektioner ordentligt, har tydliga mål och samarbetar med andra lärare för att förbättra sin undervisning. Men något nytt och revolutionerande är det inte. Hans framställning är också bitvis ganska abstrakt. Det finns en hel del som är lätt att säga, men betydligt svårare att göra.

Det är samtidigt tankegångar som ligger i den pedagogiska diskussionens trygga mittfåra i dag. Andra trender som ”formativ bedömning” och ”Lesson Study” till exempel, passar väl in i Hatties tankar. Men han stryker inte alla medhårs – gårdagens trender, som till exempel nivågruppering och modellen med lärstilar, ligger inte bra till.

Den lärare som Hattie skildrar är en slags ideallärare som alltid är väl förberedd, inspirerande och passionerad. Läraren vet vad hon ska göra för att varje elev ska nå målen för lektionen. Läraren ska veta hur varje elev tänker och var eleven är i sin kunskapsutveckling. Hur många kommer att klara det?

Hatties modell är ingen Quick Fix utan är synnerligen arbets- och tidskrävande. Arbetsmetoden kräver ordentligt med tid till planering av lektioner och samarbete lärare emellan om den ska ge de resultat som boken förespeglar. Tid som inte finns i dag när lärarnas arbetstid fylls av administration, dokumentation och nationella prov. Vill man följa hans modell blir därför frågan om lärarnas arbetstid en nyckelfråga. Att jobba enligt Hattie och samtidigt göra allt det som krävs i dagens svenska skola är i det närmaste omöjligt.

I stort sett alla de politiska partierna och alla makthavare inom skolan hänvisar i dag till John Hattie. Ur hans lista med effekter av olika skolinsatser plockar man det som passar och hoppar över det som inte är så smakligt. Men med Synligt lärande för lärare lär det blir svårare att plocka ut enskilda delar. Hattie har en strategi som man måste följa i dess helhet eller låta bli.

Den stora stötestenen för makthavare är att modellen kräver tid. Hur lärarnas arbetstid ska disponeras är en nyckelfråga för skolans resultat och, som jag redan påpekat, har lärarna i dag inte den tid som krävs. Ska lärarna ges mer tid till elevernas lärande eller ska de fortsätta som i dag? Det är en politisk fråga som lärarna själva inte kan lösa i klassrummet.

 

Sten Svensson är lärare, skolpolitisk debattör och före detta chefredaktör för Lärarnas tidning. Han har tidigare även utrett skolans likvärdighet i rapporten Perspektiv på skolan.

ur Lärarförbundets Magasin