Läs senare

Rätten till respekt – svårt i praktiken?

Skolan som system står för en strävan att ta reda på barnets svagheter och att utifrån det fylla på med sådant som kompenserar för bristerna. Den polske pedagogen och läkaren Janusz Korczak kan bidra till att skapa en synvända, skriver Birgitta Qvarsell.

18 Sep 2012

Bild: Ulf Frödin

Att hävda barnets bästa eller barnets rättigheter är inte detsamma som att sätta barnet i centrum, och barnets rättigheter är inte detsamma som barns behov eller det enskilda barnets behov. Att barnets rättigheter är ett starkare krav än enskilda eller generella barns behov hävdas ibland, men hur kan vi förstå ett sådant krav? Jag tolkar det som ett skifte i synsätt som gör barn mera aktiva och medmänskliga – de blir aktörer i aktionerna, inte subjekt (underkastade) eller objekt (föremål) för andras åtgärder.

En tidig tillskyndare till en global konvention om barnets rättigheter var den polske pedagogen, författaren och läkaren Janusz Korczak (1878–1942), som betonade vikten av barnets rätt till respekt, som människa. Korczaks tänkande erbjöd ett alternativ till den kompensatoriska pedagogik som hela skolan som system i grunden är ett uttryck för, och som står för en strävan att ta reda på barnets sämsta, dess svagheter och att utifrån det fylla på med sådant som kompenserar för bristerna, antingen det rör sig om problem hos barnet (dyslexi, svag begåvning eller annat psykiskt) eller i barnets miljö (etniskt och socialt).

Korczak kan bidra till att skapa en synvända: I stället för kontroll av svagheter och brister kan vi se och ta vara på barns kompetens och erfarenheter. I stället för att tala om barns koncentrationsproblem kan vi se deras simultankapacitet. Det är inte radikalt nytt, men ändå så annorlunda jämfört med den allmänna skolans kompensatoriska filosofi och värdegrund.

1900-talet ställde samhället inför stora utmaningar på barnpedagogikens område. Hur skulle man ta hand om och hjälpa alla de barn som drabbades, i spåren av krig och andra katastrofer? På olika sätt markerade pedagogiska filosofer och tänkare en ny syn på barn och barndom, till exempel Celestin Freinet på den europeiska kontinenten och Ellen Key i Sverige. Och här fanns också Korczak med sina tankar om barnets mänskliga rättigheter. Grunddragen i Korczaks pedagogik är: Lyssna – med respekt för den som talar, inte ingripa i onödan, avvakta, resonera, undvika dogmatiska regler, inte slå fast som norm vad jag som vuxen vet, men fundera och resonera om sådant som är tänkbart. Pedagogiken och det sociala livet i Korczaks barnhem, som kallades barnrepubliker, grundade sig på ett socialt kontrakt – främst mellan vuxna och barn men också mellan barnen. Det handlar om både rättigheter och skyldigheter, för de vuxna och för barnen.

Barnrepublikernas självstyre var en bärande tanke, och för att garantera dess demokratiska anda hade man kamratdomstolar – främst avsedda för att tillgodose alla barns rättigheter, gentemot andra barn men också gentemot de vuxna. Arbetsdelning och medverkan i barnrepublikens skötsel gällde, barnen fick alltså arbeta för det gemensamma. Vidare förekom en skoltidning, där barnens egna bidrag var det centrala, brevlåda och anslagstavla – allt för att främja fostran till demokrati och kommunikation mellan invånarna i barnrepublikerna. Poängen var demokrati där och då, inte för framtiden, inte som en transportsträcka mot vuxenliv.

Kan åtgärder för barnets bästa vila på vetenskaplig grund? Vilka alternativ finns? Säkert svarar många utan tvekan ”självklart” på frågan om barnets bästa och den vetenskapliga grunden. När vi i dag ofta säger att alla åtgärder som rör barn måste vila på vetenskaplig grund, innebär dock Korczaks filosofi och pedagogik ett viktigt komplement, ibland ett utmanande alternativ: åtgärder för barn måste vila på en värdemässig grund som handlar om vad det kan innebära att utgå från barns bästa, att värna deras rätt, till exempel rätten till respekt. Den empiriska barnvetenskapen – om barns grupprelationer och deras utvecklingsprocesser i en generell mening – måste sättas in i ett sammanhang av konkreta verksamheter där barnets rättigheter blir centrala.

Respekt är ett centralt tema i Korczaks pedagogik och filosofi. I vår tid är det ett mångtydbart begrepp. FN:s konvention om barnets rättigheter tar bland annat upp barnets rätt till en värdig behandling. I vardagsspråkliga sammanhang handlar respekt ofta snarare om lydnad, alltså egentligen en helt annan innebörd. Det kan också, särskilt bland barn och unga, handla om integritet, att inte tappa ansiktet, att värna om sitt revir. Vad skulle då respekt kunna vara i professionella relationer?

Den vuxne läraren vet genom sin professionalitet vad barnet behöver. Man anser sig känna till barns behov som generellt fenomen. Men att vidta åtgärder utifrån föreställningar om generella teoretiska barns behov kan i den praktiska situationen vara motsatsen till att visa respekt. Det är den konkreta människan i en konkret situation som vi har framför oss och som vi ska bistå, hjälpa, undervisa etcetera. Detta dilemma finns inom socialt arbete, pedagogik, vård. Professionell etik kan alltså komma att stå emot vetenskaplig teori. Empati och respekt gäller alltid konkreta personer, aldrig teoretiska objekt eller subjekt.

Korczak skulle ge rådet att visa ödmjukhet inför barndomens gåtor, inför svängningarna i den möda som växandet innebär. Respekt som ödmjukhet alltså. Bara då kan man lära sig något nytt, genom att låta barnet framträda med sina kompetenser och intressen.

ur Lärarförbundets Magasin