Ingår i temat
Tema hierarki
Läs senare

Rangordningen syns på rasten

Lärarnärvaro, struktur och fokus på kunskaper. På Höglundaskolan i Haninge har lärarna lyckats arbeta bort de destruktiva hierarkierna bland eleverna.

av Niklas Arevik
03 Mar 2017
03 Mar 2017

På rasten flockas hela mellanstadiet runt en person. Det är Pedagogiska magasinets fotograf Anders G Warne. Eleverna studsar, ropar och poserar.

– Alltså, jag kan inte … Jag tar bara bilder på er när ni gör som ni brukar, säger han.

När den 69-årige läraren Christer Strandberg talar så lyssnar man. Det finns en anledning till att han kallas alfahannen av sina kollegor.
Foto: Anders G Warne

– Som vadå? ropar eleverna.

– Tja, klättrar i klätterställningen?

Ett moln av snö, grus och barnmössor om vartannat accelererar mot den utpekade destinationen.

– Utifrån de socioekonomiska förutsättningarna har vi ett av de mest krävande uppdragen i landet, säger Peter Fägersten. Han är sedan drygt två år tillbaka rektor på Höglundaskolan i Jordbro, som ligger i Haninge kommun, söder om Stockholm.

– Men vi ska ha precis samma förväntningar och krav på de här ungarna som vilken Östermalmsskola som helst. Allt annat vore ett svek.

Pendeltåget till miljonprogramsförorten Jordbro går via villorna i Älvsjö, ABC-staden Farsta och radhusen i Skogås. Den uppfördes på 1960-talet, har drygt 10 000 invånare och är mest känd för att inhysa Sveriges enda Coca-Cola-fabrik och för Rainer Hartlebs guldbaggebelönade ”Jordbrosvit”, där han följde ett antal elever från första klass 1972 in i vuxenlivet 2006.

Det ska vara lätt att göra rätt och jobbigt att göra fel. Och fel ska leda till konsekvenser.

– Besökare som kommer hit brukar fråga mig om vi har friluftsdag utifrån den arbetsro som råder. Många elever vill inte att skolan ska vara stängd på loven eftersom den är deras tryggaste plats, säger Peter Fägersten.

Så har det inte alltid varit. Han handplockades som rektor för att skapa ett synligare pedagogiskt ledarskap.

– I början tvingades vi hyra in en heltidsanställd ”inkastare” för att för många elever gjorde som de ville, till och med på lågstadiet. Jag var tydlig med att vi måste agera på varje oönskat beteende och att det först måste bli jobbigare innan det blir lättare.

Skolan kan erbjuda dessa elever något de inte får någon annanstans — struktur. Det hävdar läraren Ilja Samsonov.
Foto: Anders G Warne

Höglundaskolan har kommunens högsta andel av elever med utländsk bakgrund, 80 procent (23 procent i Sverige totalt), och dess lägsta andel föräldrar med högre utbildning, 28 procent (56 procent totalt i riket).

Trots förutsättningarna fick den strålande resultat på Skolinspektionens elevenkät i höstas. På de allra flesta punkter klart bättre än snittet i såväl kommunen som riket och mer välbärgade stadsdelar. I synnerhet när det gäller frågor om trygghet och studiero. På Höglundaskolan är det i dag betydligt färre elever än genomsnittet som uppger att det finns andra barn eller vuxna som de är rädda för.

Hur har ni lyckats så väl?

– Vi springer inte på alla modeflugor utan förädlar det vi vet fungerar. Det ska vara lätt att göra rätt och jobbigt att göra fel. Och fel ska leda till konsekvenser, säger Peter Fägersten.

Några av konsekvenserna är att polisanmäla allt våld och ta föräldrarna till skolan direkt när det blir problem.

– Hur tuff du än är säger du inte ”horunge” till en annan elev framför dina föräldrar. Det händer inte. Jag brukar fråga dem, ”säger du skicka saltet, horunge” till din farmor också? Då blir de alldeles chockade.

…’kungarna’ bestämmer vad som ska göras på rasterna medan ’drottningarna’ bestämmer vem som ska få leka eller vara vän med vem.

Christer Strandberg är lärare i årkurs fem samt skolans alfahanne. Så beskrivs han i alla fall av kollegan Ilja Samsonov, helt utan ironi. Apropå hierarkier, tänker jag. Men här ska sägas att Christer Strandberg ger ett allt annat än auktoritärt intryck. Tvärtom är han mycket lugn och mjuk till sättet, behöver inte höja rösten. Ibland gnistrar ögonen till. Det räcker. Han är 69 år och har bott och arbetat i Jordbro i 38 av dem. Har följt barnen här lika länge som dokumentärfilmaren Rainer Hartleb. Christer Strandbergs äldsta jordbroelever fyller 49 i år. Och än har han inga planer på att sluta. Åtminstone blir han kvar tills den nuvarande klassen går ut sexan.

Malin Ek märkte av elevhierarkierna direkt när hon var nyanställd på skolan.
Foto: Anders G Warne

– Det har gett mig status och ett gott rykte bland elever och föräldrar. Att jag inte överger barnen. Det underlättar min roll i klassrummet. Många av mina gamla elever har nu egna barn i skolan här.

Det råder ingen tvekan om att han har satt sin prägel. På eleverna, på arbetslaget, på skolan. På Jordbro.

– Onsdagar är spännande för då är Christer inte här. Det är intressant att se hur gruppdynamiken förändras då. Det blir mer oroligt bland eleverna, säger Ilja Samsonov.

Under de efterföljande lektionerna med årskurs 5 diskuteras hierarkier. Får alla bestämma lika mycket? Är alla verkligen lika mycket värda? Christer Strandberg berättar en historia från sin egen skoltid.

– Det var två killar i min klass som kunde bestämma över alla andra. De bestämde när vi skulle spela fotboll och när vi skulle sluta spela fotboll. De bestämde vilka regler som gällde och kunde till och med ändra reglerna medan vi spelade.

Anekdoten får något att klicka till i Devran Yeser, som trevande räcker upp handen.

– Så var det i min förra klass. Alla följde en kille. Om den personen gjorde något så skulle alla göra det.

Efe Yilmaz är inne på samma spår. Han menar att alla elever inte alls får bestämma lika mycket.

– Det är jättejobbigt. Det kan vara några som bestämmer på rasterna till exempel. Att det ska vara de snabba på ett lag och de sega på ett lag, säger han.

Yasmine Boularbah betonar att det blivit mycket bättre det här läsåret.

– Jag vill inte nämna namn. Vi har blandat klasserna nu, men förut var det en i min klass som skulle bestämma allt.

Som vadå?

– Hon kunde bestämma att den här personen ska ha vänner, och den här personen ska inte ha några vänner. Om hon tyckte något skulle alla tycka likadant, säger hon.

Sara Shevchuk har samma erfarenheter.

– Om man leker en lek kan vissa avbryta och säga att nu ska vi leka en annan lek för det här är inte roligt. Och att några inte får vara med. De ska vara frökens favorit och spela snälla men på rasterna är de jätteelaka.

En röd tråd i elevernas berättelser är att ”kungarna” bestämmer vad som ska göras på rasterna medan ”drottningarna” bestämmer vem som ska få leka eller vara vän med vem. Metaforerna används av Christer Strandberg.

– När man kommer ny till en klass märks hierarkierna direkt, säger han över en fika med kollegerna efter skoldagens slut.

Rektor Peter Fägersten vägrar att springa på modeflugor. I stället vill han förädla det som fungerar.
Foto: Anders G Warne

– Det brukar finnas ett par kungar eller drottningar. Sen, beroende på hur skicklig läraren är, så dämpas det efterhand. Men det ligger alltid kvar under ytan, det märks i korridorerna och blommar upp när det kommer vikarier till exempel. Eleverna käkar upp dem.

Är det så?

– Ja. Jag kan inte hymla om att det är tufft att jobba här. Men vi har fått pli på dem för att vi är riktigt skickliga lärare, eller hur Malin?

– Japp, svarar kollegan och arbetslagets tredje medlem Malin Ek och skrattar.

Hon kom ny till skolan i höstas och märkte omedelbart av elevhierarkin i de två femmorna. Det första som hände den första lektionen var att några dominanta elever räckte upp handen och ställde provocerande frågor.

– De frågade intima saker om mitt privatliv och mitt utseende. Och det blev genast tydligt vilka som skrattade och inte. Men jag fick hjälp av Ilja och Christer. Vi jobbar mycket bra ihop, om något händer vet de om det efter fem minuter, säger Malin Ek.

Ilja Samsonov betonar att ungefär samma sak hände honom när han var nyanställd.

– När jag tog över efter en rutinerad sextioplussare skulle några elever visa att jag inte kunde komma och bestämma över dem. På förslagen till klassrådet skrev de ”Jag hatar Ilja”, ”Du är världens sämsta lärare” och sådant. Det var inte lätt.

Hur kommer man tillrätta med dessa klassens »kungar« och »drottningar«?

– Genom närvaro, svarar Christer Strandberg utan att tveka. Jag vill ha kontroll över mina elever. För ett par år sedan var jag ute med min klass på varje rast i tre års tid. Det var ett par elever som jag behövde punktmarkera. Och det jobbet hade jag igen på lektionerna sedan.

Det är på rasten och i kapprummet man ser allt som lärare, enligt Ilja Samsonov.

– Hierarkier blir framför allt synliga i lekarna. Förra året hade vi en kille som hade otrolig makt över sina klasskamrater. Han bestämde allt på skolgården.

När de spelade fotboll skulle de bästa vara i samma lag, hade han bestämt. Tanken slår mig att det är samma pojke som Efe Yilmaz talade om. Ilja Samsonov försökte då introducera nya lekar och regler.

– ”Nej, då går jag”, svarade eleven, och halva gruppen följde med, säger han och skakar leende på huvudet.

– Det är så det är, flikar Christer Strandberg in. Människan är ett flockdjur. Om vi låter evolutionens lagar styra märks det direkt! Men om vi kan få kungarna och drottningarna att använda sina ledaregenskaper på ett positivt sätt så blir de tvärtom en resurs.

Vid sidan av lärarnärvaro så krävs det även hjälp av föräldrarna för att lyckas med det, enligt Christer Strandberg.

– Föräldrarna är våra bästa vänner i det här. Utan dem skulle vi inte klara det. Våra föräldrar är inte superengagerade i sina barns liv. Bara en tredjedel kommer på föräldramötena och många ser knappt sina barn. Men de litar på oss och har tilltro till att skolan alltid ser till barnens bästa.

Ilja Samsonov vill lyfta fram en tredje förutsättning för att lyckas. Lektioner med kunskap i fokus och med utgångspunkten att alla ska lyckas ger alltid bättre stämning i klassrummet, hävdar han.

– Eleverna vill lära sig. Det här snacket att skolan måste konkurrera med en massa andra saker i barnens liv är bara bullshit. Vi kan erbjuda något som de vill ha och inte får någon annanstans – struktur. Läxor på måndag och förhör på fredag, säger han.

Han menar att mediebilden av en ”antipluggkultur” bland förortspojkarna bara är en myt.

– Det är status att lyckas för de här killarna. De jublar när de får bra resultat på proven. Vad det handlar om är lärarens inställning till jobbet. Många i Sverige är emot betyg och kontroll. Men då är man också emot kunskap.

Samarbete är det som gjort att de tre lärarna lyckats så väl med att bryta de destruktiva hierarkiska strukturerna bland eleverna, det är de överens om.

– Vi lär oss jättemycket av varandra. Generellt tror jag att lärare ser för lite av sina kollegors arbete, säger Christer Strandberg.

Ilja Samsonov fyller i:

– Vi har a-lagstid bara drygt två timmar i veckan, men vi pratar tills vi är färdiga. Facket kämpar emot bilden av läraryrket som ett kall, men det är precis vad det är. Man ska inte gå hem förrän man är klar, säger han.

Höglundaskolans åtgärder mot destruktiva elevhierarkier

  • Gå inte på modeflugor. Förädla det som fungerar och ändra det som inte ger resultat.
  • Tydlig struktur. Eleverna ska veta vad som gäller och vara på plats i klassrummet.
  • Höga förväntningar på eleverna genom fokus på kunskaper.
  • Agera direkt på varje oönskat beteende.
  • Fördöm oacceptabla gärningar men skilj på sak och person.Allt våld polisanmäls och föräldrar kallas omedelbart in vid problem.
  • Lärarnärvaro — även på raster och i lekar.
  • Samarbete — alla lärare ska veta när något händer.
  • Belöningen eleverna får är inte godis eller stjärnor utan kunskaper och en bra framtid.

Alla artiklar i temat Tema hierarki (8)

ur Lärarförbundets Magasin