Läs senare

Språkstimulans – vad är det?

Det är olyckligt och ofruktbart att ställa språkets olika delar och funktioner mot varandra när de i själva verket kompletterar varandra, skriver Barbro Bruce och Eva Sventelius i ett svar på Jan Nilssons debattartikel om läsning i förskolan i Pedagogiska magasinet (nr 1/10).

23 Sep 2010

Jan Nilsson skriver i sitt inlägg att genomtänkt litteraturläsning och kontinuerliga boksamtal får allt mindre utrymme i den svenska förskolan. Däremot har språkstimulering à la Bornholmsmodellen, det vill säga att leka och laborera med språkets form “tömt på allt annat innehåll än ljud och språk”, blivit allt vanligare.

Vi – kollegor till Jan Nilsson – delar hans åsikt om hur viktigt det medvetna kunskapsutvecklande arbetet med skönlitteratur är, att läsa böcker för och med barn och att samtala med dem om hur de uppfattar böckernas innehåll och budskap. Vi tycker dock att det är olyckligt och ofruktbart att ställa språkets olika delar och funktioner mot varandra när de i själva verket kompletterar varandra och utgör varandrasBild: Uf Frödin förutsättning. Att barn under förskoleåren visar en framväxande förtjusning över att hantera språkets byggstenar vet vi. Barnkammarrim och ramsor har skapats under generationer och blivit en del av de språkliga mötena i förskolans verksamhet. ”Bollandet” med språkets olika former, till exempel ljud och stavelser, har också visat sig kunna leda till en ökad språklig medvetenhet, vilket Bornholmsmodellen utgör ett exempel på.

Språklig medvetenhet, så kallad metaspråklig förmåga, har visat sig underlätta mötet med skriftspråket – inte minst för barn som haft en sen eller mödosam språkutveckling. Lekfullt ”ihoppusslande” av språkets delar (ljud och stavelser) till helheter (ord och satser) och ”ituplockande” av dess helheter i delar kan vara ett sätt att lära sig bemästra och knäcka den språkliga koden. Sådan lek kan dock aldrig ersätta samtal och berättande om upplevelser av sådant som de själva har varit med om eller medvetet litteraturarbete – i stället kompletterar olika sätt att stimulera barns språkutveckling varandra. Det gäller alla barn – inte minst barn med skört och sårbart språk, som ännu inte hunnit uppleva trygghet och säkerhet i den språkliga formen och kanske gått miste om de spännande utmaningar som böckernas förtrollade värld kan bjuda på. Vår uppfattning är alltså att vi bör utbilda förskollärare som både kan se och utnyttja ”litteraturarbetets möjligheter”, som Karin Jönsson beskrivit i sin avhandling, och har så goda språkkunskaper att de kan vara kvalificerade ”språklekkamrater”, gärna med en krydda av fantasi som i Clas Rosvalls (i boken ABC vad är D) underfundiga anda: ”Först kom ett K klivande och klafsande. ’Glufs’, sa krokodilen och svalde K:et. Sen kom ett otroligt oroligt O rullande. ”Glufs”, sa krokodilen och svalde även O:et. Nu var han mätt för en månad framåt, för i hans mage låg ju faktiskt en …. ko!"

ur Lärarförbundets Magasin