Ingår i temat
Naturlära
Läs senare

”Sluta skrämma eleverna”

TEMASkolan måste sluta mässa om att jorden går under. Att skrämma eleverna med miljöpropaganda är kontraproduktivt. Miljöproblem kan endast lösas på politisk nivå, av vuxna. Det skriver biologen och författaren Fredrik Sjöberg.

Let´s leave. Fine art print 2013. ©Erik Johansson.

Fredrik Sjöberg (f. 1958) är författare och biolog, sedan många år även verksam som litteraturkritiker i Svenska Dagbladet. Hans böcker är översatta till många språk, framför allt Flugfällan (2004), som är inledningen till en självbiografisk trilogi. Bosatt på Runmarö i Stockholms skärgård, hedersdoktor i både Lund och Uppsala samt ledamot av Kungliga Skogs- och Lantbruksakademien. Ignobelpristagare 2016.

Vägen mellan Uppsala och Gävle är inte världens roligaste ens när trafiken flyter. Asfaltkokare, bilköer och pissigt juliväder gjorde nu inte saken bättre, så jag satte på radion och hamnade mitt i en sändning från Sveriges Radio, i programserien Kossornas planet. En journalist ställde infantila frågor till en miljöpsykolog, om semestrande människors godhet. ”Tror du”, frågade hon, ”att vi är snällare mot miljön, eller dummare mot miljön, rent allmänt, under sommaren?” Jag var nu mycket nära en kris.

Det var inget barnprogram, ändå var språket på förskolenivå. Frågan gällde om sommarmänniskor var mer eller mindre ”duktiga” på att sortera sopor och panta tomburkar i enlighet med reklamkampanjerna från Returpack AB. Just så, duktiga. Två fullt utvecklade vuxna människor satt på bästa sändningstid och fördjupade ytterligare den semantiska grop som grävdes redan för längesen, på den tiden då alla som begick miljöbrott benämndes miljöbusar, miljöskurkar eller miljöbovar, som vore det fråga om en serietidning. Inte för vuxna.

Jag stängde av igen. Det finns gränser för vad jag står ut med. Och just infantilisering av retoriken kring miljökrisen, på senare tid vanligen kallad klimatkrisen, försätter mig ofelbart i ett tillstånd av ursinne på gränsen till apati. Visa mig en bild på en lurvig isbjörnsunge med ledsna ögon och postgironummer, och jag famlar desperat efter ansökningsformuläret för vapenlicens. Varför måste det vara så här? Var kom allt känslopjunk ifrån? Är det för att nå barnen? I så fall har jag en teori om vad som kommer att hända. Inte mycket.

Immenent. Fine art print 2016. ©Erik Johansson.

Endast komplett misslyckade pedagoger tror att något blir bättre av att man prackar på barn en massa dramatiserade halvsanningar som syftar till att framkalla svårhanterliga skuldkänslor och halvreligiösa idiotföreställningar om att människan är ond och naturen god. Sådant leder ingenstans. Man bör inte tala med barn om klimatkrisen över huvud taget. Aldrig. Ingen annan domedags-halleluja heller för den delen. Regnskogsskövlingen och allt det där. Glöm. Först måste barnen ges en grund att stå på. Och den bästa grunden är kunskap, inte minst om naturen – som inte är god.

Förr berättade man inte för barn om Helvetet före konfirmationen; det var en av de få bra sakerna med dåtidens patriarkala religionsförtryck. Nu travar man iväg med förskolebarn till återvinningsstationen, i räta reflexvästlysande rader, för att rädda världen. Det enda man uppnår med det, tro mig, är att man lär barnen att självmedicinera mot sin egen rädsla genom diverse meningslösa aktiviteter, pesudopyssel, som i sin tur förhindrar ett effektivare beteende senare, mer politiskt, i vuxen ålder. De stackare som står där vid återvinningen och tror att de ”sparar träd” genom att knöla ner papper i en plåtcontainer, och som gör sig ”klimatsmarta” genom att panta onödiga dryckesförpackningar, de är kort sagt lurade.

Själv har jag helt slutat panta flaskor och burkar. Jag slänger dem i soporna, bara för att jävlas. Ingen särskilt effektiv protest, jag vet, men det här är på fullaste allvar. Jag har sett för mycket Panta Mera-reklam, ständigt lika korkad. Användningen av energi och råvaror är strukturella samhällsproblem som endast kan lösas genom stark storpolitik. Ungefär som att få slut på krig. Vad jag vet har ännu ingen godhetsapostel kommit på att ålägga barn och ungdomar att lösa konflikten i Syrien och formulera ett fredsavtal. Det är en sak för vuxna. Och på exakt samma sätt förhåller det sig med alla de krigsliknande konflikthärdar som går under beteckningen miljöproblem, varav klimatkrisen bara är den för dagen mest aktuella.

Men barnen är ju så miljöintresserade! Och det är ju deras framtid! Ja, jag har hört invändningarna förr, många gånger. Att framtiden är deras kan jag gå med på, men det där om intresset är anmärkningsvärt ofta en bluff. Begreppet miljöintresse är över huvud taget problematiskt eftersom det nästan alltid döljer någonting annat, vanligen oro och rädsla, i värsta fall på gränsen till ångest. Och min grundpoäng här är att skrämda människor är bättre på att bedöva sig själva än att förändra samhället. Förbannade människor, däremot. Det är dit jag vill komma.

Reverberate. Fine art print 2011. ©Erik Johansson

Fullvuxna kvinnor och män bör naturligtvis vara välkomna att panta hur mycket burkar de vill, och jag lägger mig inte i om de därmed tror sig vara bussigare mot naturen än mot aluminiumindustrins aktieägare. När allt kommer omkring är det ju rätt jobbigt att vara vuxen; behovet av terapi är stort och förresten är det i princip ingen dum idé att återvinna metaller och annat som vi anser oss tvungna att konsumera dagarna i ända. Problemet är att den marknadsanpassning som inleddes på 1980-talet under fältropet ”Handla miljövänligt!” inte gärna kan sägas fungera. Jo, individerna mår kanske bättre, av inbillad godhet, men resursslöseriet är det gamla vanliga, möjligen bara värre. Marginellt gladare höns finns nog, och annat i den vägen, men det mesta är bara småkrafs.

Jag är säker på att det vore bra mycket bättre att så långt möjligt bespara barnen den deprimerande miljökrisen, låta dem vara barn och sedan i höjd med konfirmationen, som i nutida liturgi väl får sägas vara rösträttsåldern, servera dem hela skiten på ett bräde. Sannolikheten är då hög att de blir förbannade nog för att göra något rejält, som biter, i egenskap av medborgare i en representativ demokrati. Förändra lagstiftningen, till exempel.

De läromedel som skolorna av besparingsskäl tankar hem gratis från WWF och andra särintressen i godhetsbranschen är bitvis rent medeltida väckelsepropaganda, avsedd att framkalla rädsla och skuldkänslor samt generera allmosor till avsändaren. Följande citat är hämtat från en lärarhandledning från just WWF, avsedd för personal i förskolan:

”Vår planet mår inte bra. Den har feber. Klimatet förändras drastiskt. Temperaturen stiger, havsnivåer likaså, glaciärer smälter, dramatiska väderkatastrofer ökar i antal, människor och djur drabbas, de första klimatflyktingarna kan ses på vägarna … Huvudorsaken till dessa förändringar är vår [läs västvärldens] överkonsumtion av jordens resurser; om alla människor på jorden lever som svensken gör skulle vi behöva tre planeter.”

Ungarna blir förstås skiträdda, så fortsättningen förvånar väl ingen: ”Att visa upp klimatsmarta beteenden och ett intresse att lära sig mer om klimatet kan vara ett sätt att möta barnens oro.” Alltså: Uppställning! Marsch i väg till återvinningen! Skäms de inte? Nej, av slutklämmen att döma gör de inte det. ”Det finns undersökningar bland ungdomar som pekar på att oro kan vara något positivt, oron ger motivation att söka mer information och på sikt ändra sitt beteende.” Att kalla förskolebarn ungdomar är möjligen att ta i, men skit samma. Min teori täcker alla barn, oavsett ålder.

All skuldbeläggande miljöundervisning bör avskaffas av ungefär samma skäl som man avskaffade kristendomskunskapen som ännu fanns kvar när jag gick i lågstadiet. Den var visserligen ganska urvattnad på den tiden, men ändå; Fader Vår med knäppta händer förekom i klassrummen ännu på 1960-talet. Ren vidskepelse. Den mer kunskapsinriktade religionskunskapen som kom sedan var betydligt bättre, främst för att graden av indoktrinering tonades ner.

Fine art print 2011. ©Erik Johansson

På likartat sätt måste skolan sluta mässa om att jorden går under om inte alla gör bot och bättring i pantbåset, vid återvinningen eller äter si och så och tänker på koldioxid. En fullkomligt värderingsfri undervisning om naturen ger på sikt mycket mer, både för barnen själva och för samhället, och då menar jag att man även ska passa sig för att mala på för mycket om ”ekosystemtjänster” och liknande modebegrepp, som dels är en fortsatt marknadsanpassning av naturvetenskapen, modell önsketänkande, dels antyder att naturen är på något vis moraliskt god och vill oss alla väl. Den vill absolut ingenting. Är bara. Men den går att begripa.

Förstå mig rätt nu. Jag påstår inte att klimatkrisen och andra miljöproblem är försumbara. Det är de inte. Snarast är de allvarliga nog för att vi ska försöka lösa dem utan att mobilisera en massa barn. Vidare har jag inget emot återvinning och olika system för pant; det senare kunde dock göras bra mycket effektivare genom politiska reformer. Det man i dag försöker lösa med barnslig reklam för fantasibelopp, vore lätt åtgärdat med mångdubbelt högre pant, också på batterier och allt möjligt annat vi inte vill ha i sopvärmeverken.

Till 1980-talets privatiseringsvåg hörde således också en begynnande privatisering av den miljöpolitiska problemlösningen. Var och en skulle åtgärda problemen, i livsmedelsbutiken, på bensinmacken, vid återvinningen, på resebyrån och så vidare i all oändlighet. Vi skulle alla bli fotsoldater i kampen mot miljöförstöringen, och plånboken skulle vara vårt vapen. Och som så mycket annat av denna nyliberala privatisering gick det där inget vidare, mycket på grund av att reklamens makt är starkare. Konsumenternas diktatur blev bara en dröm.

När jag här talar om politiska reformer, är jag alltså ute efter ett visst återförstatligande av problemlösningen, där människors röst i allmänna val blir det vapen som individernas praktiska beteende aldrig blev. Lagstiftning och starkare myndigheter. Livsmedelsverket och Kemikalieinspektionen, för att nämna två exempel, kunde med utökade befogenheter få bra mycket mera gjort än alla skuldtyngda och stressade konsumenter tillsammans. Är en produkt alltför skadlig bör den förbjudas, likt en gång den blyhaltiga bensinen, inte fasas ut med hjälp av skräckpropaganda och skuldkänslor. Inte ens Helvetet fungerade ju i längden. Folk lämnade kyrkbänkarna ändå.

Hur som helst, den som lärt mycket om naturen går inte på vad som helst och är därför inte lika lättskrämd som andra. Den grunden är stabil att stå på som en sten. Väl där är det nära till att bli förbannad och använda sin medborgerliga makt för att verkligen göra något. Halvsanningar och dubiösa gissningar finns överallt, också när klimatkrisen kommer på tal. Den som inget vet men lider, och har lärt sig privat skuldsanering genom symbolhandlingar, lämnar fältet fritt för dem som bestämmer på riktigt – i Bryssel, Beijing, Washington, Davos och liknande ställen – och det är killar som aldrig skulle få för sig att gå ens i närheten av en återvinningsstation.

Alla artiklar i temat Naturlära (9)

ur Lärarförbundets Magasin