Ingår i temat
Tema hierarki
Läs senare

Splittrad kår skapar hackordning

Lärarnas anseende har alltid hängt ihop med elevernas skonummer. Men att somliga kliver upp ett pinnhål inom samma lärarkategori är nytt och gynnar knappast yrkets status, skriver Sven Hartman.

03 Mar 2017
Bun holder. Glaserat stengods 2016.
©Joakim Ojanen

På 1700-talet var livet i den svenska skolan hårt. Eleverna var illa sedda, lärarna likaså. Man tvingades därför införa ett system där de som trots allt åtog sig att undervisa fick räkna dubbla tjänsteår. Då kunde de så småningom komma i fråga för ett anständigt jobb.

Men på 1800-talet hände mycket på utbildningsområdet som också påverkade lärarnas status. Läroverkens kvalitet höjdes, eleverna betraktades inte längre som slödder utan sågs som landets framtidshopp, samtidigt som läroverkslärarnas anseende förbättrades. De betraktades som ungdomens ledsagare och samhällets stöttepelare. Inrättandet av studentexamen och läroverkens examensrätt blev ett tecken på att gymnasieskolan blivit en bildningens högborg.

De hade fått sin utbildning på folkskollärarseminarium, vilket betraktades som ett socialt stigma som följde dem livet ut.

Vid den här tiden profilerade sig nya professionella grupper inom nya kunskapsfält och samhällsinstitutioner. En rad nya yrkesgrupper uppstod, som till exempel sjuksköterskor, ingenjörer, postexpeditörer, telegrafister, folkskollärare och småskollärare. De som arbetade inom ett nytt kunskapsområde samarbetade för att utveckla yrket och hävda sina intressen gentemot konkurrenter och överordnade. Man organiserade sig fackligt, uteslöt outbildade och avgränsade sig från grupper inom näraliggande fält. På utbildningsområdet utvecklades på detta sätt en hierarki eller hackordning mellan olika lärarkategorier.

Sven Hartman är professor emeritus i pedagogik. Han har arbetat med frågor som rör lärarutbildningens utveckling och forskningsanknytning. Han har också arbetat med empiriska studier av barns tankar om livet och skrivit böcker på det utbildningshistoriska området.

Man kan säga att de första folkskollärarna fick som uppgift att erövra sitt professionella revir från hemmen. Tidigare hade läsinlärning skett i hemmet där någon i den äldsta generationen, eller någon som inte dög till kroppsarbete, fick till uppgift att lära barnen att läsa. Läskunnigheten och religionskunskaperna kollades sedan regelbundet av prästerskapet genom husförhör. Varför skulle man då ändra på något som hade fungerat under lång tid? Folkskollärarna ansågs överflödiga, till råga på allt skulle de ha betalt för något som förut hade skötts av sådana som inte dög till riktigt arbete.

Deras yrkesutbildning skedde efter preussisk förebild. Den gick ut på att en strikt begränsad kunskapsmängd skulle drillas in. Studiekursen skulle inskränkas till precis det som de blivande lärarna själva skulle lära ut till folkskolebarnen. Seminaristerna hindrades systematiskt från fria studier och fördjupning. Om seminaristerna fick läsa för mycket kunde det leda till att folkskolläraren sedan inte visste sin plats, eller blev halvbildad, som det hette. Sådant var farligt och kunde rent av leda till revolution.

Side Peek (VSK) Glaserat stengods 2016.
©Joakim Ojanen

Tidigt började folkskollärarnas fackliga kamp för bättre och längre lärarutbildning, bättre arbetsvillkor och en lön som man kunde leva på. Folkskolereformen hade förutsatt att barnen kunde läsa hjälpligt redan före skolstarten, men det visade sig snart att så inte var fallet. Ganska snart uppstod därför ytterligare en ny lärarkategori, småskollärarna, som skulle stå för den första grundläggande undervisningen. På så sätt fick de ringaktade folkskollärarna en yrkeskategori under sig i hackordningen. Småskollärarna hade förstås lägre lön, hälften så lång utbildning och exakt hälften så stor tjänstebostad. På så sätt byggdes det upp en tjänstehierarki redan från början. Och så har det fortsatt allteftersom utbildningsväsendet har utvecklats och nya utbildningar och tjänstekategorier har tillkommit.

Folkskollärarnas villkor förbättrades påtagligt i början av 1900-talet. Ännu mer påfallande var deras ökade inflytande inom flera samhällssektorer. Följden blev växande motsättningar till andra professionella grupper, kanske i synnerhet gentemot läroverkslärarna. Folkskollärarna var framgångsrika. Snart sagt varje skolreform under 1900-talet medförde ett vidgat professionellt revir för folkskollärarkåren och motsvarande minskning för den traditionstyngda lektors- och adjunktskåren. Detta ökade motsättningarna ända in på 2000-talet. Det är ingen tillfällighet att vi fortfarande, efter en rad sammanslagningar av mindre lärarorganisationer, ändå har två separata lärarfack i vårt land.

Lärarnas lön och sociala status har ett starkt samband med elevernas skonummer. Lärare till små barn värderas lägre än lärare till större barn.

Det förakt som i vissa kretsar upparbetades gentemot folkskollärarkåren kan te sig märkligt i dag. Man drev med de förmenta uppkomlingarna och karriäristerna. De hade tagna namn med konstig stavning, talade bred dialekt och betedde sig töntigt i största allmänhet. I skämtteckningar och nidhistorier framställde man dessa Chronschougar som högfärdiga, enfaldiga och illa klädda. De hade fått sin utbildning på folkskollärarseminarium, vilket betraktades som ett socialt stigma som följde dem livet ut.

Det uppstod ett slags social beröringsskräck gentemot folkskollärarna och det som de representerade. Fridtjuv Berg var vår viktigaste utbildningspolitiker under 1900-talet. Men han var också, till mångas förargelse, folkskollärare. Med anledning av hundraårsminnet av hans bortgång har Joakim Landahl och Lärarförlaget gett ut en läsvärd biografi över honom. I inledningen berättar Landahl om striden i Svenska Akademien i anslutning till att Selma Lagerlöf tilldelades 1908 års nobelpris i litteratur. Ledamoten och historieprofessorn Harald Hjärne motsatte sig detta med bestämdhet. Skälet var inte att Selma Lagerlöf var lärare. Hennes utbildning hade nämligen inte skett vid något simpelt folkskollärarseminarium, utan vid Högre lärarinneseminariet på Riddargatan i Stockholm, som främst utbildade lärare för flickskolor. Hierarkin var tydlig. Men det som gjorde henne ovärdig som nobelpristagare var enligt Hjärne att hon hade nedlåtit sig att på uppmaning av Fridtjuv Berg skriva en lärobok för folkskolan, nämligen Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige. Att Berg vid denna tid var hedersdoktor vid Uppsala universitet och hade varit såväl liberal riksdagsman som ecklesiastikminister kunde tydligen inte uppväga hans folkskollärarursprung.

Pear Carrier. Glaserat stengods 2016.
©Joakim Ojanen

En liknande stämning uppstod kring inrättandet av landets första professurer i pedagogik. Universiteten i Uppsala och Lund tilldelades på 1910-talet var sin professur i detta ämne. Professorerna skulle bistå med forskning och undervisning till stöd för folkundervisningen i landet. Detta var nu inte det främsta önskemålet från universitetens sida. Där skulle man ju ägna sig åt bildning och högre vetenskaper, inte åt frågor som gällde folkundervisningen. Irritationen förstärktes säkert av att det var två folkskollärare som låg bakom tillkomsten av professurerna, Fridtjuv Berg och Emil Hammarlund.

Akademikernas ringaktning av pedagogikämnet har varit seglivat. Ett exempel är artikeln av språkprofessor Inger Enkvist i Pedagogiska magasinet nummer 1/2016. Hon ondgör sig över att så många söker sig till universitetet för att doktorera i pedagogik och att det finns för många professorer i ämnet. Hon tycks inte inse att detta hänger samman med att lärarutbildningen i dag utgör landets största utbildningsområde och att högskoleförordningens krav på forskningsanknytning gör det nödvändigt att på olika sätt knyta både forskarutbildning och forskare till utbildningen.

Under mer än ett sekel har olika lärarkategorier utvecklat sina profilerade yrkeskompetenser. Man har beskrivit sitt kunnande på olika sätt. Om en erfaren förskollärare kan det heta att hen ”kan barn”, om en klasslärare att hen ”kan undervisning”. En bra ämneslärare är en som ”kan sina ämnen”. Dessa olika sätt att förstå det egna yrkeskunnandet har traderats inom yrkena och blivit tämligen stabila över tid.

Men när man ska utvärdera lärarutbildning har det gång på gång skett med kriterier som inte alls har varit relaterade till de nyexaminerades förmåga att sköta sitt lärarjobb, utan till förmågan att skriva en traditionell akademisk uppsats enligt gängse mall. Detta är ett utslag av den akademisering som skett inom lärarutbildningen. Samtidigt har praktiknära utbildningsinslag fått minskat utrymme. Det är förståeligt att fackliga representanter har tillstyrkt detta. Alla har ju kunnat se att det är det teoretiska och det ämnesinriktade som ger status.

Den statliga styrningen av lärarutbildningen har formaliserat den hierarki där de olika lärarprofessionerna fått sin plats. Det har skett enligt en värdeskala där utbildningens längd och inriktning avgjort var man hamnat i hierarkin. En lång utbildning ger fler poäng än en kort; teoretiska ämnen ger mer än praktiska och estetiska; naturvetenskapliga ämnen värderas högre än humanistiska; teoretisk kompetens skattas högre än praktisk lärarerfarenhet.

Man skulle kunna koka ner alla dessa olika värden till en tumregel: Lärarnas lön och sociala status har ett starkt samband med elevernas skonummer. Lärare till små barn värderas lägre än lärare till större barn. Detta trots att man vet att det är den tidiga och mest grundläggande inlärningen som är den viktigaste för eleven.

Nose Squeezer. Glaserat stengods 2016.
©Joakim Ojanen

Ett av de kännetecken som brukar förknippas med att en yrkesgrupp har professionalitet är inte bara att den har ett eget kunskapsområde utan också att den har en viss autonomi. När det gäller de olika lärarkategorierna har det varit dåligt beställt med den saken. Alla lärargrupper har varit underställda högre makt-havare, ofta någon med tämligen lös anknytning till läraryrket. Till en början var det prästerskapet som utgjorde den pedagogiska överheten. Det gällde både folkskolan och läroverken. Kyrkoherden var självskriven som skolstyrelsens ordförande och biskopen var inspektor på läroverken. I mitten av 1900-talet kom en period när vetenskapsmän och byråkrater fick ett starkt inflytande över skolan. Svartrockarna fick gå och vitrockarna tog över när samhället sekulariserades.

Hur är det i dag? Jag tycker mig se att det sedan 25 år tillbaka är ett nytt prästerskap som har fått makten över skolan. Det är en ny teknokrati som ökar alltmer i omfattning. Politiker och tjänstemän på lokal och central nivå har i dag makt att styra ända in i klassrummen. Det är inte alltid som de har någon lärarbakgrund, men desto mer ekonomi- och ledarskapsutbildning. Under några år sågs det som en merit i skolsammanhang att inte ha någon lärarerfarenhet alls. Det viktiga var att man kunde visa ledarskap och ha något slags vision som kunde stärka skolans varumärke. Dessa teknokrater har genom metoder som utvecklats genom New Public Management helt andra möjligheter att kontrollera och styra lärares arbete än vad som tidigare varit fallet. I motsvarande grad har lärarnas professionella status undergrävts.

På senare tid har det utvecklats en strategi för att skapa hierarki i skolan. Genom individuell lönesättning, inrättande av poster som förstelärare, och nu senast genom riktade lönehöjningar, har man skapat en hackordning inom en och samma lärarkategori. Detta har ytterligare ökat ledarnas och teknokraternas makt, kanske också somliga lärares hörsamhet gentemot ledningen, men knappast lärarnas professionella status.

När man på detta sätt gör avkall på principen om lika lön för lika arbete resulterar det visserligen i att somliga får mer lön och kliver upp ett pinnhål i hierarkin, men det stärker knappast hela yrkesgruppens fackliga sammanhållning och professionella status. Så gick det i alla fall när den i lärarkretsar så respekterade Fridtjuv Berg en gång gick med på att frångå principen om lika lön för lika arbete när det gällde folkskollärarnas löner. Den gången var det de manliga lärarna som fick löneför-höjning. De kvinnliga, däremot, de fick nog – och lämnade Sveriges Allmänna Folkskollärarförening för att bilda en egen fackförening. Det tog ungefär ett halvsekel innan de återförenades. Men så illa ska det väl inte behöva bli den här gången. Eller?

Litteratur

Joakim Landahl (2016): Politik & pedagogik. En biografi över Fridtjuv Berg. Lärarförlaget.

Sven Hartman (2012): Det pedagogiska kulturarvet. Traditioner och idéer i svensk undervisningshistoria. Natur och Kultur.

Niklas Stenlås (2009): En kår i kläm. Läraryrket mellan professionella ideal och statliga reformideologier. Finansdepartementet. Regeringskansliet.

Alla artiklar i temat Tema hierarki (8)

ur Lärarförbundets Magasin