Ingår i temat
Hjärna eller ogärna
Läs senare

Redo för livets utmaningar

Hjärna eller ogärnaMobbning, sexuella trakasserier och andra konflikter. När eleverna tränar social problemlösning lär de sig för livet. Metoden utgår från forskning om pannloben.

av Ellen Larsson
02 Feb 2018
02 Feb 2018
Alireza Moula, docent i socialt arbete vid Karlstads universitet, studerade Anders Josefssons arbete med modellen. Foto: Ola Håkansson

I korridoren ser du en stor kille som heter Petter. Han har fått tag på en uppsats skriven av Sven. Petter hånar uppsatsen och Sven. Några kompisar står runt omkring och de skrattar. Sven står bredvid och försöker få tillbaka uppsatsen. Ingen hjälper honom. Vad gör du?

Det är SO-lärare Anders Josefsson som ställer frågan till eleverna i klass 9D på Rudsskolan i Karlstad. Ämnet är religion och eleverna ska ägna lektionen åt att skärskåda ett dilemma om mobbning.

Vilka problem finns i situationen som läraren beskrev? Hur borde det vara i stället och vilket alternativ är bäst för att nå dit? Frågorna kräver eftertanke, men efter bara en kvart sätter Anders Josefsson punkt för det individuella skrivarbetet och delar in eleverna i grupper.

Problemlösning steg för steg utifrån ett socialt dilemma

  • Vad är problemet — definiera problemen.
  • nska en förändring: Vad vill du förändra?
  • Alternativa lösningar på problemet.
  • Hur många kan du komma på?
  • Välj det bästa alternativet, motivera varför och planera för handling.

Hannah Djuvfeldt får axla rollen som gruppledare i en av dem. Hon låter ordet gå laget runt innan hon själv läser upp sina förslag upplyst av lysrörsbelysningen. Tilde Rhöse som sitter bredvid tar också på sig en aktiv roll genom att bekräfta allas idéer.

– Så bra formulerat. Intressant. Det tänkte inte jag på – tummen upp på den, säger hon med emfas och tummen riktad mot den sista i talordningen.

Under en paus kommenterar Hannah Djuvfeldt deras roller i gruppen.

– Jag och Tilde har rätt starka åsikter och lätt för att ta ställning i olika frågor. Jag tror att det här arbetssättet är nyttigast för dem som inte har det.

I en gruppdiskussion blir det lätt en kamp om talutrymmet och risken är stor att några – ofta samma – elever tar över. Här får de öva på att låta alla komma till tals och lära sig att lyssna på vad andra har att säga.

– Gruppdiskussionerna ger eleverna möjligheten att utveckla sina egna resonemang. Eleverna tränar på att fokusera och blir mer aktiva i diskussionerna eftersom de förbereder sig på egen hand först, säger Anders Josefsson.

För att närma sig svåra etiska och moraliska dilemman – som exempelvis mobbning, otrohet eller sexuella trakasserier – testar klassen en särskild problemlösningsmodell. I korthet går den ut på att bryta ner och definiera problemen för att sedan diskutera alternativa lösningar enskilt och i grupp. Arbetssättet är rätt nytt för den här klassen – men inte för Anders Josefsson. Under tre år fick han möjlighet att djupdyka i modellen tack vare ett forskningsprojekt vid Karlstads universitet som leddes av Alireza Moula, docent i socialt arbete.

SO-lärare Anders Josefsson har beskrivit arbetet med problemlösningsmodellen i Alireza Moulas bok Brain, school and society. Foto: Ola Håkansson

– Jag kallar det för empowerment eftersom alla redan har den här kraften i sin hjärna, men för att utveckla konsten att fokusera, reflektera, ta välgrundade beslut och lösa problem måste man träna aktivt, säger Alireza Moula

Hans forskning spänner över så vitt skilda discipliner som sociologi, filosofi, psykologi – och neurovetenskap. Att modellen har sin grund i kunskapen om hur hjärnan fungerar är viktigt, menar Alireza Moula. För att lösa komplexa, sociala problem som inte har ett enkelt svar aktiveras nämligen den del av hjärnan som kallas pannloben. Om barn lär sig en systematisk modell för problemlösning blir det lättare för dem att stanna upp och tänka efter i stället för att agera känslostyrt i socialt laddade situationer.

– Alla elever kommer att behöva hantera svåra sociala dilemman i livet, men endast ett fåtal kommer att ställas inför avancerade matematiska eller tekniska problem i vuxen ålder.

– Ändå prioriteras det disciplinära tänkandet och skolämnen som är viktiga för ett teknologiskt avancerat samhälle. Skolan måste också ge eleverna redskap för livet, säger han.

Social problemlösning är en kognitiv förmåga som kan stärkas genom övning – precis som läs- och skrivinlärning eller matematiskt tänkande. Därför är det individuella momentet i modellen centralt. Målet med forskningsprojektet var att skapa tillfällen i skolan för att träna social problemlösning systematiskt, genom en konkret metod som arbetats fram tillsammans med Anders Josefsson. En klass fick ägna en timme i veckan under hela högstadietiden åt den här typen av problemlösning.

I sjuan fick eleverna lära sig modellen genom att fokusera på komplexa sociala frågor som de själva skulle kunna stöta på i vardagen. I åttan och nian användas samma modell, men då handlade problemlösningen snarare om ämnesrelaterade frågor som exempelvis fattigdomsbekämpning.

Individuella skriftliga tester som Alireza Moula gjorde visade att elevernas förmåga att arbeta fokuserat med ett problem ökade från tio till 60 minuter under de tre åren. Reflektionerna kring och lösningarna på de olika problemen blev också mer utvecklade och nyanserade.

Mer läsning

Alireza Moulas forskning släpptes i år som bok, utgiven av Springer förlag. Ett av kapitlen i boken Brain, School and Society — The Neuropsychosocial Preparation Thoery har SO-lärare Anders Josefsson i reportaget skrivit.

– Eleverna i den klassen fick lättare att fokusera på svåra uppgifter som kräver att man stannar upp och reflekterar. Det påverkade alla ämnen och eleverna fick goda resultat och höga meritpoäng, säger Anders Josefsson som valde att delta i projektet framför allt för att hitta ett arbetssätt som tränar elevernas förmåga att resonera.

Nu använder Anders Josefsson modellen när den passar in i ämnesundervisningen, som under dagens religionslektion med exemplet om Petter och Sven i korridoren som etiskt dilemma.

– Det är kanske inte så troligt, men man kan ju faktiskt ha missförstått situationen och då är det ju rätt oskönt att göra något, säger Gabriel Backman.

– Men om vi tar för givet att Sven är obekväm i situationen och vill ha tillbaka uppsatsen, inflikar Anders Josefsson.

– Man kan springa förbi snabbt och sno tillbaka uppsatsen åt Sven, säger Leah.

– Eller hämta en starkare kompis som fixar det, tillägger Rahmat Alaye snabbt.

– Om vi fokuserar på det som ni själva sa att ni ville ha – en tryggare skola – ska vi se vad som händer, säger Anders Josefsson diplomatiskt och drar ett streck mellan två av alternativen på tavlan där elevernas samlade tankar finns på pränt.

Han försöker undvika att moralisera. Det är viktigt att eleverna inte censurerar sig själva under processen. De måste våga dela med sig av även mindre genomtänkta idéer, berättar han. Tillsammans kan de sedan diskutera och reflektera över vilka handlingsalternativ som bäst överensstämmer med det som eleverna själva definierat som det önskvärda läget. Eleverna inser snart att våld och hämnd kanske inte är ett särskilt bra alternativ för att lösa problemen och för att nå det övergripande målet en tryggare skola. Att följa de fyra stegen i problemlösningsmodellen kan leda till djupare insikter eftersom tillvägagångssättet gång på gång tvingar eleverna att stanna upp, tänka efter och ompröva sina idéer.

– Det viktigaste är att eleverna känner att de äger diskussionen från start till mål, inte minst för att de ska behålla engagemanget. Min roll är att hjälpa dem på vägen, men jag vill inte styra för mycket. Förhoppningen är så klart att de ska komma fram till bra lösningar själva, säger Anders Josefsson.

Alireza Moula hoppas att hans forskning ska bidra till att fostra fler ansvarsfulla samhällsmedborgare, som i samspel med andra kan lösa världens små och stora problem. Problemlösningsmodellen och pedagogiken runt den är ett steg på vägen, menar han. Idealen är svåra att invända mot och nyttan är faktiskt mer konkret än så. Sedan 2012 har det fjärde delprovet i den internationella kunskapsmätningen Pisa testat just social problemlösning. Först på individuell nivå och senast 2015 testades också förmågan att lösa uppgifter gemensamt.

– Enligt FN tränas inte den här förmågan systematiskt i skolan, trots att skolan enligt barnkonventionen är skyldig att forma reflekterande och ansvarstagande medborgare. Jag hoppas att min forskning inspirerar fler lärare att börja, säger Alireza Moula.

Just frågan om ansvar diskuteras även av klass 9D. Eleven Anna Bröttgårdh lyfter fram risken att själv bli utsatt om man som elev väljer att gå in i en konfliktsituation som den mellan Sven och Petter. Då är fler närvarande vuxna som kan ingripa en bättre lösning, förklarar hon.

– Vem har ansvar för att elever inte mobbas på en skola, frågar Anders Josefsson.

– Rektorn, svarar flera av eleverna snabbt.

– Alla skulle jag vilja säga, protesterar Tuva Ekelund Jonsson. En kommentar som just i dag drunknar i sorlet av röster och skrapet från stolar som uppstått under lektionens sista skälvande minuter. Men på papperet på bänken framför henne finns den tanken nedtecknad.

Alla artiklar i temat Hjärna eller ogärna (12)

ur Lärarförbundets Magasin