Läs senare

Skolans stora utmaning

Ledare Samling för skolan. Så heter Skolkommissionens slutbetänkande som kom i slutet av april. Och det mångtydiga ordet samling sammanfattar verkligen texten. Kruxet är bara: just att samlas i skolfrågor verkar vara en av våra största utmaningar.

av Helena Reistad
15 Maj 2017
15 Maj 2017
Helena Reistad, chefredaktör

Nyligen besökte jag Brasilia. Det är lätt att bli hänförd av det storslagna projektet, den helt nya huvudstaden som började byggas på 1950-talet mitt i djungeln. En symbol för den moderna brasilianska nationen. Uppifrån ser staden ut som ett flygplan och längst fram i cockpit ligger parlamentet, presidentpalatset och högsta domstolen – den lagstiftande, verkställande och dömande makten samlade kring ett torg inom synhåll för varandra som en symbol för en hälsosam balans dem emellan. Stadsplaneraren Lúcio Costas och arkitekten Oscar Niemeyers vision är fortfarande tydlig i dag. Nationens valspråk ”ordem e progresso”, ordning och framsteg, manifesterat i betong.

Brasiliansk politik, historiskt och i nutid, lever inte upp till visionen. Demokratin haltar betänkligt och offentliganställda, till exempel lärare, har ofta inte fått lön på många månader.

Men det är inte det den här ledaren ska handla om. Den handlar om den storslagna idén. Nybyggarandan och förhoppningarna. För i det finns något väldigt vackert.

Det är också det som är kopplingen till Skolkommissionen. Visionen, önskan om nationell samling som båda företeelserna kan sägas stå för – om än på vitt skilda sätt.

Menar jag med detta att Skolkommissionens slutbetänkande är en utopi? Jag är rädd för det. En grundbult är nämligen att rapporten är en helhet, den kan inte styckas upp hur som helst och det ena förslaget stagar upp det andra. Och för mig utgör det både storheten och svårigheten.

Till skillnad från flera röster i debatten, anser jag nämligen inte att det är något vagt, urvattnat dokument. Det är tvärtom väldigt radikalt. Och det är synd om man hakar upp sig på detaljer som hur antagningsreglerna till populära skolor kan komma att förändras, när det verkligt intressanta är den röda tråden – eller visionen, om man så vill. Den som kan sammanfattas med ordet samling.

Ett sätt att tolka ordet samling är som i ökad centralisering. Kommissionen anser att den statliga styrningen behöver stärkas och förtydligas på många områden. En viktig bit handlar om ett tydligare statligt ansvar för fördelningen av resurser. En annan föreslagen förändring innebär statligt stöd till skolutveckling, systematiskt kvalitetsarbete och samarbete – konkret stöd till varje huvudman. Det ska ske på regional nivå och kräver alltså en helt ny organisation jämfört med i dag.

Det finns också ett annat förslag till centralisering som jag tycker är väldigt intressant, nämligen det om ett nationellt och reglerat professionsprogram för lärare och skolledare. Systematisk och kontinuerlig fortbildning, med andra ord. Det tror jag kan vara helt avgörande för att på sikt stärka lärarprofessionen och göra yrket mer attraktivt. Som en följd av det vill kommissionen också se ett antal fastställda ”kvalifikationsnivåer”, ett sätt att komma tillrätta med den orättvisa och det godtycke som många lärare upplever har präglat förstelärarreformen och lärarlönelyftet.

En annan betydelse av ordet samling kan vara ett samlat grepp om resurserna, i den meningen att skolan måste bli mer likvärdig. Det var ett av kommissionens huvuduppdrag och en stor del av rapporten ägnas åt hur pengarna bör fördelas så att alla skolor ska få tillräckliga resurser för att klara sitt uppdrag. Kommissionen vill, som jag förstår det, göra om hela systemet med skolpeng och utreda möjligheten till ”nationell finansiering”. Socioekonomiska faktorer bör avgöra hur medel fördelas. Det gäller även resurser till elevhälsan.

Vidare vill kommissionen se regleringar om garanterad undervisningstid, obligatorisk kartläggning av eleverna i tidig ålder och en åtgärdsgaranti – och betonar vikten av att fokus ska ligga på förebyggande individanpassade åtgärder. Det är också i detta sammanhang, i en diskussion om likvärdigheten och hur man kan tackla växande klyftor, som de mest omdiskuterade förslagen finns. Få lär ha undgått debatten om obligatoriskt skolval och eventuell lottning till platser i populära skolor.

Ytterligare ett sätt att se på ordet samling är i betydelsen fokus. I det här fallet menar jag möjligheten för lärare och skolledare att ägna sig åt grunden i sitt uppdrag. Här är kommissionens recept inte lika starkt, även om den betonar vikten av att lärarna får tid att ägna sig åt undervisning, att rektorerna kan prioritera det pedagogiska ledarskapet, att lärarna får hjälp i bedömningen av digitaliserade nationella prov, bättre bedömningsstöd och kunskapsutvärderingar. Och att det finns tillräckligt med lärare och specialpedagoger, förstås. Bra förslag, svårt att trolla fram.

En sista vinkel på ordet samling sammanfattar ett av huvudbudskapen i betänkandet: samling som i politisk samsyn. Det behövs långsiktighet och stabilitet, klara spelregler och arbetsro. Den ryckighet som präglat svensk skolpolitik måste få ett slut, det är kommissionens starka vädjan till våra politiker.

Men det gäller inte bara politikerna. Det handlar också – och kanske framför allt – om samling som i ett gemensamt nationellt åtagande, ett gemensamt ansvar som vi alla måste ta. Då pratar vi om politiker, huvudmän och fackförbund, om lärare och skolledare och annan personal i skolan, om föräldrar och elever. Om alla som bor i Sverige. Vad tillmäter vi skolan – och utbildning – för vikt?

Projektet Brasilia, en huvudstad byggd utifrån framtidsoptimism och visioner, blev inte en demokratins högborg. Men det vackra finns kvar såväl i byggnadsverken som i idéerna. Projektet skolkommissionen har slutsatser och förslag som i vissa delar rentav kan ses som visionära. Och det helt centrala – att betänkandet bildar en helhet – är det allra största och det allra svåraste.

Riskerar slutbetänkandet också att bli ett monument över vackra tankar, snarare än en startpunkt för verklig förändring? Är nationell samling ens möjlig att sträva efter i vår tid, eller är begreppet i sig själv för tungt belastat? Det vore synd. För elevernas skull är det dags att söka samsyn i stället för splittring.

ur Lärarförbundets Magasin