Ingår i temat
Bildens roll
Läs senare

Skolan och religiös fundamentalism

Skolans värdegrundsuppdrag och kravet på respekt för andra religioner är inte oproblematiskt om man ser det i relation till vissa religiösa uppfattningar, anser religionsvetaren Jonathan Peste. Hur ska skolan hantera detta uppdrag om en del elever attraheras av religiös fundamentalism.

16 Nov 2004

Det har i dag närmast blivit en kliché att säga att världen efter 11 september 2001 trädde in i en ny tidsålder. Likväl ligger det mycket i påståendet. De dramatiska händelserna under den ödesdigra tisdagsmorgonen har satt djupa spår i internationella relationer och ökat medias fokus på religiös fundamentalism och terrorism. Men hur kan man då förstå det som ofta kallas religiös fundamentalism? Och hur kan man som lärare förhålla sig till de fenomen i dagens multikulturella skola som anknyter till fundamentalism? Det är tydligt att de globaliseringsprocesser som pågår i världen gör det allt svårare att isolera sig från världspolitiska frågor, även på lokala arenor som landets skolor.

Ordet religion syftar till otaliga sociala och kulturella företeelser i historia och nutid som hänvisar till en högre eller djupare sanning. Forskares syn på religion och användningen av begreppet religion skiftar dock. Det kan gälla orsaker till människors religiositet, hur religion skiljer sig från andra kulturella företeelser samt relationen mellan religion och andra kulturella och samhälleliga områden, från konst till lagstiftning. Som religionshistoriker pendlar jag mellan två förhållningssätt gentemot sådana frågor. Å ena sidan är religionens orsaker, manifestationer och relationer till andra områden oändliga och innehåller ett oöverskådligt antal möjligheter. Detta förhållningssätt är en del av ett kritiskt förhållningssätt gentemot generella utsagor om vad religion är och vilka dess funktioner är. Denna inställning bör genomsyra allt studium av religion. Å andra sidan innebär det också att man urskiljer mönster och samband, skapar generaliseringar och begreppsdefinitioner, vilka ska vara så rättvisande som möjligt.

Flera forskare har sedan 1970-talet observerat religionens ökade inblandning i politiska frågor. Denna tendens är inte begränsad till någon enskild religion utan går att finna exempel på inom judendom, kristendom, islam, hinduism, sikhism och buddhism. Religionens ökade inträde i politik kan ta sig många uttryck, från partiverksamhet och nätverk som arbetar med social välfärd och utbildning, till terroristgrupper och revolutionsrörelser som med våld vill införa sin vision av en samhällsordning. Det går visserligen att hävda att all religion är politisk, men det finns vissa religiösa fenomen som har ett mer märkbart inslag av politik som en kamp om kontroll över människor och materiella resurser. En sådan kamp formuleras ofta genom ett system av idéer, det vill säga ideologier. Ett återkommande ideologiskt element när religion och politik förenas är när frälsningsuppfattningar tydligt kopplas ihop med hur människor lever sina liv. Frälsning handlar om den belöning eller räddning som religioner utlovar till sina anhängare. När villkoren och platsen för frälsning framhävs som beroende av hur samhället är utformat finns ett påtagligt ideologiskt underlag för politiska religionsformer.

De politiska religionsformerna i modern tid har fått olika namn i litteraturen. Ett begrepp är fundamentalism, som ursprungligen användes av kristna rörelser i USA i början av 1900-talet vilka propagerade för en ordagrann tolkning av bibeln. I religionsforskning har fundamentalism definierats som religiösa rörelser som opponerar sig mot religionens marginalisering i samhället och som delar in mänskligheten i två läger – de goda och de onda. Andra karaktärsdrag är karismatiska ledare och millenariska föreställningar, det vill säga idéer om att en ny tidsålder är nära förestående.

I fransk litteratur används begreppet integrism som beteckning för fundamentalism, vilket syftar till att sådana rörelser vill integrera religion och samhälle. Andra begrepp är antimodernism och antisekularism, vilka pekar på att dessa rörelser opponerar sig mot den moderna världen. Just det faktum att fundamentalistiska rörelser reagerar mot den moderna världen innebär samtidigt att de är ett modernt – eller postmodernt – fenomen. De vill ha en återgång till vad som uppfattas vara en mer genuin och äkta form av religion och förebilderna söks i de religiösa skrifterna. Ett skäl till att vissa forskare propagerar för ett övergivande av termen fundamentalism är att den ofta uppfattas som nedvärderande. I min bok Religion och terrorism har jag föreslagit ordet radikalism, i betydelsen att människor organiserar sig för att genomföra allomfattande förändringar i sin omvärld. Religiös radikalism är således när människor motiverar politisk aktivism med religiösa idéer. Jag fortsätter dock för enkelhets skull att använda ordet fundamentalism i dess akademiska betydelse, även om de andra termerna också är belysande för många politiska religionsformer.

Alla tolkningar av religiösa traditioner är selektiva och beroende av situationen. Detta är tydligt även hos fundamentalister, vilka ofta vänder sig mot västerländska politiska ideologier, medan modern naturvetenskap och teknologi bejakas. Fundamentalister ledsagas lika mycket av politiska motiv som religiösa. Därmed blir deras ideologier ofta kompromisser och synteser av traditioner och innovationer som legitimeras genom det överordnade målet att göra religionen politiskt starkare. Ny teknologi, från kommunikationsteknologi till vapen, oväntade allianser och rangordning av religiösa principer blandas med ett återupplivande av gamla bruk. Alla religioner innehåller traditioner som talar både för och mot politiskt engagemang, spridandet av den egna traditionen till andra människor och våld som legitimt medel i politiskt syfte. När det uppstår fundamentalism har det skett en selektiv tolkningsprocess där vissa principer överordnats andra.

Fundamentalistiska religionsformer uppstår ofta bland individer som känner sig missgynnade. De finner legitimitet och inspiration i religiösa traditioner för att organisera sig och protestera mot den rådande ordningen. Ibland påpekas det med rätta att det långt ifrån endast är fattiga och socialt marginaliserade individer som dras till religiösa proteströrelser. Dock anser sig ofta välbärgade och välutbildade individer som blir medlemmar i sådana rörelser tillhöra en förtryckt grupp. Även om ledande gestalter inom fundamentalistiska rörelser ofta har klart uttalade politiska ambitioner, betyder detta inte att det inte finns en genuin religiös övertygelse.

På gräsrotsnivå kan ibland andra aspekter av religiositeten än de politiska vara mera synliga, exempelvis efterlevnad av religiösa föreskrifter om mat, daglig bön, klädbruk och studier av heliga texter. När protesten är så stark att våld tas till har ofta en radikalisering skett, både i handlingsprogram och i ideologi. Fienden avhumaniseras och demoniseras, den egna gruppen idealiseras. Våld kan på detta sätt bli tillåtet i ett högre syfte. Bakom en sådan utveckling brukar forskare kunna urskilja successivt ökande spänning mellan rörelsen och dess omvärld. Orsakerna till våld går sällan enbart att finna inom en specifik religiös rörelse, utan återfinns även i omvärldens agerande.

Det finns i dag flera riktningar inom olika religioner som kan definieras som fundamentalistiska. Inom judendomen finns det chassidiska riktningar som förkastar många av den moderna världens värderingar. Chassidismen uppstod i Polen under slutet av 1700talet som en rörelse som propagerade för inlevelse och glädje i religionen. Efter andra världskriget kom den dock att bli alltmer avståndstagande från både icke-judar och utomstående judar. Manliga anhängare utmärker sig i dag genom att bära traditionell svart klädsel och odla tinninglockar och kvinnor bär peruk och har ofta stora skymmande kläder.

Det finns flera kristna fundamentalistiska rörelser i Sverige, vilka ofta är en del av frikyrkorna och annan kristen nyandlighet. Frikyrkorna uppstod även de under 1800-talet som ett krav på större religiös inlevelse och vissa inriktningar har stora krav på sina anhängare i dag, bland annat Jehovas Vittnen och delar av pingströrelsen. Frågor som kan uppstå i samband med Jehovas Vittnen är födelsedagsfirande (vilket är förbjudet), sexualundervisning och sjukvård. I dag finns också olika kristna riktningar som opponerar sig mot naturvetenskapliga föreställningar om jordens och människans ursprung.

Hur islam praktiseras i dagens Sverige är till viss del beroende av lokala traditioner och ursprungsland. Exempel på mer omfattande och till det yttre synliga tolkningar inom islam är den saudiska wahhabismen och den egyptiska salafiya. Dessa uppstod under 1700och 1800-talet som moderniseringsrörelser vilka menade att islam stelnat i olika kulturella sedvänjor där bland annat kvinnan förtrycktes. I stället poängterades att islam är en stark dynamisk religion som ständigt ska omtolkas enligt dess grundprinciper. Den europeiska kolonialismen gjorde dock att många moderniseringstankar sågs som västerländska försök till ytterligare intrång och rörelserna drogs mot en starkare traditionalism. Till det yttre kan dessa inriktningar i dag manifesteras genom att kvinnor täcker sitt hår och att män inte klipper sitt ansiktshår.

Allt studium av religion bör innehålla kritiskt tänkande. Ett viktigt exempel på sådant tänkande är ett ifrågasättande av uttalanden om att människor är begränsade att vara på ett speciellt sätt utifrån en viss religiös och kulturell bakgrund. Samtidigt måste en strukturerad kunskap skapas så att individer kan orientera sig i världen. När en individ aktivt urskiljer likheter och skillnader mellan olika kulturella fenomen skapas kunskap och förståelse. Vissa generella slutsatser kan dras om hur religion, politik och våld ingår i syntes. Inga religioner är enhetliga, utan innehåller olika riktningar och möjligheter. För att förstå uppkomsten av fundamentalism och våld måste man även ta hänsyn till andra sociala faktorer utöver religionen.

Dessa slutsatser från det globala perspektivet på religionens ökade politiska betydelse kan också appliceras i ett skolsammanhang. Ur ett svenskt pedagogiskt perspektiv är det relevant att fråga sig varför en fundamentalistisk tolkning tar form i en elev. Svensk skola har ju inte enbart uppdragen att förmedla ett kritiskt tänkande och vetenskapligt grundad kunskap utan även ett värdegrundsuppdrag, vars principer inte på ett oreflekterat sätt kan harmoniseras med vissa religiösa uppfattningar.

Hur kan man då hantera värdegrundsuppdraget i en mångkulturell skola där vissa elever attraheras av så kallade fundamentalistiska religionsformer? Fundamentalism kan få otaliga uttryck hos elever: ökad religiös observans, avståndstagande från delar av undervisningen, religiöst färgade uppmaningar till andra elever som bygger på idén om den egna religionens ofelbarhet och bestämda politiska åsikter där problemen i världen kopplas till en religiös, etnisk eller politisk part.

I litteratur om religion och politik stöter man inte sällan på olika rekommendationer för hur religiösa konflikter kan motverkas. Här följer några exempel:

Juridiska och polisiära åtgärder som är kortsiktiga och reaktiva. Vidtar man sådana åtgärder finns dock de bakomliggande orsakerna till konflikten kvar efteråt. Det påpekas ofta även att ett ensidigt fokus på åtgärder av det här slaget tenderar att öka de fundamentalistiska gruppernas stöd. De kortsiktiga motåtgärderna kan i ett skolsammanhang kopplas till de lagar och regler som finns i Sverige. Det finns ett antal lagar som inte får brytas och lärare har skyldighet att rapportera exempelvis misshandel, hot och hets mot folkgrupp. Denna typ av åtgärder är nödvändiga att använda, men bör kombineras med andra åtgärder.

Ekonomiska, politiska och sociala åtgärder som är långsiktiga och preventiva. Det finns ofta andra skäl än religiösa till att fundamentalistiska tolkningar, som bottnar i en upplevd orättvisa, uppstår och vinner anhängare. För en lärare innebär denna typ av åtgärder att uppmärksamma de sociala missförhållanden som finns i skolan, bland annat diskriminering, och att försöka motverka dem. För att förstå vilka sociala och politiska faktorer som ligger bakom religiöst färgade konflikter i världen måste de analyseras, vilket kan göras till en del av innehållet i undervisningen. Läraren kan uppmuntra skolklassen till att aktivera sig politiskt samtidigt som olika religiösa och ideologiska alternativ studeras. Denna åtgärd handlar både om kritiskt tänkande och om förståelse av samtiden och syftar till att minoriteter ska respekteras och att gemensamma etiska principer ska upprättas. Således kan både kunskap skapas och träning i etiskt tänkande utövas.

Religionsdialog för konfliktlösning som är en långsiktig och preventiv åtgärd. Inom alla religioner finns både historiska och nutida exempel på såväl ömsesidig dialog som protest och konfrontation. Det finns religiösa företrädare som hävdar att religiös utbildning inom den egna traditionen motverkar religiöst våld. Genom att lära känna de toleranta aspekterna av den egna religiösa traditionen kan man lättare möta andra religioner. En del av religionsdialogen anhängare. För en lärare innebär denna typ av åtgärder att uppmärksamma de sociala missförhållanden som finns i skolan, bland annat diskriminering, och att försöka motverka dem. För att förstå vilka sociala och politiska faktorer som ligger bakom religiöst färgade konflikter i världen måste de analyseras, vilket kan göras till en del av innehållet i undervisningen. Läraren kan uppmuntra skolklassen till att aktivera sig politiskt samtidigt som olika religiösa och ideologiska alternativ studeras. Denna åtgärd handlar både om kritiskt tänkande och om förståelse av samtiden och syftar till att minoriteter ska respekteras och att gemensamma etiska principer ska upprättas. Således kan både kunskap skapas och träning i etiskt tänkande utövas.

Religionsdialog för konfliktlösning som är en långsiktig och preventiv åtgärd. Inom alla religioner finns både historiska och nutida exempel på såväl ömsesidig dialog som protest och konfrontation. Det finns religiösa företrädare som hävdar att religiös utbildning inom den egna traditionen motverkar religiöst våld. Genom att lära känna de toleranta aspekterna av den egna religiösa traditionen kan man lättare möta andra religioner. En del av religionsdialogen är också att religiösa ledare bär göra uttalanden mot våld. Religiösa åskådningars betydelse för människors liv måste erkännas och lyftas fram i undervisningen. Elever och lärare kan diskutera de olika sätt som religioner kan förhålla sig till andra religioner och kulturer. Religionsdialog och interkulturell dialog i skolan syftar också till att skapa samförstånd inom klassen. Genom dialog kan olika alternativ lyftas fram för att hantera konflikter. Exempelvis kan olika representanter för judendom, kristendom och islam bjudas in till undervisningen för att ge exempel på hur religionsmöten också kan innebära dialog och nydanande lösningar. Konflikter ska försöka lösas genom att parterna upplever sig så jämbördiga som möjligt. Uppriktig dialog handlar om inlevelse och empati för andra människor som kan skapas med hälp av exempelvis rollspel och forumteater där eleverna där eleverna försöker gestalta människors upplevelser i olika situationer.

Skolans uppdrag är att både skapa bästa möjliga förutsättningar för alla elevers lärande och att ge en etisk fostran. Dessa går inte att skilja på eftersom ever lär bäst om de respekteras som individer, vilket inkluderar respekt för deras kulturella och religiösa bakgrund. Denna respekt är en del av värdegrundens ideal. Samtidigt innebär värdegrunden paradoxalt nog också en fostran och indoktrinering. Spänningen mellan respekt och fostran är onekligen ett dilemma som kan leda till konflikt, men som kan hanteras om det behandlas som en process av ständig tolkning, dialog och kompromisser. Ser man denna process som en del av lärandet är mycket vunnet.

Förslagen på hur man kan hantera etiska dilemman med religiösa inslag förutsätter naturligtvis vissa kompetenser hos lärare. Respekt för kulturell och religiös mångfald är något som bör genomsyra all lärarutbildning. Här kan religionsvetare troligen fylla en viktig funktion inte bara i utbildningen av religionslärare, utan även i utbildningen av alla lärare. Ta till exempel kravet att lärarutbildningen ska ha en tydlig vetenskaplig prägel där grundläggande utbildning i vetenskapliga teorier och metoder ska ges. En religionsvetare som deltar som lärarutbildare i en sådan kurs kan sannolikt inte hantera vetenskapshistoria lika skickligt som en vetenskapsteoretiker ur ett vetenskapsteoretiskt perspektiv. Däremot kan troligen en religionsvetare ur andra perspektiv hantera vetenskapshistoria bättre. En religionsvetare kan ifrågasätta missvisande förenklingar av religion när dessa kontrasteras mot vetenskapliga teorier och metoder. En religionsvetare kan ge nya perspektiv på hur religion, kultur, politik och vetenskap interagerar i den moderna världen. Dessutom kan en religionsvetare varna för hur vissa framställningar av religion och kultur kan leda till att elever från religiösa minoriteter känner sig marginaliserade och alienerade, vilket inte underlättar deras lärande   – utan snarare tvärtom.

Den förnyade lärarutbildningen ska präglas av tvärvetenskap och fakultetsövergripande samarbete. Det finns risk för att kurser som ska ge ett specifikt bidrag till de allmänna delarna av lärarutbildningen kopierar innehåll från kurser inom traditionella ämnen, i stället för att skapa ett nytt innehåll som är anpassat för lärarstudenter. Ett sådant nytt innehåll förutsätter dialog, förmåga till nytänkande samtidigt som revirtänkande överges.

Även om grundläggande kunskaper om religioners mångfald är viktiga för lärare är det alltid en öppen fråga hur människor tänker och beter sig utifrån deras religiösa och kulturella bakgrund. Direkt dialog med både elever och deras föräldrar är en oumbärlig komponent i arbetet i en mångkulturell skola.

Det behövs en grundkompetens hos alla lärare vare sig man möter kristna kreationistiska åsikter, där en biblisk skapelsesyn ikläs vetenskapliga termer, eller muslimska revolutionära tankegångar såsom hos den muslimska organisationen Hizb ut-Tahrir, som kan ses som en arvtagare till både Salafiya och leninism. Det går att förstå religiösa nydaningar i historiska och existentiella sammanhang och därigenom argumentera för att de inte passar in i andra sammanhang, som utbildning för yrken i dagens Sverige. Kreationism handlar om att ge tillvaron en mening som kan betraktas som sann på ett existentiellt plan, den fungerar inte alls för att till exempel beräkna tidpunkten för när den första människan gick på jorden. Hizb ut-Tahrir är ett uttryck för att människor söker en mer genuin religiositet och harmoni. Människors sökande efter andlig tillfredsställelse måste respekteras så länge det inte hindrar andra individers motsvarande rätt. Det gäller alla parter i samhället.

Litteratur

Al-Khattar, A (2003): Religion and Terrorism. An Interfaith Perspective. Westport: Praeger.

Almond, G, Appleby, S & Sivan, E (2003): Strong Religion: The Rise of Fundamentalism around the World. Chicago: University of Chicago Press.

Gopin, M (2000): Between Eden and Armageddon. The Future of World Religions, Violence, and Peacemaking. Oxford: University Press.

McTernan, O (2003): Violence in God’s Name. Religion in an Age of Conflict. London: Orbis Books.

Peste, J (2003): Religion och terrorism – mellan samvaro och radikalism. Lund: Studentlitteratur.

Regeringens proposition 1999/2000:135. En förnyad lärarutbildning.

Alla artiklar i temat Bildens roll (7)

ur Lärarförbundets Magasin