Ingår i temat
Delat land
Läs senare

Ska alla få lyckas?

Är det verkligen rimligt att tro att nyanlända elever ska klara av att hoppa in i den svenska skolan och nå bra resultat? Den frågan är fel ställd, skriver Nihad Bunar. Frågan vi måste ställa oss är: Vad måste vi göra för att de ska lyckas?

22 Nov 2015

Bild: Andreas Poppelier

Nyligen gav jag en längre intervju till Sveriges Radio med anledning av en nyutgiven antologi, Nyanlända och lärande – mottagande och inkludering, som jag är redaktör för. Reportern hade förberett sig noga och hade med sig bland annat specialbeställd statistik från Skolverket om nyanlända elevers prestationer i grundskolan och gymnasiet samt om sysselsättningen. Statistiken visade att ju senare elever ankommer till den svenska skolan, desto större svårigheter har de att få behörighet till vidare utbildning. Många varken arbetade eller studerade två år efter gymnasieskolan. Reporterns efterföljande fråga var till synes logiskt oklanderlig, men också provokativ: Ska vi ändå inte acceptera det faktum att vissa elever har så svaga förutsättningar att de aldrig kan klara skolans kunskapsmål? En elev som i mars månad kommer från Syrien till årskurs nio kan väl inte väntas få fullständiga betyg i juni, eller hur? Är det en ”offentlig lögn” att alla kan lyckas, trots alla kompensatoriska åtgärder och tjusiga ideologiska formuleringar?Tack för det, Sveriges Radio! Och jag tänker direkt hur det skulle kunna se ut. ”Välkommen till Sverige. Nu är det så att du är femton år gammal och kommer från Syrien och vi vet av erfarenhet att du inte kommer att klara dig i skolan, så det är lika bra att reda ut det direkt. Inga falska förhoppningar om att du kommer att fixa det, tyvärr. Vi kan erbjuda dig språkintroduktion efter årskurs nio, som du förmodligen också kommer att hoppa av från. Oroa dig inte, det finns komvux och olika typer av arbetsmarknadsåtgärder som väntar. Vi vet att du har stora drömmar, men nu är det så att de kommer att förbli drömmar. Ja, det ordnar sig väl ska du se.”

Sedan ska lärarna förbehållslöst kasta sig in i uppdraget att hjälpa eleven lyckas i skolan, som regelverket och den professionella etiken stipulerar. Någon som tror på det?

Frågan om alla nyanlända verkligen kan lyckas implicerar att det ytterst och enbart är de nyanlända elevernas bakgrund och tiden för ankomst som kan hållas ansvariga för deras prestationer. Att det nästan inte spelar någon roll vad skolorna gör. Kritiken som till exempel Skolinspektionen, i sina rapporter från 2009 och 2014, samt en rad forskare, som det framgår av min forskningsgenomgång presenterad i Vetenskapsrådets rapport Nyanlända och lärande, har riktat mot skolans sätt att organisera mottagande av nyanlända har dock varit hård. Bristande likvärdighet, ogenomtänkta organisatoriska modeller, förlegade pedagogiska praktiker och social isolering är några av de mest förekommande. Två elever med liknande bakgrund kan hamna i två olika skolor där den ena tillämpar direkt inkludering och den andra tillämpar tidsmässigt utsträckta förberedelseklasser ”tills de är mogna”. I den ena ges två timmars studiehandledning per vecka och i den andra ingenting alls. I den ena finns det utvecklade strukturer för intern samverkan mellan lärare i svenska som andraspråk, studiehandledare på elevernas modersmål och ämneslärare och i den andra sköts all undervisning av sva-lärare. I den ena finns tydliga strategier för kommunikation och samverkan med föräldrarna och i den andra ligger det mer på enskilda lärares engagemang, intresse och mån av tid.

I vissa kommuner kan nyanlända, asylsökande och barn med uppehållstillstånd hamna i egna ”multikulturella” skolor. I ett antal kommuner tas de först emot inom ramen för så kallade mottagningsenheter där de i upp till tre–fyra månader ska förberedas för förberedelseklass. I vissa kommuner sätts till och med fyra- och femåringar i egna segregerade introduktionsförskolor för att lära sig ”någorlunda bra språk och lite sociala koder”, som det har rapporterats i Lärarnas tidning nr 13/15. Av någon anledning finns det en uppfattning att nyanlända fyraåringar lär sig sociala koder allra bäst i en grupp där alla andra är nyanlända. Eller att nyanlända förbereds allra bäst för skolan någon annanstans än i skolan i sig.

En fråga är förstås för vems skull dessa segregerade former skapas, för de nyanlända barnens skull eller för att av någon anledning ”skydda” resten av verksamheten?

I vårt nyliberalt inspirerade skolsystem med marknad, konkurrens, ryktens betydelse, mätningar och rankningar ses elever med migrationsbakgrund och i synnerhet nyanlända inte sällan som en belastning, något som Jenny Kallstenius tydligt har visat i sin avhandling De mångkulturella innerstadsskolorna. Därför bevittnar vi framväxten av fler och fler segregerade skolor och förskolor bara för nyanlända, legitimerade med hänvisning till att resurser ska koncentreras och eleverna ska förberedas. Men vi hör också allt fler rop på att de ska spridas ut till fler skolor. ”Bördan” ska fördelas rättvist, med andra ord. Men vad är det som väntar dessa barn på de skolor som, förmodar jag, på ett eller annat sätt ska tvingas ta emot dem? Förberedelseklass tills de är redo (eller rättare sagt tills resten av skolan är redo för att välkomna dem i ordinarie klasser på lika villkor) eller genomtänkt mottagande? Är segregerade skolformer och en kvarts studiehandledning på modersmålet per vecka den största kompensatoriska åtgärden vi har att erbjuda?

Det är hög tid att vi stannar upp och reflekterar över vad likvärdighet, jämlikhet, rättvisa och kompensatoriska åtgärder egentligen betyder i dessa elevers fall. Elevernas bakgrund kan inte förändras, men det kan skolornas arbete med mottagande, inkludering i sociala (nätverk) och pedagogiska (lärande) sammanhang samt relationer med föräldrarna. Utvecklingspotentialen i de strukturer som sörjer för nyanländas mottagande är oändligt stor.

Nyanlända elever har rätt till en rad särskilda stödåtgärder som vid sidan av studiehandledning på deras modersmål också omfattar att undervisningens form och innehåll ska anpassas till individuella förutsättningar och behov, bakgrundskunskaper noga ska kartläggas, förstärkt undervisning i svenska som andraspråk ska erbjudas och liknande. Regeringen har de senaste åren anslagit en del riktade statsbidrag tänkta att stärka de strukturer som tar emot och inkluderar nyanlända. Som det framgår av boken Nyanlända och lärande – mottagande och inkludering, som jag har skrivit tillsammans med sex forskarkollegor, har en del kommuner börjat se över sina organisatoriska modeller för mottagande. Förberedelseklasser har på vissa håll ifrågasatts som den bästa eller rättare sagt den enda praktiken och inkluderingstanken har på allvar slagit rot bland landets pedagoger och skolledare gällande nyanlända elevers skolgång. Alla intervjuade lärare i vår undersökning påpekar dock att inkluderingen måste åtföljas av nödvändiga resurser och stöd. Dessutom får vi från januari 2016 en ny lag som övergripande ska reglera vad huvudmän får och måste göra när en nyanländ elev kommer till kommunen.

Kan dessa reformer i sig tillhandahålla en möjlighetsstruktur för alla nyanlända att lyckas i den svenska skolan? Nej, det kan de inte! Som mycket av den svenska och internationella forskningen har visat, vilket redovisas i Vetenskapsrådets rapport Nyanlända och lärande, handlar det om hur de ordinarie strukturerna i skolan och kommunen arbetar. Vad en lärare i svenska som andraspråk eller en studiehandledare gör är förstås viktigt, men i det långa loppet är det ännu viktigare vad skolans NO-lärare, SO-lärare, musiklärare eller fritidspedagoger gör under den första tiden. Att inte få lära sig sociala normer av en förskollärare, utan i interaktion med kamrater. Att flytta nyanlända elever från skolans kompensatoriska och segregerade till ordinarie zoner (utan att för den skull tappa kompensatoriska åtgärder), i tanken, attityden och praktiken, och göra dem till hela skolans elever är ett första nödvändigt steg mot en likvärdig skola även för nyanlända. Frågan är således inte om alla kan lyckas, utan om de bereds möjlighet att lyckas.

Tillbaka till radioreporterns fråga: Kan jag på allvar tro att en elev som i mars ankommer i årskurs nio kan få fullständiga betyg i juni? Mitt svar: Om hen ens tillbringar en dag på skolan så ska det betraktas och arbetas med som om det vore fullständigt möjligt. Allt annat öppnar för ett fullkomligt professionellt och moraliskt haveri i den svenska skolan!

Nihad Bunar är professor i barn- och ungdomsvetenskap vid Stockholms universitet. Han forskar om migration och utbildning. Senast utgivna bok är antologin Nyanlända och lärande — mottagande och inkludering, som han är redaktör för.

Alla artiklar i temat Delat land (10)

ur Lärarförbundets Magasin