Läs senare

Skolan speglar samhället

Eleverna styrs av lust och prioriterar extrajobbet. Mot detta får skolan svårt att hävda sitt värde. Men om vi tycker att bildning är viktigt måste vi visa det, uppmanar gymnasieläraren Lisa Eklöv.

16 Sep 2011

Illustration: Helena Davidsson Neppelberg

Förmodligen är det fler lärare än jag som bär på tankar från skolans värld som inte så enkelt låter sig formuleras. Den nuvarande debattens olika inlägg ger en mångfacetterad och spretig bild som måste vara omöjlig att greppa för gemene man. Gemene man som gärna refererar till egna erfarenheter och inte sällan tycker att tiden verkar vara ur led. Från olika håll och utifrån olika agendor dryftas skolan som vore den en enhet, samtidigt som motstridiga beskrivningar av verkligheten ger en allt annat än enhetlig bild. Hur stora variationerna än är med avseende på form, innehåll, kvalitet, resurser, resultat … så är ändå en gemensam nämnare att allt inom skolans verksamhet är en spegling av resten av samhället. Och ja, tiden är ur led. Det kallas paradigmskifte.Skolans obönhörliga koppling till rådande samhällsklimat är ett perspektiv som lyst med sin frånvaro i skoldebatten. Eller står det att läsa mellan raderna?

Nyckelord för vår samtid är subjektivering, identitet, ansvar, relationer, emotioner, sökare av information. Motsvarande begrepp för en svunnen tid torde vara: auktoriteter, kollektiv, normer, lydnad, plikt, förnuft, bärare av kunskap. Den tyske sociologen Thomas Ziehe beskrev redan på 1980-talet i Ny ungdom samtiden med begrepp som kulturell friställning, massomfattande leda, avtagande gratiskraft i de traditionella förhållandena mellan generationerna: ”Skolan har berövats sin kulturella och identitetsinriktade aura och är nu bara skola.”

Debatten tar avstamp i typiska vuxenperspektiv på en övergripande nivå. Vi diskuterar med hetta torra frågor som kommunaliseringens effekter, återförstatligande, friskolornas framväxt, avtalsfrågor, lönenivåer, resurser och liknande av organisatorisk karaktär. Vidare handlar det om lärarkårens avprofessionalisering, betygsinflation, betygssystem, segregation, försämrade kunskapsresultat, skolk, superpedagoger, lärarutbildning, lärarlegitimation, mer skolanknuten forskning … Idel viktiga frågor med ganska stort allmänintresse.

Förutom detta handlar debatten internt, åtminstone inom gymnasieskolan, om annat av mer akut karaktär: den nya gymnasiereformen, omorganisation av ledningsstrukturer, färre elever/lägre söktryck till många kommunala skolor. Ännu närmare golvet handlar fortbildningen om entreprenöriellt lärande, sociala medier i undervisningen, normkritiska perspektiv … och annat smått och gott som kan berika och piffa upp. Nya läromedel, kurser, tips och liknande formligen sköljer över oss, men tyvärr saknas utrymme att processa allt. Varje aktör i systemet har sina käpphästar och det vimlar av heliga kor, exempelvis den att gymnasielärare alltid behöver mer ämnesfortbildning.

På golvet i den dagliga undervisningen handlar diskussionen mest om en ständig kamp för arbetsro, något Anna Lena Allgårdh gav sin bild av på Brännpunkt i Svenska Dagbladet den 13 maj 2011. Dock kan arbetsron skifta enormt och många lektioner fungerar alldeles utmärkt!

Ovan nämnda debattämnen kan dryftas intill döddagar, men det hjälper föga, då vi varken vill, vågar, orkar eller kan se det grundläggande: skolan känns inte meningsfull för eleverna. Det hjälper inte att vuxenvärlden talar om att den är meningsfull, viktig och nyttig. Eleverna som faktiskt är själva målgruppen för skolans verksamhet är som de är, barn av sin tid. Deras viktigaste ägodel, mobiltelefonen, eller numera en smartphone, är en utmärkt symbol för vad som är skolkomplexitetens kärna. Mobiltelefonen kanske inte är så meningsfull, nyttig och viktig, i längden, men den känns så. Även om enstaka lektioner är ”roliga”, genom-syras helheten för många elever av leda och press. Vi lärare uppmanas att vara underhållande och ständigt intressanta för att råda bot på avsaknad av elevens inre motivation och uthållighet. Vi blir trötta. En flyktväg för oss är att gömma oss bakom behovet av mer ämneskunskap, trots att vi vet att det sällan är där som skon klämmer. Elever flyr i stället ledan genom att absorberas av sin mobiltelefon som hyser en mängd omedelbart lusttillfredsställande funktioner.

Den lilla mackapären är som sagt en utmärkt symbol för det paradigmskifte som inträtt. Detta paradigmskifte har redan formuleras på flera sätt, men förtjänar att betonas tills vi börjar förstå vidden av det. 

Handelskammaren konstaterar i Fokus Attityd 2010 att ”dagens ungdomar inte är lika beredda att göra de uppoffringar som krävs för att skaffa sig en utbildning”. Förvånande? Elever är som sagt barn av sin tid och vet just att betyg, liksom kunskap, inte är A och o. Social kompetens och entreprenörsanda däremot har de greppat, vilket legitimerar deras prioritering att jobba, ta körkort och liknande självförverkligande ”under skoltid”. 

Närvaro i sig har inget värde i ett målrelaterat system, och vi som sysslar med lärande vill helst inte ha med närvarorapportering (till CSN) att göra. Paradoxalt nog leder strävan efter mindre skolk till att fler omotiverade elever bidrar till mer demoraliserande klimat i klassrummet. Krasst uttryckt är studiebidraget det mest intressanta skolan har att erbjuda för många elever.

Många är de elever som har svårt att finna sig tillrätta i ambivalensen mellan gamla och nya värden, inför en oviss framtid, och en av följderna blir ökad stress. Stressen handlar sällan om det faktiska skolarbetet, utan mer om hur fritiden – jobb, körkort och identitetsskapande – ska få rum, alltmedan förmågan till skolfokus försvinner. Om skolan ska ha någon legitimitet måste vi förstå hur paradigmskiften förändrar betingelser för lärandet. Att vi ännu inte behärskar den ”nya” ansvarskul-turen, är inte ett skäl för att gå tillbaka till en obsolet lydnadskultur. Däremot skulle vi kunna komma en bra bit på väg om vi vågade se bortom skolans traditionella kultur och se att dagens ungdomar ställer oss inför nya utmaningar med höga krav på relationell och emotionell kompetens, begrepp som Margareta Normell utreder förträffligt bra i boken Från lydnad till ansvar. 

Problemet är diffust, och således blir det ännu mer diffust att finna lösning. Vi kan inte välja vilken tid vi lever i, men vi kanske kan vrida vårt fokus istället för att stånga oss blodiga? Vi vuxna kanske måste rannsaka oss själva och förstå vad vi signalerar? Signalerar vi framtidsoptimism och tillförsikt? Signalerar vi (kunskaps)glädje? Uppmuntrar vi respekt för skolan? 

Skolans innehåll, form och styrning måste även fortsättningsvis dryftas av pedagogiska forskare, lärare, politiker … men själva inställningen till skolan från elever, föräldrar och resten av samhället är inte bara skolans sak. Skolan är inte en isolerad ö i ett omgivande samhälle. Ingen av oss kan skylla på system, utan ingår vare sig vi vill eller inte i en gemenskap som formar normer och attityder tillsammans. Medan skolfolk fortsätter dryfta utifrån sina perspektiv kan andra dra sitt strå till stacken. Uppmaning till alla utanför skolans värld: Fundera på om du ser ett värde i en sammanhållen skola som kan utgöra ryggrad i samhället och fundera på hur du själv bidrar till att upprätthålla eller förändra attityder.

Föräldrar …

… fundera kring ämnet, ni som önskar striktare undervisning, tydlighet, deadlines, mobilförbud, sanktioner … men ändå bekostar avancerade smartphones med frestande dataspel, förväntar er flexibla lösningar då ni varit i Thailand med barnen, vill kunna nå era barn via mobiltelefon under lektionstid, mejlar om hur vi lärare ska göra speciallösningar för att just era curlade och luststyrda söner och döttrar ska lyckas bättre. Fundera på om ni hjälper era barn tillräckligt i det svåra ansvarstränandet. Väcker ni dem? Hjälper ni dem att låta bli Facebook någon tid på dygnet? Fråga inte om det var roligt i skolan, eller om lärarna varit underhållande. Fråga hellre vad de lärt sig och hur. Utgå aldrig från er egen skolgång. När och hur den än var, så var den i en annan tid. Gläds åt era barns goda självförtroende och argumentationsförmåga men fundera på hur de ska kunna undvika egocentrisk sturskhet.

 

Arbetsgivare …

… fundera på vad ni signalerar, ni som anställer skolungdom för att jobba på vardagar, såväl dagtid som kvällstid. Fundera även över om det är lämpligt att förlägga anställningsintervjuer och telefonsamtal till elevers lektionstid. Alla ni inom näringslivet och andra samhällsfunktioner som önskar välutbildade medarbetare, fundera på vad ni menar med välutbildade? Hur ska ni signalera att såväl gedigen kunskap som ”rätt” attityd är avgörande? Tar ni för givet att det finns en traditionell kunskapsbas?

Politiker och lärarutbildare …

… fundera på hur det i lärarutbildningen ska bli balans mellan lärarprofessionens tre ben: ämneskunskaper, metodik och relationell kompetens. Fundera även på vad ett fjärde ben skulle kunna vara. Till exempel ”existentiell motivatik”? Eller, innebär det nya, entreprenöriella förhållningssättet att vi botar det existentiella underskottet?

Kollegor …

… låt oss inte förfasa oss, utan acceptera och erkänna utmaningarna. Låt oss fundera på om vi tillsammans kan anta praktiska förhållningssätt som kan dämpa luststyrningen, och inspirera varandra att orka upprätthålla kampen för arbetsro. Hur omfamnar vi den nya tekniken men bevarar en hälsosam förmåga till fokusering? Låt oss förstå att eleverna inte är illvilliga utan offer för sin samtid.

Journalister …

… kanske finns det allmänintresse i att också visa hoppfulla exempel och nyansera bilden? Att sydkoreaner som har avundsvärt (?) goda resultat i internationella kunskapsmätningar, kommer till Sverige för att titta på interaktionen mellan lärare och elever, kunde gott framhållas mer, ”Jag imponeras av delaktigheten /…/” säger utbildningschefen Lim Hea-Kyung exempelvis i Dagens Nyheter den 30 april 2011. 

Fundera, alla ni …

… som ibland med nedlåtande ton uttrycker något om skolans värld, vare sig det gäller lärares yrkesval, kunskapsresultaten, arbetssätt, nyttan eller annat.

Låt oss inte svika de unga – inställningen till skolan är allas ansvar!

Lisa Eklöv är gymnasielärare i filosofi och naturkunskap i Stockholm.

ur Lärarförbundets Magasin