Läs senare

SD vill begränsa barns utvecklingsmöjligheter

SD föreslår en serie ändringar i förskolans läroplan. Förskoleforskare ställer sig kritiska till resonemanget, och kallar det för ett »påfallande oreflekterat sätt att förhålla sig till begreppen kultur och kulturarv«.

SD vill begränsa barns utvecklingsmöjligheter
Bild: Ulf Frödin

Sverigedemokraterna (SD) föreslår i en motion till riksdagen en serie ändringar i läroplanen för förskolan. Ett över­gripande problem, ur SD:s perspektiv, förefaller vara förhållandet till mångkultur och det mångkulturella samhället. Vi ställer oss kritiska till dessa resonemang som följer av ett påfallande oreflekterat sätt att förhålla sig till begreppen kultur och kulturarv.

Förskolans läroplan är ett politiskt brett förankrat dokument framtaget under demokratiska former. Avsnittet om förskolans värdegrund och uppdrag ligger helt i linje med FN:s barnkonvention och är inkluderande. Det är uppenbart att SD:s strävan att förändra läroplanen är ett genomtänkt led i att fundamentalt förändra samhället i en mer likformig och uteslutande riktning.

Det framstår som tämligen uppenbart att de barn, ”våra barn”, som åsyftas i SD:s reviderings­förslag, inte är alla barn som växer upp i Sverige och går i den svenska förskolan. SD:s förslag bör aldrig ges acceptans då det innebär uteslutning av människor, en inskränkning i synsätt och en begränsning av barns utvecklingsmöjligheter.

Några exempel på de förändringar SD föreslår: I läroplanens kapitel Förskolans värdegrund och uppdrag står i dess nuvarande form att läsa: ”Den växande rörligheten över nationsgränserna skapar en kulturell mångfald i förskolan, som ger barnen möjlighet att grundlägga respekt och aktning för varje människa oavsett bakgrund.” Denna skrivelse vill SD ändra till: ”En allt mer globaliserad värld ställer höga krav på en medvetenhet om och en förståelse för det egna kulturarvet. En sådan medvetenhet och förståelse ger en trygg identitet för våra barn som är viktig för att grundlägga respekt och aktning för varje människa oavsett bakgrund.”

Noterbart här är flera saker. För det första föreslås att ordet ”kulturell mångfald” byts ut mot ”det egna kultur­arvet”. Detta är en mycket markant skillnad. Man kan fråga sig vilket eget kulturarv som åsyftas och vems kulturarv det är. Vilken tidpunkt i historien är tänkt att fixeras och utgöra utgångspunkten för det kulturarv som SD vill att barnen ska lära sig om? Ser vi närmare på det som kallas vårt kulturarv så ser vi ganska snart influenser och inslag från flera delar av världen och hur dessa genom historien förändrat bland annat vad vi äter, hur vi talar och klär oss. 

Kultur som begrepp och hur det retoriskt används i olika sammanhang är komplext. SD försöker frammana en bild av kulturella gränser mellan det svenska och det främmande andra. Enligt SD:s förslag ska barnen i förskolan anpassa sig till en given svensk kultur. SD förnekar därmed barn och deras föräldrar möjligheter att skapa olika tillhörig­heter och kulturella identiteter.

Kulturer skapas i vardagen. Barn skapar en förståelse av sin omgivning, av andra barn och vuxna och därmed av sig själva, genom att de i vardagen leker med, pratar med och gör sig förstådda på alla de sätt och på alla de språk de kan. Det är förskolans uppdrag att hjälpa barnen med de språkliga och kulturella redskap de behöver för detta.

Nu vill SD begränsa barnens möjligheter att göra sig förstådda och fungera tillsammans genom en uppdelning mellan ”vi och dom”. Denna etikettering har inte som mål att skapa trygghet. Genom att neka barn att använda alla sina olika språk och kulturella redskap skapas i stället oro och osäkerhet om förskolans roll och funktion i samhället.

Det fundament som förskolan nu vilar på, i linje med barnkonventionen, är att barn själva är kulturella aktörer. Vuxna bidrar till att föra kulturarv (i plural) vidare till barn, samtidigt som barn själva är med och skapar kultur utifrån alla sina tidiga erfarenheter, från sina familjer och inte minst från media som i sig är mer globaliserad än någonsin. SD:s förslag vore ett tydligt steg tillbaka mot en mer odemokratisk förskola, där politiker är de som fastslår vad som är ”barns eget”.

Återigen under rubriken Förskolans värdegrund och uppdrag föreslår SD att stryka det som står om att ”Det svenska samhällets internationalisering ställer höga krav på människors förmåga att leva med och förstå de värden som ligger i en kulturell mångfald. Förskolan är en social och kulturell mötesplats som kan stärka denna förmåga och förbereda barnen för ett liv i ett alltmer internationaliserat samhälle. [—] Förskolan kan bidra till att barn som tillhör de nationella minoriteterna och barn med utländsk bakgrund får stöd i att utveckla en flerkulturell tillhörighet.”I stället föreslår SD att det ska stå: ”En allt mer globaliserad värld ställer höga krav på en medvetenhet om och en förståelse för det egna kulturarvet. En sådan medvetenhet och förståelse ger en trygg identitet som är viktig för att kunna förstå andra människors villkor och värderingar. Förskolan kan bidra till att barn som tillhör de nationella minoriteterna får stöd i att utveckla en tvåkulturell tillhörighet.”

 

Återigen föreslår alltså SD att ”kulturell mångfald” och även för-skolan som en ”social och kulturell mötesplats” raderas och ersätts med en skrivelse om ”det egna kulturarvet”. Noterbart är också att ”flerkulturell tillhörighet” föreslås ersättas av ”tvåkulturell tillhörighet”, vilket sägs gälla ”de nationella minoriteterna”. Härmed görs också en begränsning i vilka barn som tillåts utveckla kulturella tillhörigheter.

sd föreslår vidare att följande stryks ur läroplanen: ”Barn med utländsk bakgrund som utvecklar sitt modersmål får bättre möjligheter att lära sig svenska och även utveckla kunskaper inom andra områden. Av skollagen framgår att skolan ska medverka till att barn med annat modersmål än svenska får möjlighet att utveckla både det svenska språket och sitt modersmål.” I sin kommentar skriver SD att ”Det har blivit allt vanligare med så kallad modersmåls­träning i förskolan för barn med annat modersmål än svenska. Vi menar att denna verksamhet försvårar invandrarbarnens anpassning till det svenska samhället och att den tar alltför stora ekonomiska och personella resurser i anspråk. Vetenskapliga rön från bland annat Danmark har dessutom visat att modersmålsträningen är så gott som verkningslös. Sverige­demokraterna vill därför avveckla modersmålsträningen i förskolan.”

SD:s resonemang är mycket oroande. Flera decenniers forskning visar att stöd för flerspråkiga barns språkutveckling på modersmålet verkar som ett stöd i att också lära sig ett andra språk, till exempel svenska. Genom att ta bort modersmålsstöd verkar SD:s förslag i en riktning där barn som inte har svenska som modersmål utesluts och får än svårare att delta och därmed också lära sig svenska. SD påstår i svepande ordalag att modersmålsstödet i förskolan ”tar alltför stora ekonomiska och personella resurser i anspråk”. Ingen information som stöder detta påstående anförs. De så kallade ”invandrarbarnen” ses i SD:s text som en grupp som bara ska anpassasig till det svenska samhället. Men samhället, varken det svenska eller något annat, är något statiskt till vilket till ex-empel barn anpassar sig. En utmaningför förskolan är hur man anpassar verksamheten till en rik variation av erfarenheter i barngruppen för att försäkra att alla barn tillåts utvecklas och må bra.

 

Frågan om flerspråkighet återkommer i SD:s förslag. De föreslår att följande lydelse stryks: ”Förskolan ska sträva efter att varje barn […] som har ett annat modersmål än svenska utvecklar sin kulturella identitet och sin förmåga att kommunicera såväl på svenska som på sitt modersmål.” I stället för denna lydelse föreslår SD följande: ”Förskolan ska sträva efter att varje barn […] som har ett annat modersmål än svenska utvecklar en svensk identitet och sin förmåga att kommunicera på svenska.”

Återigen begränsar SD:s förslag de utvecklingsmöjligheter barn som inte har svenska som modersmål erbjuds. Vi har redan kommenterat det grundläggande felet i detta resonemang. Att enbart ges möjlighet att lära sig ett språk – vilket alltså blir avsevärt svårare att lära sig om man inte får stöd i form av en verksamhet som knyter an till ens första språk – i stället för två eller flera språk kan inte anses önskvärt för någons utveckling.

ur Lärarförbundets Magasin