Läs senare

Rektorn som tar ansvar för världen

PorträttetIngela Netz är en rektor som hörs. Och som vill höras, för att påverka och förändra. Då är skolan den bästa plattformen och rektorsrollen en bra position.

17 Nov 2017
Foto: Robert Blombäck

Varför blir man rektor?

Jag funderar på frågan på väg genom Sörmland och hem till Ingela Netz, rektor, bloggare och flitig debattör på sociala medier.

Vägen slingrar sig genom åkrar och hagar, förbi gårdar och små landsortskyrkor.

Det kan vara tillfälligheter. Man är lärare på en skola, en tjänst blir ledig, man blir tillfrågad. Eller så är det helt enkelt dags att ta på ledartröjan. Den man gått och sneglat på några gånger när ledarskapet på arbetsplatsen svajat. Ett medvetet val kan förstås också vara anledningen, ett mål man satt upp.

Skolan är samhällets hjärta. Att vara i skolan är att vilja ta ansvar för hur världen ser ut.

För Ingela Netz del är det en kombination av slump och starkt målfokus. Hon tar emot i villan i det lilla samhället Hölö. Dukar fram eftermiddagste, knäckebröd och marmelad. Här ”i byn” som hon säger, är hon uppvuxen. Alla kände, och känner, alla. Hon till och med lekte med sonen i huset där hon nu själv bor med sin familj.

För 14 år sedan, 33 år gammal, började Ingela Netz arbeta i skolan för första gången. Då hade hon ett yrkesliv bakom sig som bland annat marknadsförare, annonsgrafiker och åtta år som marknadschef.

Ingela Netz

Ålder: 47 år.

Familj: Man, två barn.

Gör: Rektor på Parkskolan i Salem.

Fritid: Läser, går i skogen, reser, följer sina barns idrottande och syr kläder.

Gör om fem år: »Jag får förfrågningar ibland så det har känts viktigt att tänka över vilket jobb jag inte kan tacka nej till. Skulle jag få frågan om att jobba med Unescos program Education for Sustainable Development, antingen nationellt eller internationellt, skulle jag ta det — för att göra verkstad av alla mina visioner.«

– Visst, jag kunde ha gjort karriär där, jag hade kul, men det var något som saknades. Jag kände att jag måste testa att undervisa, berättar hon.

Ingela Netz har lätt för att formulera sig. Hon säger själv att hon är vältränad i att kommunicera och att hon har en talang för ord. Hon skriver mycket, som i somras då hon skrev klart en roman. På familjens nyinköpta husbåt.

– Jag älskar att vara vid havet, men inte så gärna ute bland vågorna, så lösningen blev en husbåt.

Och så njuter hon av att stå inför andra människor och tala, vilket gjorde att steget till att bli lärare inte kändes främmande. Hon sa upp sig, kontaktade vikarieförmedlingen i kommunen och fick ett halvårs vikariat på skolan i Hölö.

– Det blev kärlek vid första ögonkastet. Jag klev in på högstadiet och älskade det.

Om kommunikation är ledstjärnan i Ingela Netz liv så är den röda tråden att hon lätt hamnar i ledarskap. Hon har drivit elevrådet, varit ungdomsledare, idrottsledare, konfirmandledare och som sagt marknadschef. Så det dröjde inte länge innan hon blev tillfrågad att hoppa in som vikarierande biträdande rektor på skolan.

– Och då insåg jag ju att rektor – det är drömjobbet.

Är det någon som kan svara på frågan som inleder den här intervjun är det kanske Ingela Netz. Varför ville hon bli rektor? Hon är inte lärare från början, hamnar ändå i skolan och får en insikt.

– För mig är skolan samhällets hjärta. Att vara i skolan är att vilja ta ansvar för hur världen ser ut. Om jag inte är nöjd med vad jag ser – ja, då måste jag bli chef i skolan.

Ingela Netz vid favoritstranden Salsudd, »eller Grevens, som vi locals säger«. Den ligger på Mörkö, som är nästgårds till Hölö, där hon bor. Foto: Robert Blombäck

Hon skrattar och säger att det är den enkla förklaringen. Det finns självklart saker som måste göras annorlunda och bättre i skolan på ett större plan. Men om hon, i sin lilla maktsfär, kan visa vad som är möjligt eller i alla fall föra diskussionen så är det hennes bidrag.

Till exempel tycker hon att frågan om varför skolan är så viktig har tappats bort. Under en period var hon aktiv i Skolvåren, ett forum för skolutveckling framför allt på sociala medier, vars fokus var just ”Varför skola?”

– Vi fick ofta höra att vi inte var kloka som ställde en sådan fråga. Men de senaste åren har ju väldigt många uttryckt just detta – vi måste veta varför vi driver skola, vi måste prata om syftet.

För Ingela Netz är det efterkrigstanken att skolan kan bygga demokratiska medborgare som är central. För att kunna delta i samhället måste vi ha kunskap, kunna läsa, skriva, ta plats och göra vår röst hörd.

– Det trygga Sverige har gjort oss lite slappa, vi har haft det bra så länge. Men vi är i ett annat läge nu. Jag ser det inte alls som självklart att mina barn och elever kommer att leva i en stabil demokrati. Så nu om någonsin är det livsviktigt att skolan tar rollen som demokratibyggare. Var ska det annars ske?

Att alla elever får grundläggande kunskaper, oavsett föräldrabakgrund, är självklart, menar hon. Men räcker det?

– Om en elev går ut skolan med A i alla ämnen, då har skolan formellt sett lyckats. Men om eleven använder sina A-kunskaper i kemi för att konstruera en bomb, har vi lyckats då?

Ingela Netz tystnar och tittar ut genom fönstret. Samtidigt som vi dricker te i den sörmländska villaidyllen rasar debatten om polisens tillstånd för nazister att marschera i Göteborg.

– Här där jag bor har barnen väldigt lite erfarenhet av människor som är födda någon annanstans. Skolan måste ta ansvar för att det sker möten. Nästa generation måste få med sig en annan, tydligare värdegrund och erfarenheter så att de förstår att de andra inte är farliga. Och att vi kan förändra tillsammans.

När Ingela Netz blev på det klara med att det var rektor hon ville bli skrinlades planerna på att gå en lärarutbildning. Hon förstod ju att hon ändå inte skulle stanna i klassrummet. Men även om hon undervisat i flera år ville hon kompensera för att hon saknar lärarexamen. Så hon riktade in sig på ledarskapsutbildningar, projektledning och grupprocesser. Och sökte sig till kommunens utbildningsförvaltning för att skaffa sig kunskap från en annan vinkel. Ända sedan hon började som biträdande rektor har facket ifrågasatt henne, eftersom hon inte är lärare. Men hon har inte mött någon ovilja, men ändå ifrågasatts.

Att skriva är att föra ett samtal med andra, reflektera över det man gör och uttrycka en åsikt när debatten skevar, menar Ingela Netz. Själv skriver och läser hon mycket. Foto: Robert Blombäck

– För egen del har jag landat i att jag har med mig rätt saker, både av erfarenhet och studier, för att klara uppdraget. Jag är inte den bästa läraren men jag kan se till att mina lärare blir de bästa lärarna. Och jag har aldrig, någon gång, blivit ifrågasatt av en lärare.

Jobbet på förvaltningen började med ett administrativt jobb, men i enlighet med den röda tråden fick hon efter ett halvår frågan om att leda en avdelning för skolutveckling. Ja, och sedan dröjde det inte länge innan hon blev biträdande grundskolechef.

Det var då hon klev ut i offentligheten och blev känd bloggare för fler än bara familjen och de närmsta vännerna. Det var då hon skrev sin kärleksförklaring till skolan och första gången pratade om sina tankar kring samhällets hjärta.

– Jag hade just varit ute och besökt alla skolor i kommunen, varit med i klassrum och träffat lärare, och det var så fantastiskt mycket bra som jag såg – samtidigt som debatten sa något annat.

Ingela Netz gick som vanligt hem och skrev en bloggtext om vad hon sett – sin kärleksförklaring – och slog igenom fullständigt. På en natt gick hon från 40 till 25 000 läsare. Ytterligare ett dygn senare låg siffran på 35 000. Tidningen Dagens Samhälle hörde av sig och ville publicera texten, vilket i sin tur ledde till att utbildningsminister Gustav Fridolin tog kontakt och använde hennes citat i en debatt i riksdagen.

Nu är Ingela Netz en kändis i de sociala mediernas skolkretsar. Mer och mer sparsam på Twitter där hon tycker att tonläget kan bli för tufft men hon tar debatten på Facebook och bloggar när hon hinner. Ytterligare några gånger har hon upplevt stora genomslag, oftast när hon är ordentligt arg.

Att skriva är ett sätt att föra samtal med andra, att reflektera över det hon gör men också uttrycka en åsikt när hon tycker att debatten skevar. Samtidigt funderar hon ofta över hur mycket hon ska använda sig av den här typen av publicitet i rollen som rektor.

– Jag försöker tona ner det. Det är viktigt att det inte uppfattas som att jag är ute efter ett kändisskap. Jag vill göra ett bra jobb där jag är.

Sticker man fram hakan och befinner sig på toppen, då kan det börja blåsa. Det har Ingela Netz fått erfara. För ett par år sedan var hon rektor för en nystartad, nybyggd skola med kommunala visioner. Ledorden var global, verbal och digital.

– Tyvärr kom vi i ett läge där min chef och jag hade olika förväntningar på vilka förutsättningar jag behövde för att leverera. Om jag skulle vara kvar hade jag att välja på att antingen gå sönder eller göra saker jag inte står för.

Ingela Netz slutade. Men inte knäckt utan snarare stärkt av stöttande röster i hennes nätverk som sa att hon tänker klokt och gör bra saker och uppmuntrade henne att inte ge upp.

– Jag har fått referensen ”kunnig, ödmjuk och lite galen”, en beskrivning jag är väldigt stolt över. Jag tycker det fångar det där besvärliga perspektivet hos mig, att jag vågar gå utanför ramarna men att jag alltid har med mig ett tydligt ”varför”. Jag kanske är lite besvärlig, men det tänker jag fortsätta att vara. Jag landade så väl på fötterna den gången och det gör att jag vågar.

Rektorer får emellanåt höra att de borde vara mer besvärliga och det är något Ingela Netz håller med om. Just nu är hon och tre andra rektorer med i ett projekt tillsammans med författaren och debattören Per Kornhall, med utgångspunkt från en bok som han släppt under hösten. De fyra rektorerna har i sin tur i uppdrag att samtalsleda sina kollegor i ett fortsatt arbete.

I boken pekar Per Kornhall på forskning som visar att rektorer måste våga tänja på ramarna. De rektorer som har en stark drivkraft, en stark moralisk kompass, som tar beslut ut–ifrån den och inte alltid utifrån vad deras chefer säger eller förväntar sig, det är de som har de mest framgångsrika verksamheterna, det är där eleverna lyckas bäst.

Ingela Netz suger i sig och känner att hon får vatten på sin kvarn. Kommer det ett direktiv uppifrån att alla ska jobba med läslyftet samtidigt som hon ser att måluppfyllelsen ligger på 99 procent på hennes skola, då måste hon våga säga nej. Då måste hon våga tala om vad hon behöver i stället.

– Jag vill inte vara motvalls bara för att.

Men jag är ganska säker på vad jag vill och vad vi behöver för att leverera. Och så länge jag kan argumentera för det – ja, vem ska säga att jag inte ska göra det då? Så besvärlig, nej egentligen inte. Jag hoppas att jag uppfattas som ganska trevlig, men visst kan jag ta plats.

ur Lärarförbundets Magasin