Läs senare

Professorn som vägrar ge upp

För tjugo år sedan satt Nihad Bunar ung och ensam på en flyktingförläggning i Malmö. I dag är han en ledande forskare på Stockholms universitet.

08 Maj 2014

Bild: Ylva Sundgren
Statens skogsförsöksanstalt står det med myndiga bokstäver, huggna i sten, ovanför porten på den bruna tegelbyggnaden. Det är nu ganska exakt hundra år sedan som byggnaden uppfördes i Frescati hage för att rymma professorer och forskare som skulle ge vetenskaplig tyngd och legitimitet åt det svenska skogsbruket.

Även i dag hyser byggnaden professorer och forskare – om än med en annorlunda inriktning. Men man skulle i och för sig kunna säga att det handlar om det intellektuella vårdandet av de mänskliga plantor som ska växa och utvecklas i de kunskapens trädgårdar som förskolor och skolor borde vara. I huset finns nämligen i dag barn- och ungdomsvetenskapliga institutionen vid Stockholms universitet.

Vägen dit går längs en slingrande promenadstig omsluten av mäktiga ekar som sträcker sina ledbrutna grenverk mot himlen. Nedanför breder Brunnsviken ut sig mot Haga slott och parken på andra sidan.

Ett par trappor upp – i ett rum med välfyllda bokhyllor – sitter Nihad Bunar. Han är fil dr i sociologi och professor i barn- och ungdomsvetenskap, har varit gästprofessor vid ett universitet i Boston i USA, docent i sociologi och lektor vid Polishögskolan. Han har forskat om skolans roll och villkor i det mångkulturella samhället, ofta med fokus på storstädernas förortsområden, han har studerat friskolor, konkurrens och valfrihet och de segregerande effekter det har i skolans värld. Nu undersöker han nyanlända elevers möte med den svenska skolan. Han är också en flitig föreläsare både vid lärarkonferenser runt om i landet och forskarkonferenser i olika delar av världen. Och han har publicerat sig såväl vetenskapligt som populärvetenskapligt.

Listan är med andra ord diger. Men går man bara lite drygt tjugo år tillbaka i tiden så hittar man en ensam ung man på en flyktingförläggning i Malmö. Han hade, mer eller mindre av en slump, följt med en kamrat som skulle hälsa på släktingar i Jönköping. Bara några dagar efter ankomsten fick de höra att kriget i deras hemland Jugoslavien, som var i total upplösning, på allvar hade spridit sig till Bosnien. Belägringen av hans hemstad Sarajevo – som skulle vara i nästan fyra år och med förödande konsekvenser – hade inletts. Han anmälde sig som flykting, fick hundra kronor i fickpengar och en enkelbiljett till Malmö – kamraten blev kvar hos sina släktingar i Jönköping. Själv var han 22 år gammal, kunde inte ett ord svenska och hade bara vaga föreställningar om det land han befann sig i – och framtiden, ja hur den skulle gestalta sig hade han ingen aning om.

– Visst har det snurrat fort, medger Nihad Bunar när vi sitter vid det lilla mötesbordet i hans rum. Men jag har min egen strategi för att hålla koll på det. Det har varit mycket – men det ger också så mycket tillbaka.

Ett nytt land, ett nytt språk, en ny kultur – utanför stängslet vid den gamla militärförläggningen som hade omvandlats till en flyktingmottagning väntade ett annorlunda liv, det förstod han. Hans föräldrar var kvar i Sarajevo, de bodde i samma kvarter där han vuxit upp och formats av den särpräglade form av socialism som skapats under Josip Broz Titos styre.

– Jag var Titos pionjär och allt det där, säger Nihad Bunar. I dag pratar vi om förtryck, brott mot mänskliga rättigheter och bristande yttrandefrihet – men som barn märker man inte sådant.

Jugoslavien var en udda fågel i det kommunistiska östblocket. Under Titos ledning vägrade man att underordna sig den starka centralstyrningen från Moskva. För att hålla ihop landet och de olika folkgrupperna valde man i stället en form av decentraliserad socialism med självförvaltande företag och stort regionalt och lokalt inflytande.

– Vi växte upp under bilden av broderskap och enighet, säger han. Jag är bosnisk muslim och växte upp med serber och kroater – men man tänkte verkligen inte på vem som var vem. Man kunde höra det på namnet men det hade ingen praktisk betydelse.

Men när den politiska kartan i Europa ritades om i skiftet mellan 1980-tal och 1990-tal genom Berlin­murens fall och Sovjetväldets kollaps så drogs Jugoslavien med i turbulensen och landet splittrades. I det kaos som uppstod fick extremnationalistiska krafter fotfäste, etniska motsättningar skapades och underblåstes och till slut blev kriget, till synes, oundvikligt.

– Visst tänkte man att det skulle kunna bli krig, säger Nihad Bunar. Men någonstans ville inte hjärtat riktigt tro det. Skulle verkligen min kompis som satt i samma skolbänk kunna vända sig mot mig? Och inte för att han hatade mig, utan för att kriget skapade en dynamik som innebar att antingen är man för eller så är man emot.

Innan kriget bröt ut läste Nihad Bunar tre år på universitetet i Sarajevo. Efter några år i Sverige – när han bland annat lärt sig svenska och arbetat som hemspråkslärare – ville han återuppta sina studier. Han vände sig till olika universitet och högskolor, och även till arbetsförmedlingen, för att få sina betyg värderade. Men överallt mötte han samma reaktion: läs in grundskole- och gymnasiekompetens på Komvux så kan du inleda universitetsstudier efter det.

– Det var lite som att få en klapp på huvudet, minns han. Ta det försiktigt, kräv inte saker, var tacksam, ha inte så bråttom och var inte besvärlig. Signalerna var subtila men budskapet tydligt: var inte en jobbig invandrare.

Men han vägrade att ge sig. Han tänkte inte kasta bort tre års universitetsstudier i sociologi och statsvetenskap, även om han inte hade hunnit ta ut ett diplom, och börja om från början. Det svenska språket hade han – genom språkkurser, genom hårda självstudier, genom sitt arbete som hemspråkslärare, genom vardagen, genom att lyssna på radio och läsa tidningar – och han hade klarat det så kallade rikstestet.

– Språket är oerhört viktigt för att man ska klara sig i ett nytt land, säger Nihad Bunar. Det gäller att få det att sitta i kroppen – inte bara i hjärnan. Men man måste också se språk som en process. Språk är inte något man blir färdig med – det är något som hela tiden utvecklas.

På vinst och förlust skickade han sina papper till högskolan i Växjö (som då ännu inte blivit universitet). De hamnade på Per-Arne Roséns skrivbord. På telefon bestämde de möte och Nihad Bunar åkte dit utan några större förhoppningar.

– Jag tänkte att nu blir det samma sak: lille vän, var tacksam och ha inte så bråttom. Jag sa till honom att det enda jag ville var att få en chans att visa vad jag kan – skicka mig inte längst bak i kön igen.

Han minns fortfarande den förvåning och stora glädje han kände när han fick beskedet att han skulle få skriva en trebetygsuppsats i statsvetenskap. Om den blev bra skulle han få tillgodoräkna sig sina betyg från hemlandet och på så sätt kunna fortsätta på magisternivå.

– Per-Arne Rosén är min hjälte, säger han och skrattar. Han gav mig chansen – en chans som många fler borde få.

Sedan arbetade han, som han uttrycker det, dag och natt med uppsatsen. Den blev godkänd. Han fick fortsätta och blev så småningom antagen som doktorand med professor Mats Trondman som handledare. År 2001 disputerade han med avhandlingen Skolan mitt i förorten. Den väckte en del uppmärksamhet – och efter det har den akademiska karriären rullat på.

I fokus för hans forskningsintresse står, som sagt, skolan och storstädernas förorter, valfrihetens och konkurrensens effekter på skolan och, de senaste åren, de nyanlända elevernas situation i den svenska skolan. En av de saker som förvånat honom genom åren är den naivitet som präglat diskussionen om friskolor och valfrihet. Det man från politiskt håll trodde skulle bli ett spännande komplement av olika pedagogiska alternativ till den kommunala skolan blev i stället en skarp konkurrent. Och den offentliga debatten om ökad segregation och urholkad likvärdighet, om riskkapitalbolag och vinstuttag, tog fart.

Men när det väl blev synligt hade valfriheten blivit så helig att politikerna inte visste hur de skulle hantera det. Därför har hela debatten om valfrihetssystemet blivit så märklig, anser Nihad Bunar. Den som framför kritik mot avigsidorna med valfriheten anklagas för att vara mot systemet som helhet.

– Jag har kritiserat kommunala skolor mer än fristående skolor. Men bara för att jag är kritisk mot kommunala skolor så kräver jag ju inte att man ska lägga ner samtliga.

Det nya systemet har skaffat sig vakthundar, som Nihad Bunar uttrycker det, som inte kan skilja mellan dem som kritiserar delar av systemet och dem som vill avskaffa det.

– Frågan är så känslig, säger han. Det är svårt att få gehör för en konstruktiv diskussion om hur valfrihetssystemet kan reformeras.

På ett sätt skulle man kunna säga att Nihad Bunar gått varvet runt – eller att en cirkel slutits – genom den forskning som han i dag bedriver om nyanlända elevers villkor. Han var förvisso inte ett barn när han kom, utan en ung man, men han vet av egen, levd erfarenhet vad den vilsenheten och utsattheten innebär.

– Det är viktigt att inte reducera människor till bara en aspekt av deras identitet, att de är nyanlända, säger han. Bemöter vi dem utifrån den ensidiga uppfattningen då blir de bara ett problem – de kan inte språket, de är inte integrerade. Det leder till förutfattade meningar och stereotyper som inte är bra för någon.

Nihad Bunar

Bakgrund: Född 1970 i Sarajevo i dåvarande Jugoslavien. Kom till Sverige som 22-åring. Under sin doktorandtid skrev han, med avstamp i egna erfarenheter, artikeln Samtida berättelser om det förflutnas sanningar som fick pris i en tävling anordnad av Humanistisk-samhällsvetenskapliga forskningsrådet (HSFR). På Södertörns högskola ledde han arbetet med att utvärdera Stockholmsdelen av den riksomfattande Storstadssatsningen i början av 2000-talet. Han har också medverkat som forskare i arbetet i Kommissionen för ett hållbart Malmö 2011–2012. Han är gift och har två söner.

Bor: I Stockholm.

Gör: Professor i barn- och ungdomsvetenskap vid Stockholms universitet. Ställföreträdande prefekt vid barn- och ungdoms­vetenskapliga institutionen. Forskar sedan några år om nyanlända elevers möte med den svenska skolan. 2010 publicerade han forskningsöversikten Nyanlända och lärande i Vetenskapsrådets rapportserie. Han har bland annat skrivit boken När marknaden kom till förorten (2009) och givit ut antologierna Varken ung eller vuxen (2001 tillsammans med Mats Trondman) och Skolan och ojämlikhetens urbana geografi (2013 tillsammans med Ove Sernhede). I framtiden skulle han vilja forska om polisen, dels som samhälls­institution, dels om polisens lokala arbete bland medborgare.

Gillar: »När min forskning implementeras och förbättrar utbildning för barn och ungdomar.«

Ogillar: »Maktutövning för maktens egen skull.«

ur Lärarförbundets Magasin