Ingår i temat
Relationer
Läs senare

Se elevens alla lärande ansikten

Vi blir till i klassrummet tänker jag. Vi blir till. Och denna tillblivelse är jag ansvarig för. Det handlar om relationer. En mångfald av relationer, skriver läraren Anne-Marie Körling.

20 Nov 2012


 
Här är din klasslista, sa skoladministratören, och här är schemat. Så ser det första mötet med den blivande klassen ut. En lista med efternamn och förnamn i alfabetisk ordning. Mina blivande elever. Jag ögnar igenom den. Det är många elever jag får.
Det är i klassrummet namnen blir verkliga. Eleverna kommer in i rummet med olika skolerfarenheter, med olika roller och med olika förväntningar. Någon är högljudd och sätter sig längst bak, andra är blyga och vill inte dra uppmärksamheten till sig, någon slår sig ned vid fönstret och ser likgiltigt ut mot skolgården och någon annan är relaterande och säger hej till läraren med nyfikna ögon. Jag behöver kontakten med eleverna. Jag blir glad över ögonen jag möter och besvarar genast frågorna ställda till mig. Jag behöver relationen till var och en av dem för att utföra mitt arbete. Jag behöver också relationen till det jag ska undervisa om. Jag har en årskurs åtta.

Det är den där killen längst bak. Han gungar på stolen. Jackan är på. Skolbänken gapar tom. Där finns inga pennor eller papper. Han ser mig inte. Bryr sig inte. Han relaterar inte. Jag är nästan ingen, tänker jag. Det är en obehaglig känsla. Den kan jag skaka av mig genom att skuldbelägga eleven och tala uppförande och ordningsregler. Jag kan myndigt säga att här tar vi av oss jackorna i klassrummet och så gungar vi inte på några stolar och ni som har pennor med er kommer att klara av skolan, ni som inte har pennor med er är det mer eller mindre synd om … efter åtta år i skolan kunde ni kanske ha lärt er att åtminstone ha med er pennor. Så skulle jag kunna använda min skolmakt och under en trivsam kollektiv vi-form adressera mitt budskap över hela klassen till den enda jag vill nå med innehållet – killen längst bak. Han som nu vrålar något till en klasskamrat längst fram.

I lärarrummet är den här eleven alltid på tapeten. Det är fritt att tala om hans dåliga uppförande. Jag får gång på gång höra hur illa han sköter sig och att det är skönt att han är borta ibland, och att det händer alldeles för sällan. Det är lärarkollegiets kollektiva behov av att prata om eleverna man inte når – inte tala om hur lärarna själva bidrar till att förändra relationen till just denna elev. Och genom killen längst bak också förändra relationen till de eleverna som inte gör något väsen av sig alls. Jag vill att vi talar ansvar.

Jag vill tala lärande. Jag vill tala om de små gesterna som knyter oss samman och bygger de lärande relationerna. Jag vill tala om skolanknytning, hur eleven knyter an till sin skola, sina lärare och sina ämnen. Jag vill inte medverka till att eleven gång efter annan skriver ut sig ur skolsystemet.

Redan innan jag möter klassen har välvilliga lärare berättat om den stökige eleven. Jag ärver andra lärares syn på eleverna. Jag värjer mig. Jag vill inte ärva. Jag vill höra berättelsen om hur eleverna lärt sig i skolan, hur de lärt sig läsa och vad de läser hemma. Jag vill höra hur eleverna tänker om sin skola och hur vi kan utveckla idéer som eleverna har. Jag vill tala lärande. Jag vill inte ha förhandsinformation om elever.

Jag vill också veta om den andra eleven, den tysta. Jag vill också veta om den där duktige eleven. Jag vill veta genom att själv vara bland eleverna.

Jag minns en lärare en gång för länge sedan. Vi delade klass men möttes bara via telefon. Jag lyssnade till den ordinarie lärarens berättelse om en elev. Det var si eller så med eleven. Det var svårt ibland och ibland var det rent besvärligt. Jag skulle akta mig för att frammana det som kunde komma att förstöra lektioner. Jag skulle vakta mig, och jag skulle inte låta eleven få för stort utrymme. Det tog inte lång tid innan jag fann den här eleven. Jag kände igen det läraren berättat om. Och jag var vaksam. Jag var beredd. Jag var också outbildad. Jag var inte van vid hur elever är och blir till. Jag höll därför saker och ting i den ordning som krävdes för att lektionerna skulle bli friktionsfria.

Den ordinarie läraren och jag talades vid per telefon. Vi var rörande överens om att klassen fungerade bra och att vi hade gjort det bästa för den elev som hade det lite mer besvärligt. Det var först under ett möte mellan oss två och elevkatalogen som vi kom till insikt om att vi under hela hösten talat om två olika elever. Den elev läraren relaterade till var en annan än den jag diskuterade. Vi såg på varandra med förfäran. ”Men det är den där eleven!” sa den ordinarie läraren. Jag blickade ned i ett elevansikte jag kände igen som en glad och nyfiken elev. Jag hade problem med en annan. Det slog mig att jag hade förväntat mig att en elev skulle sätta käppar i mitt undervisningshjul och att jag fort måste identifiera denna elev. Jag lärde mig att det inte är självklara saker att påstå att en elev är si eller så.

I dag är jag utbildad lärare. Mitt förhållningssätt är ett helt annat. Vi blir till i klassrummet tänker jag. Vi blir till. Och denna tillblivelse är jag ansvarig för. Det handlar om relationer. En mångfald av relationer. Det handlar om min förmåga att vara öppen för möjligheterna att knyta an till eleverna så att deras skoltid blir möjlig och rik. Det ligger i min profession att verka så. Läroplanen har några få ord om betydelsen av att utvecklas socialt. Att skolan också ansvarar för identitetens utveckling. Det krävs år av övning och elevmöten för att utveckla sin pedagogiska förmåga att relatera, härbärgera och möta elever. Det krävs också att vi lärare ser på vårt ansvar för att relationen ska utvecklas. Inte stagnera. Och att den rör alla elever.

Killen längst bak i klassrummet speglar sin skolsituation. I samma stund som jag känner att jag är ingen i klassrummet förstår jag att det är så han känner. Han känner sig som ingen. Jag känner mig som ingen för honom. Han var ingen för skolan. Han hade sedan länge vänt sig ifrån skolans innehåll för att relationerna i skolan inte fungerade. Han fick också kämpa med att leva upp till den roll som ingen av lärarna var beredd att ändra på. Etiketten satt i honom. Han var den där stökiga killen som lärarna skulle få problem med. Och så var det med den saken.

Jag minns en ung människas möte med en baksidestext till en bok jag läste. ”Vad läser du?” och jag delade med mig av min läsning. ”Här, den här boken läser jag.” Baksidestexten löd: ”Inom bär jag mina tidigare ansikten, som ett träd har sina årsringar. Det är summan av dem som är ’jag’. Spegeln ser bara mitt senaste ansikte, jag känner av mina tidigare.”

– Fan va ballt. Så här är det ju. Så här är det med mig också.

Jag tänkte att mitt ansvar som lärare är att se alla elevens lärande ansikten. Och att stötta elevens väg till relation med och till mig och mina undervisningar. Att jag såg något annat i eleven då jag delade en baksidestext och tankarna kring den. Jag vill veta om skolans innehåll påverkar eleven:

– Berätta för mig vad du kan, frågade jag stökeleven.

– Äh, vad har du med det att göra, svarade han.

– Jag är nyfiken. Jag upptäckte att du följde med då jag läste en text på engelska, att du skrattade till. Jag undrar hur mycket du kan?

– Jag har inte lärt mig engelska i den här fucking skolan om du tror det, försvarade sig eleven.

– Nej, så är det säkert. Berätta hur du gör? Hur du lär dig och varför? Behöver du läsa textremsorna för att förstå engelska filmer? frågade jag vidare med frågor knutna till mitt ämne och inte till elevens person.

– Har inte du med att göra, svarade eleven och tryckte sig hårdare in i sin stora jacka.

– Jag är nyfiken. Ska bli spännande att höra hur du ser på min nästa lektion. Välkommen då.

Det tar lång tid att bygga upp lärande relationer. Lärande relationer är inget som handlar om att möta en elevs behov, lärande relationer byggs upp genom att relationer skapas till alla elever i klassrummet. Eleverna är mycket uppmärksamma på hur läraren är och blir till med andra elever. De vet hur läraren är och kan vara. Jag är lärare för fler elever och jag ansvarar för relationen till dem alla, var och en för sig och som kollektiv. Jag kan inte sätta något strålkastarljus på en endaste elev. Jag kan sätta strålkastarljus mot mig själv: ”Hur blir jag lärare här?”.

Sänder jag ut diffusa signaler? Tar jag omedvetet avstånd? Är det någon elev jag aldrig ser ordentligt i mitt klassrum? Hur är det att vara elev till mig? Vem är jag som lärare? Hur håller jag undervisningens fokus? Hur blir jag till så att eleverna kan bli till? Varifrån kommer den olust jag känner? Hur kommer det sig att jag känner mig som ingen alls när just den där eleven äntrar klassrummet? Ansvaret är mitt. Jag kan inte, även om jag vill och önskar, lägga ansvaret för relationen i elevens knä.

Jag måste ansvara för relationen i klassrummet. Jag behöver hjälp för att titta på och undersöka mig själv som lärare.

Jag kom att fråga elevhälsan om de kan komma in i mitt klassrum för att observera mig och hur jag bidrar till eller hindrar eleverna att bygga relation till och med mig.

Elevhälsan har tittat med förvåning på mig: ”Det är ingen uppgift för elevhälsan”. Sedan kommer misstänksamheten: ”Fungerar det inte för dig i klassen?”.

Min fråga bottnade inte i ett begynnande tvivel på min lärarroll. Tvärtom. Min fråga om stöd och hjälp handlade om att jag ville ta ansvar över relationerna till mina elever och jag ville ha feedforward, feedback eller bara ren och skär feed. I stället kom min fråga att fokusera på eventuella misslyckanden och gav upphov till skam och reglering. Sådant jag frågar om frågar man inte om. Jag ville tala utbildning, ansvar och lärande roller. Jag ville ha besök av elevhälsan för att skapa hälsa för eleverna, bidra till elevernas känsla av tillhörighet med skolans innehåll och med mig som lärare. Jag ville veta vad jag inte såg av mig själv och som kanske var uppenbart för någon annan. Vem var jag för var och en av mina elever? Hur knöt jag an? Hur utvecklade jag relationer? Vilka blinda fläckar hade jag? Vad kan jag göra för att skapa bättre relationer? Hur ser skolanknytningen ut?

Skolanknytning är ett begrepp jag utvecklat tillsammans med en psykolog vid elevhälsan. Anknytning handlar om hur vi anknyter till varandra. Anknytningsmönster handlar om våra erfarenheter av anknytning och hur vi ordlöst och utan språk bidragit till anknytning. Om anknytning bör vi tala. Den kan elevhälsan berätta om. Skollagen ger elevhälsan ett specifikare uppdrag – den att verka för lärandets utveckling i skolan. Vi kan alltså ta elevhälsan i hand och utveckla förståelse för hur elever knyter an till oss lärare. Genom fördjupad förståelse för anknytningsmönster kan vi lärare lära oss att inte skambelägga och döma anknytningsmönster vi själva inte är bekanta med. Vi bör också tala om lärarens anknytning till eleverna. Vi knyter an. Vi är i relation.

Skolanknytning är ett möjligt begrepp. Det betyder att jag fokuserar på det skolan kan ge och utveckla. Eller bättre uttryckt i det jag som lärare kan förstå och härbärgera. Jag måste axla min vikt i guld. Tro på mig själv och våga vara en vuxen som finns där och möter eleverna. Oavsett om jag vill eller inte är jag i relation som lärare. Det kan vara av vikt att undersöka hur relationen ser ut och våga prata om den. Elevhälsa och skola kan göra utbildningsprogram kring anknytning och lärande.

Mina elever bad mig om en daglig fråga. Eleverna ville att jag skulle ställa frågor till dem. Jag skrev dagligen ned en fråga till mina elever. Den löd ”Vilken fråga önskar du att någon ställde dig i dag?”. Så ville eleverna att den skulle lyda. Och samtliga frågor som eleverna skrev ned handlade om relationer, tankar om relationer och om det egna värdet av att vara elev eller barn, frågor om vuxnas tid, frågor om att finnas. Jag lärde mig mycket av dessa gensvar. Jag kom att utveckla min undervisning och mina relationer med eleverna. Skolan är daglig och kontinuerlig vilket gör att vi genom form och innehåll kan skapa konturer för vardagen. Jag kom också att ställa mer konkreta frågor till mina elever. ”Hur vill du att jag tänker om dig?” skrev jag till den stökige eleven längst bak. Han svarade: ”Jag vill att du ser mig som killen som uppför sig bra.”

Jag insåg att detta svar krävde något av mig som lärare. Jag måste förändra min syn. Jag måste förändra mitt förhållningssätt. Jag kan inte peka på hans ord och säga: ”Då får du kämpa på med att visa det. Som du uppför dig i skolan kan du inte förvänta dig att vi kan se igenom och förstå vad du vill.” Jag måste förvalta den vilja eleven har och hans hopp om att skolan förändrar sin syn på honom. I och med att detta var skrivet och uttalat måste jag ta mitt ansvar för och om relationen. Jag började skvallra positivt om eleven. Sprida kunskap om elevens lärande utveckling bland de andra lärarna. Kraften att tala om vad och hur eleven lär sig och att detta äger rum fann jag som en möjlighet. Jag talade inte längre om denna elev utan vad som ägde rum av lärande utveckling. Det handlar om att se. Om att se förbi det yttre och se det som finns av vilja och kontakt. Ju bättre kontakt med eleven ju mindre känsla av ensamhet i mig. Nu speglade eleven tillhörighet och nyfikenhet. Och speglade detta. Alltså kunde jag känna det också.

Jag tänker på läraryrkets hållning och ansvar. Ansvaret för relationen vilar i professionen. Jag ska därför inte döma i förväg och i förhand. Inte döma innan jag själv etablerat förståelse om hur jag kan påverka och medverka till elevens skolanknytning.

Trots att skolan är en social mötesplats diskuterar vi alldeles för sällan kvaliteterna i relationerna, eller hur vi är ansvariga för dem, hur vi kan utveckla vår professionella hållning och hur vårt undervisande innehåll kan stärka relationerna genom det faktum att vi gör saker ihop. Fostran och sortering har fått mycket stort utrymme i våra samtal om eleverna. Vi borde tala om hur vi inom professionen talar om elevens lärande och hålla vårt fokus för att stötta det som sker i skolan och mindre av att titta på eleven, prata om eleven. Skolan är en social mötesplats. Vi är i relation. Vi blir till dagligdags.

Den stökige eleven kom att bli en lärande elev som knöt an till skolan. För att göra det krävdes att jag förändrade min syn på honom, att kollegiet talade om hans lärande och inte om vem han var, och att elev och lärare kunde knyta an via ett samtal om vad och hur eleven lär sig. Då handlar det om samspel. Samspel betyder relation. Det betyder också att eleven och läraren har ett innehåll ihop så att samspelet kan finnas såväl i det yttre som i det inre. Detta förhållningssätt gäller för alla elever. Jag kunde ha skrivit om den tysta pojken som också relaterade men inte gjorde några stora gester för att få kontakt. Jag kunde ha skrivit om den pratige eleven som är klassens lustigkurre eller den som jämt pratar och räcker upp handen för att säkerställa relation till läraren. Jag kunde tala om vilken elev som helst. Jag valde den elev som skrivit ut sig ur skolan.

Efter varje skoldag står jag med min elevlista. Namnen på dem högläser jag. Det är för att ge varje elev en plats i mitt medvetande. Jag stannar upp en stund vid varje namn. Tänker specifikt på den eleven. Vad kan jag berätta om den eleven i dag? Hur har jag låtit eleven bli till? Hur kändes det att hälsa på eleven och titta in i elevens ögon? Hur vet jag att just den eleven har fått utvecklas i dag? Om det är så att min berättelse blir fattig, att jag inget har att berätta, vet jag vilket uppdrag jag har för morgondagen. Jag ska kontakta eleven.

– Du, vet du vad jag gör på helgerna? frågade killen med jacka och keps. Jag gillar äventyr vet du. Jag åker till alla ändhållplatser med pendeltågen och tunnelbanorna. Jag har kommit till ett ställe där man kan åka båt till en ö som heter Gotland. Det är mitt mål att komma dit. Jag gillar liksom äventyr. Sån är jag.

 

 

 

 

 

 

Anne-Marie Körling är lärare, föreläsare, författare och bloggare (korlingsord.se).

Hennes senaste böcker är Nu ler Vygotskij (Liber) och Den meningsfulla högläsningen (Natur och Kultur).

Alla artiklar i temat Relationer (6)

ur Lärarförbundets Magasin