Läs senare

Se till mig som ny i landet är

Skolan har en central roll i nyanlända barns liv. Att möta varma, förstående vuxna och få en vardag som präglas av struktur och rutiner, kan hjälpa elever som ytt från krig och kaos att få tillbaka tron på framtiden.

23 Sep 2016

Målfoto. 70 x 50 cm, Tempera/olja. ©Margaretha Jansson
2015 befann sig över 32 miljoner barn på flykt i världen. Av dem kom drygt 70 000 till Sverige. Hälften av dem, drygt 35 000, var ensamkommande.

De allra flesta av dessa barn har varit med om ofattbara upplevelser av våld, krig, hot, död och förluster, både före och under flykten. För många har en stor del av barndomen bestått av ständig skräck. När ett stort antal barn med sådana erfarenheter dyker upp i skolan innebär det nya utmaningar. Vad gör vi när inarbetade rutiner inte funkar och när traditionella arbetsmetoder tycks otillräckliga? Hur kan vi stötta och stärka dessa barn? Det är lätt att känna sig maktlös och otillräcklig.

Som tur är finns det en hel del forskning att hämta stöd och kunskap från, studier om barn som överlevt tidigare konflikter från andra världskriget och framåt. Resultaten pekar på att svårighetsgraden av barns traumatiska upplevelser har stor betydelse för deras hälsa, välbefinnande och utveckling under den första tiden i ankomstlandet. Men efter några år tycks detta spela en ganska liten roll. Avgörande är i stället erfarenheterna i det nya landet. Det finns alltså goda möjligheter att, oavsett vad barnen har med sig i bagaget, skapa gynnsamma förutsättningar för ett fortsatt bra liv. Viktigast i det arbetet är barnens vardagsmiljö – och här spelar skolan en särskilt viktig roll.

Barns traumatiska erfarenheter påverkar dem på flera sätt. Den grundläggande tryggheten har ofta slagits sönder. Föräldrarna, som i barnets värld ska kunna skydda dem mot allt som är farligt, har inte kunnat göra det. Hemmet som trygg plats finns inte. Det sociala nätverket runt barnet och familjen är borta. Många barn har bevittnat hur vuxna gör onda handlingar och tilliten till andra har i grunden skadats. Tillvaron ter sig kaotisk och oförutsägbar. I värsta fall har framtidstron, hoppet om att allt kommer att ordna sig, gått förlorad.

Where are we now I. 52 x 70 cm, tempera/olja. ©Margaretha JanssonMen barns utveckling, välbefinnande och hälsa påverkas inte bara av traumatiska erfarenheter utan också av de styrkor, resurser och förmågor som barnet har och som finns i dess omgivning. Forskningen har under senare år alltmer fokuserat på dessa hälsofrämjande faktorer och hur man kan stärka dem. I vår egen forskning med barn i asylprocessen i Mellan det förflutna och framtiden, och med barn på flykt i en papperslös situation i Bli inte hopplösa, framstår skolan som den viktigaste hälsofrämjande faktorn efter föräldrar och familj. För ensamkommande barn blir skolan kanske än mer viktig, som Lutine de Wal Pastoor visar i The decisive role of school in the lives of unaccompanied refugee minors in Norway.

Betydelsen ligger på flera nivåer. Skolan är ju främst en plats för inlärning och de allra flesta nyanlända barn är medvetna om att den svenska skolan ger unika möjligheter också för dem som i andra länder inte skulle haft råd att gå i skolan. På det sättet kan skolan bidra till att återskapa barns framtidshopp. Skolan innebär också rutiner, tydlig struktur och därmed förutsägbarhet. Detta är trygghetsskapande i sig och särskilt viktigt om man levt i det kaos som krig och konflikter innebär.

Skolan är vidare en plats för socialisation och integration, en mötesplats där barn lär känna andra, både vuxna och barn, och kan börja bygga nya sociala nätverk som ersättning för de som gått förlorade. Det är en plats där de lär sig förstå det nya språket och det nya samhälle de hamnat i.

Forskning om barn på flykt pekar framför allt på betydelsen av en trygg vardagsmiljö och vikten av varma och förstående vuxna som får barnen att känna sig sedda och bekräftade. Grunden i arbetet med traumatiserade barn på flykt är alltså att vara en medmänniska som ser, stöttar och inte sviker barnet, och som därigenom kan bidra till att återskapa barnets tillitsförmåga. Ett användbart hjälpmedel i detta arbete är den så kallade STOP-modellen som Lars H Gustafsson utvecklat och som beskrivs bland annat i Möta barn på flykt.

Studier visar att för de flesta traumatiserade barn på flykt så räcker det med en trygg, välfungerande vardagsmiljö för att de ska återhämta sig och utvecklas bra. Edith Montgomery visar i en studie av barn på flykt att efter åtta, nio år i Danmark hade svårighetsgraden av tidigare traumatiska upplevelser mindre betydelse för hur de mådde. Däremot hade faktorer med koppling till livet i Danmark stor betydelse, såsom upplevelser av fattigdom, våld, kriminalitet och rasism, antal skolor barnen gått i, låg skolnärvaro och få danska vänner.

En slutsats är alltså att skolans viktigaste roll är att utgöra en trygg och varm plats där barn lär sig saker och har roligt. Det är inte skolans och pedagogernas roll att arbeta med traumabehandling.

Where are we now II. 65 x 51 cm, Tempera/olja. ©Margaretha Jansson

Men det finns förstås en grupp barn som behöver mer hjälp. Skolan, där alla barn vistas en stor del av sin tid, är en viktig arena för att fånga upp dessa barn. Vilka signaler gäller det då att vara uppmärksam på? Det är inte som man kanske skulle kunna tro vad barnet varit med om, utan hur han eller hon hanterar upplevelserna. En del barn mår förvånansvärt bra trots att de upplevt obeskrivliga hemskheter. Det som är viktigt att vara uppmärksam på är dels barnets funktion, dels dess symtom.

Sådana tecken kan vara koncentrations- och inlärningssvårigheter, särskilt hos barn som tidigare haft lätt för sig i skolan. Det kan handla om barn som drar sig undan och isolerar sig, ter sig deprimerade eller är påtagligt rädda. En stor del av barnen har sömnsvårigheter och plågsamma mardrömmar. Om de är av den svårighetsgraden att de har svårt att hänga med i skolan eller inte orkar komma i tid på morgonen behöver de hjälp. Det kan också handla om barn som plötsligt ”försvinner” och verkar mentalt frånvarande, är väldigt ledsna eller som lätt blir arga och får okontrollerade aggressionsutbrott. Sådana symtom kan vara tecken på plågsamma återupplevanden av svåra trauman, så kallade flashbacks.

Om man som lärare märker sådana symtom är det viktigt att det finns tydliga och förankrade riktlinjer, anpassade till de lokala förutsättningarna, för vart man vänder sig. Oftast är det skolhälsovården som är den bästa instansen. Där kan medicinska och pedagogiska utredningar initieras och enklare behandling ges. Om behov finns av traumaterapi eller andra mer avancerade specialistinsatser kan man remittera vidare. Om det finns anledning att misstänka att det finns en risk för självmordsförsök är det viktigt att omedelbart kontakta barn- och ungdomspsykiatrin.

Barn på flykt i en papperslös situation är särskilt utsatta. I en färsk studie har vi sett att skolan är av särskilt stor betydelse för att minska dessa barns utsatthet. Men trots att papperslösa barn enligt lag har rätt till skolgång i Sverige, var det inte okomplicerat för barnen i studien. De bar på en hemlighet som, om den kom ut, kunde vara livsfarlig för barnen och deras familj. Även de yngsta barnen i studien hade strategier för att minska riskerna för upptäckt. De höll en viss distans till sina skolkamrater, samtidigt som den inte fick vara så stor att det riskerade att väcka onödig uppmärksamhet. Många hade ett prosocialt beteende som innebar att de var påtagligt goda kompisar och duktiga i skolan. Detta hade ett pris och många hade psykosomatiska symtom.

Vi såg också en strävan hos barnen att hitta utrymmen av normalitet, där de kunde glömma sin utsatthet för en stund och hämta kraft. Det kunde handla om att spela fotboll, delta i skapande aktiviteter som kulturskola, kunna gå till biblioteket och liknande.

För att stötta denna utsatta grupp är det viktigt att vuxna hjälper barnen i deras strategier att minska riskerna för upptäckt. Skolverkets vägledning är användbar och visar vad lagar, regelverk och mänskliga rättigheter kräver. Lokala riktlinjer bör utformas på varje skola för att minska riskerna för misstag och öka tryggheten även för skolpersonalen.

Man kan också hjälpa barnen att hitta de utrymmen av normalitet som tycks viktiga, liksom att hjälpa föräldrarna att knyta sociala kontakter med hjälpande personer och organisationer.

Skolan har alltså en unik roll i arbetet med nyanlända barn på flykt. Förhållandevis enkla insatser har stor betydelse för barnens långsiktiga hälsa och utveckling. Eftersom det rör sig om många barn är detta av stor betydelse – inte bara för barnen utan för hela samhället under lång tid framåt.

Att arbeta med nyanlända barn är utvecklande, givande och tacksamt. Men som allt engagerande arbete innebär det samtidigt en risk för utmattning, så kallad compassion fatigue. Några förutsättningar är viktiga för ett framgångsrikt arbete. Skolans personal måste känna sig trygg med att den har kompetens och verktyg för att klara sina arbetsuppgifter. Det betyder att den behöver få möjlighet till utbildning och fortbildning och att de är tillräckligt många för att kunna ge varje barn den omsorg de behöver. Det är också viktigt att personalen upplever att de har ett tydligt stöd från sin arbetsledning och organisation.

Andra viktiga faktorer är att man aldrig arbetar ensam utan i väl fungerande team där man kan stötta och avlasta varandra. Utrymmen för reflexion och diskussion är viktiga och möjlighet till handledning bör erbjudas.

Ett viktigt stöd i arbetet, särskilt i situationer som kan vara svåra att hantera, är ett aktivt arbete med mänskliga rättigheter. FN:s konvention om barnets rättigheter utgör grunden i ett sådant arbete. Lärarförbundet och Lärarnas Riksförbund har utvecklat ett viktigt material för en pedagogisk yrkesetik, Yrkesetik i vardagen – ett fördjupningsmaterial, och Lars H Gustafsson ger en konkret beskrivning av betydelsen av mänskliga rättigheter och yrkesetik i bokkapitlet ”Att möta barn som gett upp”.

Till sist: I våra studier med barn som söker asyl eller lever i papperslöshet är det slående hur viktig skolan är för barnen. Många av barnen beskriver hur de älskar skolan och sina lärare, att de skulle vilja ha mycket längre skoldagar och vara där på helger och lov också. En bra skola med trygga vuxna utgör en av de viktigaste friskfaktorerna för barn på flykt från krig och våld, och i en tid med en allt hårdare politik mot flyktingar blir skolans och pedagogernas roll allt viktigare. Med små medel kan skolan bidra till att återskapa trygghet och tillit, ge barnen en ny tillhörighet och en kunskapsgrund att stå på. Därigenom återskapas ett framtidshopp med avgörande betydelse för hälsa och utveckling under det fortsatta livet. För att skolan och pedagogerna ska kunna bidra till detta viktiga arbete krävs det en trygghet i yrkesrollen baserad på professionell kompetens, etik och mänskliga rättigheter och ett stöd från arbetsledning och organisation.

Henry Ascher är professor i folkhälsovetenskap samt docent och överläkare i barnmedicin. Han arbetar vid Avdelningen för samhällsmedicin och folkhälsa, Sahlgrenska akademin vid Göteborgs universitet, vid Angereds Närsjukhus och vid Flyktingbarnteamet i Göteborg. Hans forskning omfattar bland annat hälsa hos asylsökande barn och papperslösa.

Litteratur

Andersson, H, Ascher, H, Björnberg, U & Eastmond, M (2010): Mellan det förflutna och framtiden. Asylsökande barns välfärd, hälsa och välbefinnande. Göteborgs universitet, Centrum för Europaforskning.

Ascher, H (2014): Hälsans betydelse för nyanlända barn i skolan och skolans betydelse för nyanlända barns hälsa, i Kästen-Ebeling G, Otterup T (red) En bra början — mottagande och introduktion av nyanlända elever. Studentlitteratur.

Ascher, H & Wahlström Smith, Å (2016): »Bli inte hopplösa«. En studie om vardagsstrategier hos barn på flykt i en papperslös situation. Stiftelsen Allmänna Barnhuset.

Gustafsson, L H (2013): Att möta barn som gett upp. En fråga om vetenskap, rättigheter, etik och människosyn, i Ascher H & Hjern A (red): Från apati till aktivitet. Teori och behandling av flyktingbarn med svår psykisk ohälsa. Studentlitteratur.

Gustafsson, L H & Lindberg, T (2016): Möta barn på flykt. Enkel handbok för alla. Unicef

Malmström, C (2006): Satsa på barnens vardagsmiljöer — mottagande och introduktion av flyktingbarn och ungdomar. Stiftelsen Allmänna Barnhuset.

Montgomery, E (2008): Long-term effects of organized violence on young Middle Eastern refugees' mental health. Social Science & Medicine, 67,

Pastoor, L de W (2013): The decisive role of school in the lives of unaccompanied refugee minors in Norway. Siirtolaisuus (Migration), 40, 34.

Skolverket (2015): Elever som är papperslösa — rätt till en likvärdig utbildning. Skolverkets stödmaterial.

ur Lärarförbundets Magasin