Läs senare

Sistungen lämnar skolan

av Susanna Alakoski
15 Maj 2017
15 Maj 2017
Susanna Alakoski är författare. Hon debuterade 2006 med romanen Svinalängorna. Foto: Robert Blombäck

I Min sanning säger Petra Mede sig blivit mindre ego sedan dottern kom. Och jag minns psykologen Barbro Lennéer Axelsons ord, att få barn är en positiv kris. Att uppleva största lyckan på jorden och samtidigt inse, från och med nu är jag tvåa forever. För alltid kommer jag att vilja någon annans väl och ve före mitt eget. Allt annat i livet skulle blekna.

Inte trodde jag att det var sant. Det blev tre, kanske för att jag träffade Gudrun Schyman i en tvättstuga, den första som inte fokuserade på krupp, kräksjuka, körtelfeber, matvägran och tonårskriser. Barn ger energi, sa hon, motivation, vi ser världen i ett större perspektiv.

Där på perrong 9 ¾ minns jag hur jag ständigt längtade efter att hänga med i vuxenkulturen. Så dumt, tänker jag nu.

Nu tar hon studenten. Sistungen. Föräldramemoarerna skulle kunna handla om astman och akutbesöken till Sachsska barnsjukhuset. Hur vi stod i natthissen, tillsammans med andra hålögda som mumlade: ”Hatar livet.” Vidare ansvaret för maten. Läxläsningen. Lössen. Natthostan. Tandborstningen. Tjatet. Tålamodet (Försök en gång till!). Och det svåraste, att stå pall, stå emot, oavsett vad. Trösta, peppa, konfrontera. Orka. Varje dag i tjugofem år. Men icke. Memoarerna börjar och slutar i den gränslösa kärleken. Att hänga samman i kött och blod, tårar, ilska. Hur vi skrattade varje dag.

Titta mamma, en bakterie!

Sorgen när räven tog kaninen.

När Panda glömdes på tåget.

Vidare samtalen om Hitler,

och Karin Boyes öde.

Och detta att bli satt att skapa historia i stället för att älta sin egen. Tränas i förmågan att lindra det egna lidandet genom att ständigt ta sig an och se ansenligare problem. Herregud, vi bor ju i Sverige! Och ynnesten att ha fått leva Lennart Nilssons bilder.

Storasyster bor i London. Harry Potter World fascinerar, flocken har galet kul. Förflyttar sig hand i hand, stundom strosar vi för oss själva. Som vi gjort så många gånger, vid havet, i skogen, i fjällen. Vi sicksackar mellan ormar, ugglor, katter, vildsvin, trollspön, har det bra på ett sätt jag inte ens kunnat drömma om. Vid Dumbledore’s office slår det mig, vi har varit här förut. Vi har varit i Potions classroom också och i Hagrid’s hut och Potter Cottage. Ty vi läste tillsammans, såg tillsammans, lyssnade tillsammans. Och vi rörde oss i flock. Flocken sätter sig nu till ro i Hogwart’s express som går till all destinations (not underwater) och det är där på perrong 9¾ jag minns hur pinsamt sorgsen jag var för att jag inte mäktade läsa Odysseus med min sömnsaboterade hjärna, hur jag ständigt längtade efter att hänga med i vuxenkulturen. Så dumt tänker jag nu. Att ens försöka. Åren gick så fort och barnkulturen var ju bitvis strålande.

Flocken samlas numera på andra ställen än hemma. Mittungen är på väg till Skåne. Sistungen drar snart till USA. Nu kan vi läsa vad vi vill, när vi vill och vad jag möjligen kan ha missat.

ur Lärarförbundets Magasin