Ingår i temat
Delat land
Läs senare

Snåriga vägar till likvärdighet

Alla elever har rätt till likvärdig utbildning. Men vad vi
menar med likvärdighet, eller hur vi ska mäta den, är långt ifrån självklart, skriver Lars Lindblom, lektor i filosofi.

22 Nov 2015

Bild: Andreas Poppelier.Likvärdighet är ett komplicerat begrepp. När Skolverket gjorde en utvärdering för något år sedan noterade man att det faktiskt inte finns något givet sätt att mäta om skolan är likvärdig eller inte. Det beror delvis på att det är svårt att veta hur man ska gå till väga för att undersöka de komplicerade sociala samband som finns inom undervisningsverksamhet, men också, tror jag, på att själva begreppet likvärdighet kan förstås på många olika sätt.

I ett pågående forskningsprojekt jobbar jag med just frågan om hur likvärdigheten bör förstås och utvärderas. En generell beskrivning av likvärdighet är att den består av de tre komponenterna lika tillgång till och lika kvalitet på utbildningen, samt kompensation för ogynnsamma förhållanden. Detta kan låta relativt okomplicerat, men låt mig försöka röra till det.

Likvärdighet är ett jämlikhetsbegrepp och för att stava ut ett sådant behöver man göra två saker. Man måste reda ut vad som menas med att ha lika tillgång till något och man behöver definiera vad detta något består i. Vad gäller den första frågan, kan man säga allmänt att det finns tre besläktade men olika sätt att argumentera för jämlikhet och att dessa tre olika sätt leder fram till tre olika förståelser av vad jämlikhet består i.

Det första sättet utgår från tanken att om det finns något värdefullt som ska fördelas och varje människa har lika värde, så bör alla inblandade få lika stor del. Om det är viktigt att alla får lika mycket, är det också orättvist om någon får mindre än andra. Vi kan kalla detta strikt jämlikhet. En annan uppfattning kallas prioritarianism, och får sitt namn från tanken att det viktiga och det som historiskt fått människor att förespråka jämlikhet, är inte att alla bör ha lika mycket utan att de som har det sämst bör få det bättre. Man bör alltså prioritera de sämst ställda. En inflytelserik variant här är att en fördelning är rättvis om det inte finns något annat sätt att göra saker som vore ännu bättre för de sämst ställda. En tredje position utgår från tanken att det inte är absoluta nivåer som är det viktiga, utan att varje person har tillräckligt av det hen behöver.

 

Det råder, naturligtvis, en livlig debatt mellan förespråkare för de olika positionerna. Detta är inte platsen att reda ut dessa snåriga debatter, utan bara notera att för att kunna ta ställning till likvärdighetens värde, behöver man nog också ta ställning till hur man bör tänka om jämlikhetens grundläggande berättigande och utformning.

Eller, är det verkligen nödvändigt? Alla dessa perspektiv kanske spelar roll för hur vi tänker om likvärdighet. Lika tillgång till utbildning är tydligt en strikt jämlikhetsidé.

Det kompensatoriska uppdraget kan tämligen oproblematiskt förstås som att prioritet ska ges till de minst gynnade och ett sätt att tolka kunskapsmålen är att se dem som ett sätt att stava ut vad tillräckliga kunskaper för medborgarskap och ekonomiskt deltagande består i. En sådan mix av jämlikhetsideal kan mycket väl vara den bästa möjliga, men det kan också vara värt att fundera över andra kombinationer. Några frågor man kan ställa är: Om kompensation är viktigt, varför inte använda den principen över hela linjen? Är målet med kompensation att ge alla lika goda kunskaper, kanske vi bara kunde fokusera på just jämlika kunskaper? Ett sätt att argumentera för tillräcklighet är att det är ett mindre kostsamt ideal och att det ger oss resurser över för andra viktiga saker som vård, miljö eller arbetsmarknadsåtgärder. Ligger det något i detta?

Sedan måste vi ju också ta oss an den andra frågan som alla jämlikhetsidéer ställer: I vilken dimension ska likvärdigheten mätas? En idé skulle kunna vara att vi bör lägga lika mycket pengar på varje barns utbildning, men det är en tanke som snart stöter på problem. Om elever har olika behov, så missgynnar detta dem som behöver mer hjälp. Då skulle man kunna tänka sig att vi i stället fokuserade på resultaten, att alla elever till exempel ska uppnå likvärdiga betyg. Men även här dyker snart problemen upp. Likvärdighet ska innebära att resultaten inte får bero på klassbakgrund, men man kan undra om detta är en stabil position. Ett skäl till att vi inte vill att klass ska spela roll för betygen är att det bara beror på tur i vilken familj man föds – men vilka egenskaper man föds med är väl också bara tur? Man väljer inte att födas med begåvning i matematik. Om vi ska vara konsekventa så borde kanske inte betygen få variera med begåvning heller?

 

Man kunde försöka hitta lösningen på en generell nivå. Förenklat kan man säga att det finns två positioner i den filosofiska debatten. En del förespråkar välfärd, i bemärkelsen det som gör ett liv till ett gott liv. En vanlig uttolkning är att välfärd ska förstås som lycka. Den andra positionens företrädare håller nog med om att välfärd är bra, men föredrar att fokusera på redskap för att leva goda liv. Detta kallar man resurser. Man skulle kunna tycka att det är uppenbart att välfärd är viktigare än resurser; vad ska man med verktygen till om de inte gör en glad?

Det finns dock två starka skäl: frihet och ansvar. Om konstnärligt skapande eller religion är viktigare för mig än att vara just lycklig, så verkar det rättvisare med resurser som kan användas till olika saker än att tvinga på mig just lycka. Människor bör få välja själva vad det goda livet är för dem. På så sätt är resurser förenliga med större frihet. För att se hur resurser ger utrymme för ansvar: anta att jag slarvar bort mina grejer upprepade gånger, medan andra håller ordning på sina saker. Bör de kompensera mig för att jag inte är lika lycklig, trots att det beror på mitt eget slarv? Nej, svarar de som förespråkar resurser.

Ett sätt att tänka om kunskap är att det är en resurs. Den gör att man kan dra nytta av möjligheter i till exempel yrkeslivet eller vad gäller kulturella upplevelser. Det finns dock ett problem med att använda resursbegreppet för att förstå likvärdighet. Ett skäl för att föredra resurser framför välfärd är att vi då kan hålla folk ansvariga, men det är inte uppenbart att vi bör eller kan hålla barn ansvariga. Ansvar är för vuxna, autonoma individer – och barn är ännu inte detta. Det är därför vi utbildar dem.

Hur man tänker om detta har att göra med hur man ser på barndomen. Är den bara en förberedelse för vuxenlivet, så kanske man kan tänka på likvärdighet i termer av resurser. Men är den en egen, viktig del av livet och inte bara en förberedelse för senare, så bör nog välfärd också spela roll. Bortsett från att barndomen uppgår till runt en femtedel av ett liv, är ett skäl att ta det senare spåret att det kan vara så att vissa värden – vissa delar av det goda livet – bara kan uppnås i barndomen. Att man inte längre har barns fantasi eller förmåga till lek som vuxen, skulle kunna vara en förlust av något värdefullt.

 

Men är sådana argument egentligen viktiga för hur vi borde tänka om likvärdighet? Här är ett tankeexperiment från den kanadensiska filosofen Colin Macleod: Anta att det finns två skolor som båda ger lika bra utbildning, men att de skiljer sig på så sätt att den ena skolan har en fantastisk skolgård och tillgång till roliga fritidsaktiviteter, medan den andra skolan saknar allt detta. Om likvärdighet bäst förstås i termer av förberedelse för vuxenlivet, så är skolorna likvärdiga, men samtidigt skulle man kunna tycka att det är något orättvist i att den ena skolan är väldigt kul och den andra inte. Om man kan säga både att en lycklig barndom är en del av ett gott liv och att det är orättvist att missgynna vissa barn vad gäller möjlighet till lek och fantasi i relation till andra, så verkar det som att likvärdighet borde mätas både i termer av välfärd och resurser. Det kan vara så att vi, givet begränsade resurser, bör prioritera att förbereda barn för vuxenlivet, men även då är det viktigt att veta vad vi väljer bort.

Blir det lättare att förstå och utvärdera likvärdigheten nu? Nej, troligen inte. Men jag sa ju att detta var komplicerat.

LARS LINDBLOM är  lektor i filosofi vid Umeå Universitet. Han arbetar för närvarande på ett projekt om hur man bäst förstår och utvärderar likvärdighet, och ett projekt om rättvisa och fackföreningar. Han undervisar oftast om tillämpad politisk filosofi, bland annat handlar detta om frågor om utbildning.

Alla artiklar i temat Delat land (10)

ur Lärarförbundets Magasin