Ingår i temat
Tema hierarki
Läs senare

Sociala hierarkier styr elevernas livschanser

Elever som går i klasser utan tydliga hierarkier mår bättre – även som vuxna. Därför bör skolan satsa mer på relationsarbete, skriver forskaren Ylva B Almquist.

03 Mar 2017
Friends from the past. Glaserat stengods 2016.
©Joakim Ojanen

Efter hemmet är skolan den plats där barn spenderar den största delen av sin vakna tid. Därför är det inte konstigt att det som händer i skolan sätter sina spår.

Förutom skolarbete upptas elevernas fokus till stor del av relationsarbete. Från att vara en samling individer som kanske möts för allra första gången när de börjar skolan, blir skolklassen över tid ett socialt nätverk.

Nätverket bygger på vänskapsrelationer mellan eleverna men skapar samtidigt vad man skulle kunna kalla för en social rangordning eller hierarki. I den hierarkin har alla elever en särskild position: oftast hamnar några i toppen och några i botten medan de allra flesta befinner sig någonstans däremellan. Till varje position hör en viss mängd status som speglar hur omtyckt, accepterad och respekterad eleven är bland sina klasskamrater.

… att vara omtyckt bland sina klasskamrater och att prestera väl i skolan är delar av samma mynt

Det är lätt att tänka att kampen om popularitet och status är sådant som hör till, att ”barn är barn” och att man växer ifrån det. Men många vetenskapliga studier visar att barnets position i statushierarkin är starkt kopplad till hans eller hennes livschanser. En genomgång av forskningsfältet presenteras i min avhandling A class of origin: elever med lägre status i skolklassen löper större risk att få dåliga skolresultat, beteendeproblem, psykiska besvär och svårigheter att ta sig in på arbetsmarknaden. De drabbas också i högre grad av arbetslöshet, ohälsa och har en lägre utbildningsnivå.

Ylva B Almqvist är docent i sociologi vid Centre for Health Equity Studies (CHESS), Stockholms universitet/ Karolinska Institutet. Ylvas forskning handlar om hur uppväxtvillkor, särskilt de som är kopplade till skolan, formar barns livschanser.

E-post: yba@chess.su.se Webbsida: www.chess.su.se/yba

Det finns ingen tydlig gräns mellan dem som har låg status och resten: riskerna växer gradvis för varje kliv som eleven tar nerför den sociala stegen. Konsekvenserna är heller inte begränsade till barndomen utan uppträder ända upp i medelåldern.

Statushierarkier är ett socialt fenomen, vilket innebär att varje elevs situation måste förstås i sitt rätta sammanhang. Alla skolklasser är olika och låg status i en skolklass kan därför ha andra konsekvenser än låg status i en annan skolklass.

I boken Jämlikhetsanden visar Richard Wilkinson och Kate Pickett att människor mår bättre i jämlika än i ojämlika länder, oavsett deras position i samhället. Samma princip tycks gälla för skolklasser: i de skolklasser där statusfördelningen är mer komprimerad – där det alltså inte finns några elever med väldigt hög eller väldigt låg status – mår alla elever överlag bättre än i skolklasser med en väldigt uttalad hierarki. Förklaringen kan vara att jämlika skolklasser i högre grad präglas av demokrati, vänlighet, samarbete och engagemang, medan mobbning, konflikter och jämförelseprocesser är vanligare i ojämlika skolklasser.

Om kamratstatus har en sådan betydelse för barns livschanser, vad kan vi då göra för att förbättra situationen för de barn som har lägre status eller motverka att skolklasser blir hierarkiska? Åtgärdsprogram som specifikt fokuserar på kamratstatus finns för närvarande inte, men om vi skiftar perspektivet till att inkludera mobbning så resulterar en sökning i desto fler träffar.

Ett barn som utsätts för mobbning eller trakasserier befinner sig utan tvekan i en låg statusposition medan de som utsätter barnet för mobbning per definition har högre status. Den sociala hierarkin – och den fördelning av kamratstatus som hierarkin reflekterar – är dock en mycket mer grundläggande del av barns skolvardag och finns oavsett förekomsten av mobbning. Trots detta kan vi lära mycket av antimobbningsprogrammen.

För några år sedan publicerade Skolverket rapporten Utvärdering av metoder mot mobbning. Resultaten visade, kanske något nedslående, att inget enskilt åtgärdsprogram hade några stora positiva effekter på förekomsten av mobbning.

Det fanns emellertid en rad olika komponenter som visade sig vara framgångsrika: de skolor som lyckades bäst hade ett systematiskt arbete mot mobbning, en ”hela-skolan-ansats” där såväl elever och lärare som skolpersonal deltog i det förebyggande arbetet, och ett fokus på relationsfrämjande insatser mellan elever samt mellan elever och lärare.

Det är dock sannolikt att dessa åtgärder inte bara har en gynnsam inverkan på mobbningsförekomst utan även på de sociala hierarkierna i sin helhet. I och med att alla skolor enligt lag måste ha någon form av antimobbningsprogram och att arbetet är något som redan pågår i skolorna finns det här en stor inneboende potential att bredda åtgärdsprogrammens snäva fokus från mobbning till att även handla om kamratstatus bland eleverna.

Återigen, jämlika skolklasser tycks vara positivt för alla elever, inte bara för dem i de lägsta statuspositionerna.

Även om mobbning är ett ämne som får mycket uppmärksamhet så finns det formellt sett ett ganska begränsat fokus på skolans relationsarbete. Under 2010-talet har den stora skoldebatten i media i stället kretsat kring de svenska elevernas fallande resultat i Pisa och Timss. Parallellt med detta har en annan negativ trend lyfts fram: den ökande psykiska ohälsan bland barn och unga i Sverige.

Båda dessa trender tycks nu vara delvis brutna, men i stället växer sig klyftorna mellan barn från olika sociala bakgrunder allt starkare. I skenet av allt detta är det intressant att diskutera hur prestationer, relationer och hälsa hänger samman.

Forskningen visar på att sambanden går i alla riktningar: att må bra, att vara omtyckt bland sina klasskamrater och att prestera väl i skolan är delar av samma mynt. Det är heller inte en fråga om några blygsamma samband. Exempelvis har forskaren John Hattie i sina metaanalyser listat sociala relationer i skolan bland de faktorer som påverkar skolresultat allra mest.

Vidare har Kungliga Vetenskapsakademien i en omfattande forskningsgenomgång slagit fast att skolan har en stor betydelse för barns mentala hälsa: dåliga skolprestationer är entydigt kopplade till sämre psykiskt välbefinnande och vice versa. Vill man förstå en av dessa aspekter av elevers vardag är det med andra ord svårt att bortse från de andra två.

På vems axlar vilar då ansvaret för att stärka relationsarbetet i skolan och på så sätt minska de negativa konsekvenserna av de sociala hierarkierna? Det faller sig naturligt att det är lärarna – kanske framför allt klassmentorerna – som har den bästa inblicken i klasslivet och som också tar itu med den här typen av frågor. En redan hårt belastad lärarkår får därmed ytterligare uppgifter på sitt bord, uppgifter som varken betygsätts eller avlönas.

Ett nyligen startat forskningsprojekt vid Stockholms universitet visar att många lärare härleder sin stress till arbetsuppgifter som de inte tycker tillhör yrkesrollen och som är länkade till relationsarbetet i skolan, som att exempelvis agera rastvakt, kurator, socialarbetare, medla i konflikter och få ordning på stökiga klasser.

Om vi vill att lärare, som har svårt att ens hinna med sitt huvuduppdrag, ska ansvara för relationsarbetet i skolan, krävs mer resurser på annat håll. Det skulle exempelvis kunna handla om att anställa lärarassistenter som avlastar lärarna från den administration och dokumentation som upptar en stor del av arbetstiden eller att bygga upp den hårt nedprioriterade skolhälsan så att den har kapacitet att ta över det psykosociala arbetet.

Till skillnad från skolarbetet finns det ingen läroplan som vägleder elevernas relationsarbete. Kanske är det heller inte önskvärt. Med tanke på hur nära sammanflätade elevers kamratstatus är med deras skolprestationer och hälsa är det dock inte orimligt att fundera över ifall det utrymme vi ger frågor om status är tillräckligt.

För barn som vill vara omtyckta och accepterade, för föräldrar som vill att deras barn ska må bra, för lärare som vill att deras elever ska prestera väl, för rektorer som vill ha välfungerande skolor och för politiker som vill att svenska elever ska stå sig i konkurrensen, kan det vara värt att vi behandlar relationsarbetet i skolan på ett mer systematiskt sätt. Som forskningen visar: till syvende och sist är det barnens framtid vi talar om.

Almquist, Y B (2011) A class of origin: The school class as a social context and health disparities in a lifecourse perspective. Sociologiska Institutionen, Stockholms universitet.

Wrethander Bliding, M (2007) Inneslutning och uteslutning: barns relationsarbete i skolan. Studentlitteratur.

Hattie, J (2012) Synligt lärande för lärare. Natur & Kultur.

Wilkinson, R & Pickett, K (2010) Jämlikhetsanden: därför är jämlika samhällen nästan alltid bättre samhällen. Karneval.

Gustafsson, J-E, Allodi, M W, Alin Åkerman, B, m.fl. (2010) School, learning and mental health. A systematic review. Hälsoutskottet, Kungliga Vetenskapsakademin.

Skolverket (2011) Utvärderingar av metoder mot mobbning. Rapport 353. Fritzes.

Alla artiklar i temat Tema hierarki (8)

ur Lärarförbundets Magasin