Läs senare

Recension: Montessoris pedagogiska imperium

RecensionMaria Montessori var tuff nog att lyckas lansera sin pedagogik. Den nya boken om hennes rörelse presenterar hårdkokt forskning som belönar läsaren med nya insikter.

Montessoris pedagogiska imperium — kulturkritik och politik i mellankrigstidens Montessorirörelse

Christine Quarfood

Daidalos

I dag finns fler än 300 Montessoriskolor och förskolor i Sverige och Maria Montessori är en av de mest kända pedagogiska profilerna. Enligt Svenska Montessoriförbundet finns det ingen central styrning över de som får använda namnet Montessori, men förbundet erbjuder en auktorisering för att visa att skolorna lever upp till vissa grundläggande Montessoriprinciper.

Dessa är exempelvis att barnet själv kan välja material att arbeta med, att undervisningen är åldersintegrerad, att barnens arbetspass har flexibel längd samt att den pedagogiska miljön inbjuder barnet till att välja olika material att arbeta med. Både tankarna och det öppna spridandet av dem känns inkluderande och fritt. Riktigt så öppet och harmoniskt var det dock inte när Montessoripedagogiken etablerades.

De senaste veckorna har jag stiftat bekantskap med Christine Quarfoods djupdykning in i några aspekter av Maria Montessoris pedagogiska idéer och rörelse. Quarfood är professor i idé- och lärdomshistoria vid Göteborgs universitet och har genomfört ett enormt forskningsarbete i sin senaste bok Montessoris pedagogiska imperium – kulturkritik och politik i mellankrigstidens Montessorirörelse.

»Boken är lite som ett Montessorimaterial som jag som elev kan leka med utifrån mina egna möjligheter.« Illustration: Sara Frisk

Quarfood går på djupet i olika pedagogiska och politiska kontroverser kring mottagandet av och implementerandet av Montessoris metod. Inte kunde jag ana att tonläget i den pedagogiska debatten var så polemiskt förr! Det verkar som att Montessori ständigt var inblandad i kampanjer för eller emot hennes metod. Hon behöll stark kontroll över sina material och utbildade själv den mesta personalen vid Montessoriskolorna. Kanske är det så, att för att slå sig in på en tuff marknad måste man själv vara tuff?

Särskilt intressant är beskrivningen av hur den upphaussade lanseringen i USA genomfördes och vilka personer som Montessori lierade sig med – därtill vilka hon kändes sig tvungen att bryta med. Montessoris relation till Mussolini beskrivs ingående. Quarfood konstaterar att Montessoris samarbete med Mussolini var realpolitiskt snarare än ideologiskt men att de båda delade imperialistiska visioner.

Helt klart har Quarfood levererat ett fruktsamt bidrag till forskningen om Montessori. För det måste klargöras att detta är en hårdkokt forskningsprodukt i bokform. Någon populärvetenskaplig förenkling eller pedagogiska förklaringar är det inte tal om. Boken är skriven på ett språk som favoriserar vetenskaplig precision framför ett vardagligt tilltal.

Är det negativt? Kan hända gör det att ovana läsare tröttnar, men jag väljer att se det som att boken bidrar till att mitt ordförråd expanderar och att jag tillåter mitt intellekt att formas allt eftersom jag tar mig igenom de 381 sidorna. Ja, kanske lite som ett Montessorimaterial som jag som elev kan leka med utifrån mina egna möjligheter. Det ska sägas att detaljerna är rikliga och att det förefaller som att Quarfood ibland tappat bort slutsatserna i alla turer kring vem som skrev vad.

Trots detta blir jag genom läsningen rikligt belönad av bland annat följande insikter: i alla tider har pedagogiken varit sammankopplad med samhällsklimat och politik, balansen mellan frihetlig elevcentrerad pedagogik och kunskapsbaserad katederpedagogik är gammal, att lansera en ny pedagogik är ett hårt arbete. Montessoris idéer innehåller dubbeltydigheter, män och kvinnor bemöttes olika i den offentliga debatten. Kort sagt: idéhistoria lär mig om nuet.

ur Lärarförbundets Magasin